- Project Runeberg -  Löwensköldska ringen /
X

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

X

Adrian Löwensköld låg och sov i ett gavelrum på vinden, då han väcktes av ett lätt buller. Han slog upp ögonen, och som luckorna inte voro tillskruvade och ute rådde ljus sommarnatt, såg han tydligt, att dörren gled upp. Han trodde att det var ett vinddrag, som hade öppnat den, men såg då dörröppningen fyllas av en mörk gestalt, som spanande lutade sig inåt rummet.

Adrian urskilde ganska tydligt en gammal man, kläda i urmodig ryttaruniform. Ett älghudskyller lyste fram under den något uppknäppta rocken, stövlarna gingo över knäna, och den långa huggvärjan höll han upplyftad, liksom för att den inte skulle skramla.

"Det är sannerligen Generaln", tänkte den unge baronen. "Det är bra. Här skall han få se på den, som inte är rädd för honom."

Alla andra, som hade sett Generaln, brukade säga, att han försvann, så snart som de fästade blickarna på honom. Men så skedde inte denna gång. Generaln stod kvar i dörren, ännu länge sedan Adrian hade upptäckt honom. Om någon minut, då han tycktes ha förvissat sig om att Adrian kunde uthärda hans anblick, höjde han upp ena handen och vinkade honom till sig.

Adrian satte sig genast upp i sängen. "Nu eller aldrig", tänkte han. "Han begär äntligen min hjälp, och jag skall också följa honom."

I själva verket hade han väntat pa denna stund under många år. Han hade förberett sig pa den, stärkt sitt mod med tanke på den. Han hade alltid vetat, att detta var något, som han måste gå igenom.

Han ville inte låta Generaln vänta, utan all deles sådan, som han kom ur sängen, följde han honom. Han ryckte endast till sig ett lakan och svepte detta omkring sig.

Först när han stod mitt i rummet, föll det honom in, att det ändå kunde vara en farlig sak att så där överlämna sig åt en varelse från den andra världen, och han ryggade tillbaka. Men då såg han hur Generaln sträckte båda händerna emot honom, liksom i en förtvivlad bön.

"Vad är det här för dumheter?" tänkte han. "Skall jag bli rädd, innan jag ens har kommit ut ur rummet?"

Han närmade sig dörren, Generaln skred före honom ut på vinden, men gick hela tiden baklänges, liksom for att förvissa sig om att den unge mannen följde honom.

När Adrian skulle gå över tröskeln och lämna rummet för att bege sig ut på vinden, kände han åter en ilning av fasa. Något sade honom, att han borde slå igen dörren och skynda tillbaka i sin säng. Han började ana, att han hade missräknat sig på sina krafter. Han var inte en av dem, som utan att taga skada förmå blicka in i den andra världens hemligheter.

Dock hade han ännu kvar en smula mod. Han resonerade med sig själv och sade sig, att Generaln helt säkert inte ville locka honom ut i några faror. Han ämnade endast visa honom var ringen fanns. Om han bara hölle ut ännu ett par minuter, skulle han uppnå vad han eftersträvat under många år och sända den trötte vandraren tillbaka till den eviga vilan.

Generaln hade stannat mittpå vindsgolvet för att vänta på honom. Det var dunklare här, men Adrian såg dock tydligt den mörka gestalten med de i bön framsträckta händerna. Han bemannade sig, steg över tröskeln, och vandringen började på nytt.

Gengångaren drog sig bort mot trappan, och då han såg, att Adrian kom efter, började han nedstigningen. Alltjämt gick han baklänges, stannade på varje trappsteg och liksom släpade den tvekande ynglingen med sig genom makten av sin vilja.

Det blev en långsam vandring med många avbrott, men den fortsattes dock. Adrian försökte ge sig mod genom att påminna sig hur många gånger han hade skrutit för systrarna och sagt, att han skulle följa Generaln, när helst han kallade honom. Han påminde sig ocksa hur han alltifrån barndomen hade brunnit av begär att utforska det obekanta och tränga in i det tillslutna. Och nu var det stora ögonblicket kommet, nu följde han en gengångare ut i det ovissa. Skulle hans eländiga feghet hindra honom från att nu äntligen få veta något?

På det där sättet tvang han sig att hålla ut, men han aktade sig att komma helt nära gengångaren. De skildes alltid av ett par alnars mellanrum. När Adrian stod mitt i trappan, befann sig Generaln vid foten av den. När Adrian stod på nedersta trappsteget, var Generaln nere i förstugan.

Men här stannade Adrian återigen. På höger hand, alldeles bredvid trappan, hade han dörren till föräldrarnas sängkammare. Han lade handen på låset, men inte för att öppna, bara för att kärleksfullt smeka det. Tänk, om föräldrarna visste, att han stod här ute i detta sällskap! Han längtade efter att kasta sig i sin mors famn. Han tyckte, att han alldeles överlämnade sig i Generalns våld, då han släppte detta dörrhandtag.

Medan han ännu stod där med handen på låset, såg han, att den ena förstudörren sköts upp och att Generaln trädde över tröskeln för att gå ut i det fria.

Det hade varit ganska skumt både på vinden och i trappan, men genom dörröppningen kom ett starkare ljus inströmmande, och i det ljuset såg Adrian för första gången Generalns anletsdrag.

Det var en gammal mans ansikte, såsom han hade väntat sig. Han kände väl igen det från tavlan i salongen. Men över dragen vilade inte dödens ro, i dragen uttrycktes en vild lystnad, över munnen svävade ett hemskt leende av triumf och segervisshet.

Men detta, att se jordiska passioner avspegla sig hos en död, var något förskräckande. Lungt, långt fjärran från människors lustar och lidelser vilja vi tänka oss att våra döda dväljas. Vitt skilda från allt jordiskt vilja vi se dem, endast uppfyllda av himmelska ting. I denna varelse, som fasthängde vid det jordiska, tyckte sig Adrian se en förförare, en ond ande, som ville draga honom i fördärvet.

Han överväldigades av fasa. I besinningslös ångest ryckte han upp dörren till föräldrarnas sängkammare, störtade dit in och ropade:

- Far! Mor! Generaln!

Och i samma ögonblick föll han avsvimmad till golvet.

*

Pennan faller ur min hand. Är det inte lönlöst att försöka skriva ner detta? För mig har historien berättats i skymningen vid eldbrasan. Jag hör ännu den övertygande rösten. Jag känner den rätta spökrysningen ila neråt ryggraden, den där rysningen, som inte bara kommer av skräck utan också av förväntan.

Hur spänt lyssnade vi inte till just denna historia, därför att den tycktes lyfta en flik av slöjan framför det ovetbara! Vilken besynnerlig stämning efterlämnade den inte, såsom skulle en dörr ha öppnats, som om nu äntligen något skulle träda fram ur det stora dunklet!

Hur mycket är sant i den? Den ena berätterskan har ärvt den av den andra, den ena har lagt till, den andra har tagit ifrån. Men innehåller den inte åtminstone en liten kärna av sanning? Gör den inte intryck av att vara en skildring av något, som verkligen har hänt?

Gengångaren, som gick omkring på Hedeby, som syntes vid ljusan dag, som grep in i hushållets gång, som skaffade tillbaka bortkomna saker, vem var han, vad var han?

Finns det inte något ovanligt tydligt och fast i hans framträdande? Skiljer han sig inte från de mångfaldiga herrgårdsspökena genom en viss egenart? Förefaller det inte, som om jungfru Spaak verkligen skulle ha hört honom kasta äpplena mot salsväggen och som om unge baron Adrian skulle ha följt konom över vinden och utför vindstrappan?

Men i så fall, i så fall - - - kanske att någon av dem, som redan nu ser den verklighet, som ligger bakom den verklighet, vari vi nu leva, kan tyda gåtan.


The above contents can be inspected in scanned images: 78, 79, 80, 81

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:46:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lowering/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free