Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Skuggor från en natt vid Drottningholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då han försökte att gå, fann han sig så matt och illamående, att en af drängarne måste följa honom hem, och några minuter sedan den gamla städerskan hjelpt honom i säng, låg han i brinnande feber och full yrsel.
Först en hel månad efter denna äfventyrliga natt var han tillräckligt sansad och redig för att kunna fråga läkaren, som skötte honom, efter Eikenberg.
Denne berättade honom då, att samma dag, som Juring insjuknat, hade löjtnanten vid lifdrabanterna försvunnit under för hans heder särdeles komprometterande omständigheter. Man berättade nemligen, att han mottagit en betydlig summa penningar för att på konungens befallning tillställas någon viss person, om hvars namn läkaren var okunnig, men att både Eikenberg och penningarne försvunnit på ett alldeles oförklarligt sätt.
Att man fåfängt sökt den unge mannen, som ingen menniska sett ifrån det ögonblick han om natten under maskeraden lemnade slottet, och att man antagit det han rymt med penningarne, möjligtvis tillsammans med konungens f. d. ceremonimästare Plommenfelt, som för högmålsbrott varit dömd till döden, men lyckats undkomma vid samma tid.
Då Juring – som nu vid Plommenfelts namn, trodde sig veta, hvems röst det var han hört på berget, då den förefallit honom bekant – med häftighet försvarade Eikenbergs oskuld, lugnade doktorn honom genast med tillägget, att medan hofvet ännu var qvar vid Drottningholm, hade man funnit på berget vid sjön bakom orangeriet en broderad blånbok af siden, blodig och genomskjuten af en pistolkula.
Konungen sjelf hade med säkerhet ansett den tillhöra Eikenberg, ty deruti fanns förvaradt det afrifna hörnet af en spetskantad näsduk, hvilket hans majestät samma qväll af någon anledning anförtrott löjtnanten vid lifdrabanterna.
Den stackars unge mannens heder var således åtminstone räddad, ty man antog deraf såsom säkert,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
