Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 155 —
uttryck, som i dag nästan öfvergick till
dysterhet. Det var en tanke, som uppstigit inom
honom, en liten betydelselös tanke, men som stack
honom, som ett sandkorn i ögat kan gnaga och
plåga.
Hans tålamod hade under den senare tiden
ofta blifvit satt på prof genom slarf i hemmet,
oordning med måltidstimmen och en mängd
liknande förtretligheter. Något lysande prof hade
han visserligen ej bestått, han hade varit retlig
och gnatig, och Dora mötte honom an med
ödmjuka löften om bättring, än med mulen tystnad,
som bakom hans rygg tog utbrott i pojkaktigt
skratt.
I dag hade det uppstått en ny tanke inom
honom: o m hon verkligen älskade honom, om
icke hennes känslor till det mesta voro joller och
svärmeri, skulle hon inte då försöka gå hans
önskningar till mötes? Var det kärlek att sjunga och
jollra — men aldrig en enda gång göra ett offer
af sina vanor, sitt sätt att uppfatta lifvet?
Han skulle i dag på ett sammanträde strax
efter middagen och ville därför gärna ha den
precis. Var det för mycket begärdt — var det
icke blott ett anspråkslöst utslag af en hustrus
plikt och kärlekskänsla, att hon vid ett sådant
tillfälle ginge sin mans önskan till mötes?
Han kom in i den mest tragiska
sinnesstämning, där han stod och ordnade papper i
portföljen. Han tyckte i detta ögonblick, att spelet
var ohjälpligt förloradt — hvad tjänade det till,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
