Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bevarar Ehrenstrahl alltid den breda naturalistiska kraft, hvilken kanske närmast fäste
honom vid allt hvad barocken ägde mest lifiullt och äkta.
Många lärjungar arbetade i Ehrenstrahls atelier. Frånser man adliga dilettanter,
som hans egen dotter Anna Maria Wattrang, hvilken konterfejat en hel del
väninnor med mörka fonder och svart skuggning i de bleka ansiktena, voro de förnämsta
hans systerson och efterföljare David Krafft, Mikael Dahl samt på senare tid Martin
Hannibal, Daniel Stabl och Christoffer Thomsson. Till Ehrenstrahls krets bör också
räknas Sveriges första inhemske dekoratör i stor stil Johan Sylvius (*j- 1695), hvilkens
konstnärsutveckling synes hafva fullbordats i Versailles, men som dessförinnan redan
1658 i Rom stått i beröring med Ehrenstrahl. I sitt förträffliga verk om Hedvig
Eleonoras Drottningholm har Höttiger väl belyst Sylvius’ konstnärsskap. Att han studerat Le
Brun och dennes italienska läromästare — framför allt Veronese — är påtagligt blott af
en blick på hans glansfulla och muntra fresker från 1686—87 i Drottningholms trapphus
och hans ståtliga arbete i öfre galleriets plafond (1689—90), visande ett varmblodigt
temperament med en stor förmåga att i konkreta bilder förverkliga barockens abstrakta
allegorivärld och en feststämd hög färg. Sylvius samlade också kring sig en hel skara
medhjälpare, bland hvilka märkas Erik Honde, Olof Pilo, Johan Richter m. fl. Sylvius afled
1695 och fick till efterträdare som ledande dekoratör skaparen af det nedre galleriets
orna-mentala takmålning, den medelmåttige fullbordaren af rikssalsplafonden, fransmannen Evrard
Chauveau (1696—1703). Hland Drottningholmsmålarne bör vidare nämnas holsteinaren
hof-målaren H. G. Muller (han var i Sverige från 1675, hofmälare 1678, död 1713), som
utförde takstycket i rummet utanför Ehrenstrahls salong, och af hvilken flera
landskapsmålningar finnas på Skokloster. Han var Tessins teckningslärare, och den store amatören
skrif-ver på ett ställe i sin dagbok (Åkerö): »Möller målade flitigt och slickadt både i oljefärg
och miniatyr, kopierade merendels kopparstycken. I mignatur har jag välgjorda
blomsterstycken och turkiska dräkter på pergament.» Hans bouppteckning visar, att han
utfört stora »contrefaiter och Schilderier , deribland »et stort af Hennes Kgl. Mayestets Familia.»
Hit hör vidare Samuel van Hoogstratens lärjunge Cornelis van der Meulen (i Sverige
1680-talet), hvilkens dekorationsalster gått förlorade, och på sätt och vis också Karl XI:s
ba-taljmälare Johan Filip Lemke (1631, i Sverige 1683 till sin död 1711), nämd af Sandrart,
den förste och utländske förhärligaren af det krigiska Sveriges ära.
Ihägkommer man dessutom, att på Stockholms slott en hel fransk konstnärskoloni
arbetade alltifrån 1693, dä bildlniggarne René Chauveau, Louis de la Porte, J. Jacquin
och (1697) modellören Langloit Le Jeune afrest till Sverige, och att den eljes okände
Jacques Fouquet där mellan 1699 — 1702, just vid den tid, dä Kung Sols ryktbarhet
dalade mot zenith, lade under hans stils guldspira de första plafonderna i Stockholms slott,
ser man, att en betydande konstflit vid denna tid rörde sig i vårt land.
Vid sidan af den stora konsten arbetades lifligt i den »lilla». Kristinas smak för
skönhet och lyx hade också här gjort början. P’ör att få miniatyrer till ringar,
»kon-terfejbyssor» och desslikes, inkallade hon engelsmannen Alexander Cooper, den berömde
Samuel Coopers broder, (i Sverige 1649 —1655), fransmannen Pierre Signac (i svensk
tjenst 1647 till sin död 1684), men en ung finne halft autodidakt, Elias Hrenner, blef
dock deras öfverman (född 1647 hofminiatör 1677 död 1717). Aspelins innehållsrika
monografi gifver en öfverblick af den mängbegåfvade mannens konstnärsbana. Visst är,
att hvad han förfärdigat af »portraiter uti miniature» visar en så fin smak och så elegant
teckning, att han väl kunde mäta sig med kontinentens mästare. På en gång karaktärsfulla
och lifliga, äga hans ansikten vare sig de äro rödletta eller bleka intet af Signacs lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
