Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marsipanansiktet blinkade, men förmådde eljest
icke röra en muskel.
— Är du ond för något?
— Ja ... nej, jo jeg er!
— Vad är det, vad har jag gjort?
— Lad väre at irritere mig!
— Förlåt mig, jag ber dig.
Han föll ödmjukt på knä och ville kyssa
hennes klänning, just precis det sämsta han kunde
företaga sig. Denna hundlika tillgivenhet retade
henne ännu mera.
— Väk, dit Fä!
Och hon skakade sig, som om hon till varje
pris ville göra sig fri från hans beröring. Så såg
hon med ett grymt leende på honom, siktade och
avsköt en pil:
— Vad vilde du sige, vis jeg bedrog dig?
Nu reste sig lektorn lugnad i segerviss
tuppvärdighet, och skrattade.
— Men le da ikke så fjollet! Du gör mig
nervös!
Lektorn tystnade och hans vattenblå ögon
stirrade förskräckta, men marsipanansiktet var
fortfarande lika orörligt och belåtet. Fru Almer
beslöt att hon till varje pris skulle se en
sinnesrörelse avspegla sig i marsipanen.
— Vär ikke for sikker, du!
— Men hur kan du skämta så? sade lektorn,
men samtidigt log han ett belåtet löje vid tanken
på att han i alla fall var ensam ägare av denna
härliga kvinna.
— Jeg har for den Sags skyld allerede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
