- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Sjunde delen. Inom natt och år. /
76

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

god franska, men med tydlig engelsk brytning och
reste sig upp ifrån soffan, der hon låg.

Baronen bugade sig, framstammade några ord
om den lyckliga händelse, som fört henne till slottets
strand och låtit honom finna henne; och som ryktet
om den resande familjens förolyckande under stormen
nu äfven hunnit hans öron, uttalade han sin
förhoppning att möjligen äfven hennes reskamrater
blifvit räddade.

"Jag hade ingen med mig ... Jag var helt ensam,"
svarade hon tvekande och med ett uttryck af
förlägenhet, som Josef likväl icke märkte, då han helt
förvånad utbrast:

"Ensam! Ni skulle hafva varit ensam på sjön i
ett dylikt väder? Det är icke möjligt."

"Jo, ensam med — min roddare ..."

"Och hvem, och hvarifrån var då denne roddare?"

Den unga qvinnan blickade dyster och tankspridd
framför sig utan att svara; kring hennes läppar irrade
ett smålöje, under det hennes mörka ögonbryn strax
derefter sammandrogos, liksom af smärta eller vrede;
hon lekte obeslutsam med guldfransarne i sin
improviserade tunik och tycktes öfverlägga om svaret på
frågan.

Då hon nu satt så der i sin besynnerliga drägt,
med det lilla fina ansigtet nedlutadt, föreföll sjelfva
detta ansigtes uttryck lika besynnerligt, och de kalla,
klara, liksom genomskinliga ögonen påminde om
Genèvesjöns vågor och syntes lika djupa och opålitliga
som dessa.

Slutligen kastade hon på sin värd en skygg och
hastig sidoblick under de långa ögonhåren, reste upp
hufvudet, räckte honom sin lilla hand, som liknade
ett barns, och sade med ansträngning:

"Fråga mig ingenting ... Jag är en stackars
vingskjuten fågel, drifven af stormen i land hos er ...
Ni har redan beviljat min bön att icke för någon
nämna min härvaro; öka nu er godhet genom att
icke bry er om hvem jag egentligen är."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:50:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/7/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free