- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Femte delen. Psykologiska gåtor. /
246

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han visste icke sjelf, att hettan i hans blod kunde
stiga så högt; att tanken på en qvinna, som han aldrig
sett, kunde komma hans pulsar att bulta så hårdt,
skulle synts honom för ett par timmar sedan orimligt,
ty han hade då ännu ingen aning om den omätliga
verkan af de yttre omständigheterna, som uppjaga
inbillningen och fånga sinnena.

Helgedomen af hans egen själ, denna gudomlighet,
som lifvet skänkt honom att vårda och bevara, den
högsinta aktningen för sig sjelf, som aldrig borde
kunna rubbas, skönhetens och dygdens ideal, som hittills
stått fast och bestämdt, som en pelare af granit inom
honom, nu syntes honom likväl allt detta redan mindre
klart, passionens solrök gömde dess konturer och gjorde
dem obestämda, de voro icke mera så skarpt begränsade,
han stod vid den svåra öfvergången ifrån teoriens
välljud till praktikens otaliga och ändlösa ansträngningar,
och Astley var redan på god väg att, liksom
tusende före honom, få se den dyrkade bilden smälta
som vax och försvinna vid hans egen glödheta
andedrägt, eller också så småningom förändras efter den
moderna ackomodationsläran, till dess antikens marmor
blir förvandlad till en vanskaplig gipsengel, hvars
former kunna retoucheras i oändlighet, allt efter
omständigheterna.

Ack, Plato, Seneca och hvad ni allt heta, som
trodde, att man endast behöfver känna dygden för att
älska henne, hvilket temperament hade väl naturen
förunnat er?

Det är sannt, man älskar dygden i bästa fall,
men — man glömmer henne. Och när allt kommer
omkring, så beror det blott på, om man är i stånd att
finna lyckan under denna glömska.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:49:27 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/5/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free