Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 176 —
fullt, som vore ide ämnade att inlämnas till
täfling i Svfenska akademien. Lisbeth kände sig
riktigt högtidligt stämd inför en sådan
fullkomlighet; hon undrade hvad man skulle säga och göra
då Eugen läste upp sina verser, hon såg sig skyggt
omkring och knäppte ihop händerna, som om hon
varit i kyrkan, under det hon försiktigt sparkade
till sig Eugens fina omslagspapper, för att sedan
taga upp och gömma det.
Plötsligen hördes ett skallande jubelskri:
»O, min ekorre, min ekorre!»
Och Maj grep tag i den vackra ekorren, som
pappa med skälmaktig långsam het drog fram ur
omslagspapperet. Så tryckte hon den till sitt bröst
och kysste den, och sedan gjorde hon detsamma
med pappa. »Tack, tack, lilla, rara pappa!»
Lisbeth stirrade nästan förskräckt på Eugen.
Det stela ansiktet var nu som förvandladt, det
strålade af lycka och kärlek, och ögonen stodo
fulla af tårar. »Tänk,» hviskade hon inom sig,
»amiralen gråter.»
»Lillans» gris, Gertruds bilderbok och Sonjas
docka framkallade samma jubel; sedan blefvo de
»små» barnen sömniga och fingo gå och lägga
sig, men Maj, som var stora flickan, hela sex år,
fick vara uppe ända till supén. Sedan måste
äfven hon lägga sig, hon kramade ännu en gång sin
pappa och hviskade: »Tack, lilla pappa, för
ekorren!» Så gick hon in i barnkammaren, alltjämt
med sin skatt tryckt mot bröstet. Och hon ville
ej släppa den; medan fröken Julia klädde af henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
