- Project Runeberg -  Löwensköldska ringen /
VIII

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VIII

En höstdag så där en trettio år efter det märkvärdiga tärningspelet vid Broby tingshus satt Marit Eriksdotter på trappan utanför den lilla stolpboden på Storgården i Olsbyn, där hon hade sin bostad, och stickade på ett par barnvantar. Hon ville sticka dem i ett vackert mönster med ränder och rutor, för att barnet, som hon ämnade dem till, skulle ha glädje av dem, men hon kunde inte komma ihåg något mönster.

Efter att länge ha suttit och ritat med ena stickan på trappsteget gick hon in i boden och öppnade sin klädkista för att leta fram något plagg, som hon kunde sticka efter. Ända nere på bottnen fann hon en toppluva, som var konstfärdigt stickad med många olika slags bottnar och ränder, och efter att först ha tvekat ett par ögonblick tog hon den med sig ut på trappan.

Vid det att Marit nu vände och vred på luvan för att komma underfund med stickningen, märkte hon, att malen hade varit framme och ätit gångar i den. "Ja, herregud, det är väl inte underligt", tänkte hon. "Det är väl minst trettio år, sedan den var i dagligt bruk. Det var väl, att jag kom att ta fram den ur klädkistan, så att jag fick se hur här stod till."

Luvan var försedd med en stor, grann tofs i många färger, och i denna tycktes malen ha haft sin bästa trevnad, ty då Marit skakade luvan, flögo trådarna åt alla hall. Ja, även tofsen lossnade och föll ner i hennes knä. Hon tog upp den för att se om den var så illa åtgången, att den inte kunde sättas fast igen, och därvid tyckte hon, att något blänkte inne mellan trådarna. Hon förde dem ivrigt åtskils och fann då, att en stor signetring av guld med en röd sten var med grov linnetråd fastsydd inne i tofsen.

Tofsen och luvan föllo ur hennes händer. Hon hade aldrig förut sett ringen, men hon behövde inte skåda den kungliga namnchiffern på stenen eller läsa inskriften på insidan av ringen för att veta vad det var för en ring och vem den tillhörde. Hon lutade sig mot trappräcket, slöt ögonen och satt där stilla och blek som en döende. Hon tyckte, att hjärtat ville brista.

För den ringens skull hade hennes far, Erik Ivarsson, hennes farbror, Ivar Ivarsson, och hennes fästman, Paul Eliasson, måst mista livet, och nu skulle hon finna den fastsydd i tofsen på Pauls toppluva!

Hur hade den kommit dit? När hade den kommit dit? Hade Paul vetat om, att den fanns där? Nej! Hon sade genast till sig själv, att han omöjligt kunde ha vetat detta.

Hon kom ihåg hur han hade svingat den luvan och kastat den högt upp i skyn, då han hade trott, att både han och de gamla Ivarssönerna voro frikända.

Hon såg alltihop, som hade det varit i går. Den stora folkhopen, som i början hade varit hatfull och fientlig mot henne och hennes närmaste, men till sist hade kommit att tro på deras oskuld. Hon mindes den härliga, djupblå hösthimlen, flyttfåglarna, som hade farit vilsna och irrande över tingsplatsen. Paul hade sett dem, och i det ögonblick, då hon hade lutat sig intill honom, hade han viskat till henne, att snart skulle hans själ irra omkring uppe i höjden som en liten vilsen fagel. Och han hade frågat henne om han finge komma och bo under takrännan i Olsbygården.

Nej, Paul kunde inte ha vetat, att det fanns tjuvgods gömt i luvan, som han kastade upp mot den härliga hösthimlen.

Det var en annan dag. Hennes hjärta krympte samman, var gång hon tänkte på den, men nu måste hon dock göra det. Det hade kommit utslag från Stockholm, att gudsdomen skulle tolkas så, att alla tre anklagade voro lika skyldiga och att de skulle avlivas genom hängning.

Hon hade varit tillstädes, när domen utfördes, på det att männen, som hon älskade, skulle veta, att det fanns någon människa, som trodde på dem och sörjde över dem. Men hon hade knappast behövt att gå till galgbacken fördenskull. Alla människor hade ändrat sinnelag sedan sist. Alla de, som stodo omkring henne utanför spetsgården, hade varit goda emot henne. Folket hade överlagt och prövat sinsemellan, och de hade kommit till den övertygelsen, att gudsdomen borde ha tolkats så, att alla tre anklagade voro oskyldiga. Den gamle generalen hade låtit dem alla tre göra högsta kastet. Det kunde inte betyda annat. Ingen av dem hade tagit hans ring.

Det hade blivit en allmän veklagan, då de tre männen fördes ut. Kvinnor hade gråtit, karlarna hade stått med knutna nävar och sammanbitna tänder. Man sade, att Bro socken skulle bli ödelagd såsom Jerusalem, därför att här togos menlösa mäns liv. Folk hade ropat trösteord till de dömda och hånat bödlarna. Och många förbannelser hade nerkallats över ryttmästar Löwensköld. Det sades, att han hade varit i Stockholm och att det var hans fel, att gudsdomen hade blivit tolkad till de anklagades nackdel.

Det var i alla fall detta, att alla människorna hade delat hennes tro och tillit, som hade hjälpt henne över den dagen. Och inte bara över den dagen, utan allt hittills. Om de människor, som hon råkade, skulle ha trott henne vara dotter till en mördare, hade hon inte kunnat härda ut med livet.

Paul Eliasson hade varit den förste, som hade bestigit det lilla brädgolvet under galgen. Han hade först kastat sig ner och bett till Gud, sedan hade han vänt sig till prästen, som stod bredvid honom, och bett honom om något. Därpå hade Marit sett hurusom prästen hade tagit luvan av hans huvud. Då allt var över, hade prästen lämnat luvan till Marit med hälsning från Paul. Han sände henne den såsom ett tecken, att han hade tänkt på henne i sin sista stund.

Skulle hon någonsin kunna tro, att Paul hade skickat henne luvan till ett minne, om han hade vetat, att tjuvgodset satt gömt i den? Nej, om det fanns något säkert i världen, så var det detta, att han inte visste, att ringen, som hade suttit på en död mans finger, fanns dold inne i luvan.

Marit Eriksdotter böjde sig hastigt fram, höll luvan framför sina ögon och granskade den. "Var kan Paul ha fått den luvan ifrån?" tänkte hon. "Inte jag och inte heller någon annan i gården har stickat den åt honom. Han måtte ha köpt den på marknaden, eller kanske att han hade bytt sig till den av någon annan."

Hon vände luvan runt än en gång och besåg mönstret. "Den här luvan har nog en gång varit vacker och grann", tänkte hon. "Paul tyckte om grannlåt. Han var aldrig belåten, när vi vävde grå kläder åt honom. Han ville ha någon färg på vadmalet. Hans luvor skulle helst vara röda med stor tofs, men här har han säkert tyckt om." - - -

Hon lade ner luvan och lutade sig åter tillbaka mot trappräcket för att se in i det förgångna.

Hon var i skogen den morgonen, då Ingilbert hade blivit skrämd till döds. Hon såg hur Paul tillsammans med hennes far och farbror hade stått lutad över liket. De båda gamla hade bestämt, att Ingilbert skulle bäras neråt bygden, och gått för att hugga kvistar till båren. Men Paul hade dröjt ett ögonblick för att betrakta Ingilberts luva. Han hade fått ett sådant begär till den, därför att den var stickad med rött, blått och vitt garn i många mönster, och han hade helt oförmärkt bytt ut den mot sin egen. Han hade inte menat något ont med det. Han hade kanske inte ämnat behålla den annat än för en liten stund. Hans egen luva, som han lämnade Ingilbert, hade säkert varit lika god, men inte så mångfärgad och inte så konstfärdigt stickad. Men Ingilbert hade sytt in ringen i luvan, då han vandrade hemifrån. Han hade kanske trott att han skulle bli förföljd, och därför hade han sökt gömma den. Och sedan han fallit, hade ingen tänkt på att söka ringen i luvan, Paul Eliasson mindre än någon annan.

Det var så alltsammans hade gått till! Hon kunde ha svurit på det, men man kan aldrig vara nog säker.

Hon lade undan ringen i sin kista, och med luvan i handen gick hon till lagården för att tala med lagårdspigan.

- Kom ut i dagsljuset, Märta, ropade hon inåt det mörka fähuset, och hjälp mig med ett mönster, som jag inte kan ta ut!

Då lagårdspigan visade sig, räckte hon luvan till henne. - Jag vet, att du är förfaren i stickning, Märta, sade hon. Jag ville sticka av de här bottnarna, men jag kan inte reda mig med dem. Se på dem, du! Du är bättre hemma i den här konsten än jag.

Lagårdspigan tog luvan och kastade en blick på den. Hon såg förvånad ut. Hon gick fram ur skuggan vid lagårdsväggen och synade den på nytt.

- Var har du fått den här ifrån? sade hon.

- Den har legat i min kista i många år, sade Marit. Varför frågar du så?

- Därför att jag stickade den här luvan åt min bror Ingilbert sista sommarn han levde, sade lagårdspigan. Jag har inte sett den sedan den morgonen han gick hemifrån. Hur kan den nu vara här?

- Den for kanske av honom, då han föll, sade Marit. Kanske att någon av våra drängar har hittat den i skogen och burit hit den. - Men om det följer så svåra minnen med den, så vill du kanske inte sticka av mönstret åt mig?

- Om du lånar mig den, så skall du ha mönstret till i morgon, sade lagårdspigan.

Hon tog luvan och vände tillbaka till lagården, men Marit hörde, att hon hade tårar i rösten.

- Nej, du får alls inte göra det, om det plågar dig, sade hon.

- Ingenting plågar mig, om jag får göra det åt dig, Marit.

Det var i själva verket Marit, som hade tänkt på Märta Bårdsdotter, där hon satt ensam i skogen efter broderns och faderns död, och erbjudit henne att bli lagårdspiga på Storgården i Olsbyn. Märta glömde aldrig att visa henne sin tacksamhet för att hon hade fått komma ner bland människor.

Marit gick åter bort till trappan utanför stolpboden, tog stickningen i handen, men hade inte ro att arbeta, utan lutade huvudet mot räcket som förut och sökte tänka sig in i vad hon nu hade att göra.

Om någon i Olsbygården hade vetat hur sådana kvinnor bruka se ut, som ha lämnat livet bakom sig för att bo i kloster, skulle han ha sagt, att Marit liknade en sådan. Ansiktet var gulvitt och alldeles utan rynkor. För en främmande skulle det ha varit nästan omöjligt att säga om hon var ung eller gammal. Det var något fridsamt och stillsamt över henne, såsom över en, som hade lagt bort att önska något för egen del. Man såg henne aldrig mycket glad, men heller aldrig djupt bedrövad.

Efter det svåra slaget hade Marit nogsamt känt, att livet var slut för henne. Hon hade ärvt Storgården efter sin far, men hon förstod ju, att om hon ville behålla den, måste hon gifta sig, så att gården fick en husbonde. För att slippå ifrån detta hade hon avstått hela stället till ett av sina syskonbarn utan annan betalning, än att hon skulle få bostad och underhåll i gården, så länge hon levde.

Hon var nöjd med detta och hade aldrig ångrat sig. Det var ingen fara för att tiden skulle bli lång för henne av brist på arbete. Folk hade fått stort förtroende till hennes klokhet och godhet, och så snart någon var sjuk, brukade man skicka bud på henne. Barn litade sig också mycket till henne. Hon brukade ha stolpboden full av småttingar. De visste, att hon alltid hade tid att hjälpa dem till rätta med deras små bekymmer.

När nu Marit satt där och tänkte på vad hon vidare skulle ta sig till med ringen, uppkom en stor vrede inom henne. Hon tänkte på hur lätt den kunde ha blivit funnen. Varför hade inte generalen ställt om så, att den hade blivit upptäckt? Han hade hela tiden vetat var den fanns, det kunde hon nu förstå. Men varför hade han inte lagat så, att Ingilberts luva hade blivit undersökt? I stället lät han tre oskyldiga lida döden för ringens skull. Det hade han haft makt till, men inte till att låta ringen komma fram i dagsljuset.

Marit hade i första ögonblicket tänkt sig, att hon skulle gå till prosten med sin historia och lämna honom ringen, men nej, hon ville inte.

Det var så, att Marit, var helst hon visade sig, både i kyrkan och på gästabud, bemöttes med stor aktning. Det förakt, som brukade vila över dottern till en ogärningsman, tyngde aldrig henne. Människor hade en säker övertygelse, att en orättvisa hade begåtts, och de ville gottgöra. Även herrskaperna brukade gå fram till Marit, när de sågo henne på kyrkbacken, och växla ett par ord med henne. Till och med familjen på Hedeby

- ja, inte ryttmästarn själv, men hans hustru och sonhustru - hade gjort några försök att närma sig Marit. Men mot dem hade hon alltid ställt sig avvisande. Hon hade inte sagt ett ord till någon från den gården sedan rättegången.

Skulle hon nu stiga fram och erkänna, att på sätt och vis hade Hedebyfolket haft rätt? Ringen hade befunnits vara i Olsbykarlarnas ägo. Kanske skulle man till och med komma att säga, att de hade vetat om var den fanns, att de hade hållit ut med fängelse och förhör i hopp att bli frigivna och bli i stånd att sälja den.

I alla händelser förstod Marit, att det skulle betraktas som ett rättfärdigande av ryttmästarn och även av hans far, om hon lämnade fram ringen och berättade var hon hade funnit den. Men Marit ville inte göra nagot, som vore gott och förmånligt för Löwensköldarna.

Ryttmästar Löwensköld var nu en åttio års man, rik och mäktig, aktad och ärad. Kungen hade gjort honom till baron, och ingen olycka hade någonsin drabbat honom. Han hade förträffliga söner, och även de voro välbärgade och väl gifta.

Den mannen hade tagit ifrån Marit allt, allt, allt. Hon satt där ensam, utan egendom, utan man, utan barn, genom hans förvållande. Hon hade i många år väntat, att något straff skulle nå honom, men intet hade kommit.

Marit for upp ur sina djupa tankar. Hon hade hört, att små barnfötter hastigt kommo springande över gården, och då kunde hon förstå, att det gällde henne.

Det var två pojkar på en tio, elva år. Den ene var sonen i huset, Nils, den andre kände hon inte. De voro mycket riktigt komna för att be henne om en tjänst.

- Marit, sade Nils, det här är Adrian från Hedeby. Vi har varit borta på vägen och slagit trissa, men så blev vi osams, och jag ryckte sönder luvan för Adrian.

Marit satt och såg på Adrian. En vacker pojke med något milt och vänligt över sig. Hon tog sig för hjärtat. Hon kände alltid smärta och ängslan, då hon såg en Löwensköld.

- Vi är vänner nu igen, sade Nils, och jag tänkte fråga dig om du vill laga luvan åt Adrian, innan han går hem.

- Ja, sade Marit, ja, det vill jag.

Hon tog emot den sönderryckta luvan och reste sig för att gå in i stolpboden.

- Detta måste vara Guds tecken, mumlade hon.

- Lek ni här utanför på gården en stund! sade hon till pojkarna. Det skall snart vara gjort. Hon stängde dörren till stolpboden efter sig och satt ensam där inne, medan hon stoppade hålen i Adrian Löwenskölds toppluva.


The above contents can be inspected in scanned images: 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67

Project Runeberg, Mon Dec 17 19:46:18 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lowering/8.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free