Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Skuggor från en natt vid Drottningholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*27 ONKEL BENJAMLNS ALBUM.
I september 779 en dag vid middagstiden syntes en ryttare framsprängande i sträckt galopp, insvept i ett tjockt dammoln, på vägen till Drottningholm.
Denna väg var emellertid icke densamma som nu, ty de långa flottbroar, hvilka i dag förena Lofön och Kersön med fasta landet, funnos icke; vägen gick genom Norrtull, förbi Ulriksdal, och slutade efter flere krokar vid mälarens vatten, der en färja förde öfver viken till Loföns strand midt öfver.
Helt nära det ställe, som ännu sedan gammalt kallas Färjestaden och nu representeras af några små röda kojor, låg något aflägset från landsvägen och dold af granarne i en skogsbacke en nybygd, men mycket anspråkslös boning, hvars enda företräde framför en vanlig bondstuga var en nyss anlagd liten trädgård, full af präktiga och på den tiden ovanliga blommor.
Den undangömda kojan var bostaden för en helt nyss till Sverige inkommen böhmare, anstäld såsom verkmästare vid den kemiska fabrik, hvilken anlagts vid kungsgården och om hvars egentliga ändamål man var okunnig.
Mäster Zwiegels boning tycktes emellertid vara lika otillgänglig for nyfikenheten som hans verkstad, ty förstugudörren var stängd, fönsterluckorna på framsidan förskjutna och grinden till staketet deromkring hade ett bastant hänglås. Ingen lefvande varelse syntes till, och man skulle kunnat tro, att stället var öde.
Likväl tycktes den löddrige skimmeln, som ryttaren red, vara bättre underrättad om saken, ty utan något tecken af sporre eller tygel vände han tvärt af ifrån landsvägen, då han kommit midt för backen, för att följa den smala steniga vägen uppför kullen till huset, och utan att vänta på grindens öppnande, hoppade han ledigt och lätt som en jagthund öfver densamma och stannade orörlig vid den låga trätrappan.
Den ridande var en ung karl om tjugotre ar, med ett friskt solbrändt ansigte, som knappt kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
