- Project Runeberg -  Vagabondliv. Ungdomsminnen /
179

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ville av. Jag ansträngde mina sinnen till det yttersta
för att trots mörkret kunna få syn på en gatkorsning,
där jag kunde hoppa av. Jag var rätt långt nedåt
tåget, och innan min vagn var inne i staden, hade
lokomotivet passerat stationen och ökade farten på nytt.

Så kom gatan. Det var för mörkt att se hur bred
den var eller vad som fanns på andra sidan. Jag
visste att jag måste ha hela gatan till mitt förfogande,
såvida jag skulle kunna hålla balansen sedan jag hade
släppt mig ned. Jag släppte mig ned på den närmaste
sidan. Det låter lätt och ledigt nog. Men det
innebar åtskilligt mera. För det första böjde jag mig så
långt fram jag kunde i den riktning tåget gick. Så
svängde jag och svängde fram och tillbaka igen med
hela min kraft — och släppte så taget, i det jag
samtidigt kastade mig bakåt, som om jag hade för avsikt
att köra nacken mot jorden. Allt detta gjorde jag för
att så mycket som möjligt motverka den drivkraft
framåt som tåget i första hand hade givit åt min
lekamen. När mina fötter rörde vid marken, lutade jag
mig bakåt i fyrtiofem graders vinkel; jag föll icke
genast framstupa. I stället reste sig min kropp lodrätt
och började luta bakåt. Kroppen ägde nu samma
verkningskraft som förut, men fotterna tycktes ha
mistat den, och jag måste återförvärva den genom att
lyfta upp dem så raskt jag kunde och driva dem framåt.
Resultatet blev, alt mina fötter rörde sig så raskt som
trumpinnar över gatan. Jag vågade icke hejda dem.
Hade jag gjort det, skulle jag ha ramlat på näsan och
jag måste laga så att jag höll mig i rörelse.

Jag var som en projektil utan vilja, och hela tiden
ängslade jag mig för vad som kunde finnas pä andra si-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 09:05:24 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ljvagabond/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free