Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En dram i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DfcAM I SKOGEN.
285
jag samlat, alla de obehag, och den ånger jag känt,
tjena mig till ingenting, jag ar öfvertygad derom -
ty det lilla fickurets knäppningar bibehålla ju samma
takt, sa länge verket går, och det ar fåfängt att förmå
det härma väggklockans gravitetiska sekundslag. Det
ar mig omöjligt att ändra min natur, men det torde
vara möjligt att,- åtminstone till någon del, kunna godt-
göra de dårskaper, hvartill denna natur förledt mig,
och det ar detta, hvaruti jag vill bedja om din hjelp
och dina råd.
Dårskaper, säger jag... ja* det ar sa verlden kallar
dessa handlingar, begångna af ohejdade passioner i
stundens sinnesyra, i tanjdöst lättsinne, då man för-
nedrar sig sjelf genom dårskaper, som genom sina följ-
der blifva brott.
. Du minns utan tvifvel den vackra Charlotte, hvars
åsyn, en afton på spektaklet, hos mig uppväckte en sa
häftig kärlek - man har kommit öfverens att kalla
denna känsla sa, för att slippa nämna dess ratta namn.
Du hade ofta sett mig upptänd af denna blixtsnabba
förtjusning, denna förblandning och åtrå, hvilkas häf-
tighet icke tillät förståndet spela någon rol i de be-
fängda farser eller dyrköpta tragedier de tillstälde; du
fäste derföre föga vigt vid denna nya - flamma -
och först då jag lyckats få reda på hennes namn och
hem, sade du mig helt allvarsamt dessa ord, som jag
ännu minns:
"Du tänker visst icke ett ögonblick ens, att göra
henne till din hustru, men hon skall säkert bli en
hederlig handtverkares, om du lemnar henne i fred,
lyd mig denna enda gång och återse henne icke mera."
Men jag lydde dig inte.
Min förbindelse med Charlotte skänkte mig verk-
ligen den största lycka verlden gifvit mig; hennes
naturligt goda förstånd och takt, hennes innerliga kärlek
och mildhet kommo mig mången gång att blygas öfver
mitt handlingssätt, på samma gång de rörde och beha-
gade mig, och på den son hon skänkte mig, slösade jäg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
