- Project Runeberg -  Ljungars saga /
113

(1900) Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Vidare om försöket att rädda Ljungars barn, och hvad som då hände

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men de voro nog försiktige att aldrig företaga sadana
expeditioner utan tillräcklig manstyrka, med stålfodrade
mössor och järnskjortor under jackorna. Det förunderliga
var nu, att Sven tycktes begifva sig ensam å väg,
och det strax efter en illbragd, som måste väcka så
mycket mera uppseende, emedan den drabbat herr Bos
barn och klostrets fridlysta egendom.

— Jag undrar hvems märke de säckarna bära,
hviskade Jaakko till David i busken. — Vill du som
jag, så rida vi genast tillbaka den väg vi kommit. Sven
är ej god att lura; jag vill låta raka mig till en
tiggarmunk, om inte den gemena karlen har gömt ett dussin
skälmar i skogen bakom vår rygg, och nu vill han narra
oss vackert i bakhåll.

— Riddaren är sårad, och Sven är hans högra hand,
sade David eftersinnande. Vi låta honom komma mellan
oss två här och de andra två där, och så taga vi honom
död eller lefvande. Han skall blifva vår gisslan för
Ljungars barn.

Med dessa ord smög David tillbaka till sina väntande
vänner, för att gifva dem nödiga order, och var om
några minuter tillbaka på sin framskjutna post. Den
gamle fiskaren var alltför flegmatisk för att sätta sig
emot denna djärfva påflugenhet, så mycket han än
ogillade den, och hemligheten af Davids själftagna
myndighet öfver karlar, som alla voro äldre än han, bestod
i ett högre mått af raskhet och beslutsamhet, än naturen
funnit för godt att tilldela Myllyrantas öfrige invånare.

Solen hade emellertid gått ned, och trädens skuggor
blefvo allt dunklare. Sven med den klufna näsan
fortsatte långsamt sin färd öfver kafvelbron och vidare inåt
skogen, i det han flera gånger såg sig förstulet tillbaka,
likasom vore han mindre säker för någon fara från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 17:59:14 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljungars/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free