| 95 |
Det är svårt, att följa ett snille i flykten.
Och ännu mera, om detta snille på allt sätt söker att dölja, vad det har i tankarna, och ängsligt undandrager sig alla nyfikna påträngningar.
Så mycket begriper dock en och var att George Sanderford, när han, försedd med presidentens fullmakt lämnade Visa Huset, mumlade:
»Tänk om Annie levat — vilket jubel över denna storartade triumf.»
Och likaså att han fortsatte:
»Men jag skall hämnas henne, och nu har första kvarten gått på hämndens timme.»
Men, att han strax därefter blev stående stilla, grep sig för pannan och utbrast: »Vid Jupiter, Ancer, det vore mannen för det» — det var nog litet svårt att förstå.
| 96 |
Ancer var Washingtons mest ansedde kemist.
Strax efter fick han en ny idé:
»Och Salmson för det.»
Salmson representerade med utmärkt skicklighet staden Washingtons rörläggarefack.
En minut senare hade snillet flackat vidare:
»Och Bewster & Comp för det.»
Bewster & Comp voro fabrikörer av allehanda kemiska preparat.
George gick in på ett litet kafé och noterade sig adressen på dessa tre olika storheter efter en adresskalender, varpå han besökte dem i tur och ordning.
Hos kemisten Ancer slutade hans en halv timme långa överläggning med orden:
»Ja, mr Ancer, nu vet ni, hur jag menar. Det skall så att säga av den bildade gasen bringas i aktion — men med icke för kraftig brisans.»
»Jag förstår er fullkomligt, mr Sanderford, fullkomligt. Det skall bli mig ett sant nöje att få stå till tjänst»
Och mr Ancer vek förnöjd ihop en anvisning på 10,000 dollars, som han fått mottaga av George som handpenning.
Hos rörläggare Salmson gick det ungefär på
| 97 |
Alla voro de förtjusta att få göra den frikostige mr Sanderfords bekantskap — i högsta grad förtjusta.
Men George fortsatte oförtrutet sina besök än hos den ena, än hos den andra och hos instrumentmakare Rosén sade chefen förbindligt:
»Jag förstår, mr Sanderford, jag förstår. Apparaterna måste utstå så att säga tvenne olika slag av tryck — ett rent inre — ganska påfrestande och ett yttre, något mindre. Och de måste avbalanseras just för detta.»
»All right, sir», svarade George. »Och bästa metallsorten torde vara er egen nya komposition ’chapalacaya’.»
»Absolut, mr Sanderford, absolut. Just för de gaserna, absolut.»
Och mr Rosén bugade och bugade.
Nu var det ordnat med alla detaljer, så att säga, och nu tog det stora arbetet vid.
Det var besöken hos försvarsministern, sjökrigsskolans chef, marinförvaltningen, flottans torpedstation, ammunitionsförrådet och alla dessa verk och apparater, av vilka ett stort civiliserat
| 98 |
Men så fint visste mr George Sanderford att formulera allt att alla nog kände detaljer — att ingen, mera än han själv, presidenten, försvars- och sjöfartsministrarna, fullt ut kände idén och dess tilltänkta verkningssätt.
Det bestämdes, att en plats, strax söder om Washington, på en ganska obefärdad kuststräcka skulle bli stället, varest experimenten borde företagas och George Sanderford utvalde till sitt första försök ångaren »Lucretia», en rätt gammal, men fullt »Lloydmässig» båt.
På den inlastades i Washington allt som behövdes av olika slag av materialier och en vacker dag i augusti 1915 ångade »Lucretia» ut ur Washingtons hamn ned till »arbetsplatsen», ett stycke söder om huvudstaden.
Det var ett stolt ögonblick för George när den gled ut, ehuru han ej hörde något hurrarop skalla eller såg ens en den obetydligaste vimpel hissas till sin ära.
Men han visste att en stor nations främste
| 99 |
Visserligen hade försvarsministern yttrat:
»Sannerligen om jag begriper, varför ni icke kan ligga med »Lucretia» här kvar i Washington utan reser dit ned. Arbetet måtte väl kunna lika bra bedrivas här som, där.»
Men ingenjören hade svarat:
»Mycket riktigt, sir. Men ni glömmer risken om något klickar. Det kunde bli en förskräcklig historia för kajerna och de tätt omkring liggande husen.»
»Ja, jag glömde det», medgav försvarsministern. »Res i frid, unge
man, och lyckas ni, så har ni befriat hela världen från dess värsta
mara — undervattensbåten.»
