Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT OCH ELISABETH BARRETT BROWNING. Ill
tidén under våra fötter, skulle framtiden icke stå; vore
grafvarna färre, vore åkrarna det äfven, och göra vi
oss faderlösa, varda vi äfven arflösa. Men vi hedra
våra fäder mest, när våra handlingar vittna om, att
deras icke varit förgäfves; vi begrunda den flydda
storheten bäst, när vi i dess ljus utforska hvad stort som
återstår oss själfva att göra!
Efter denna inledning skildrar Elisabeth Barrett
Browning de förhoppningar frihetsrörelserna i Toskana
ingåfvo henne, medveten som hon var, att »nationerna
varda hvad de vilja», och hon uttrycker hoppet, att
regeringarna skulle tyda ordet folk, som nu ljöd från alla
håll, i dess rätta betydelse: Majestät. Hon vill ingen
omstörtning; vill ej tända lidelser men väcka samveten
och påminner om att friheter icke nödvändigt äro
frihet, att hopen icke är ett folk, förr än hvarje
medlem i densamma är människa och alla hvarandra
jämlika — därigenom att de andligt fullvuxna, som
själfva kunna plocka sina drufvor, böja vinrankorna till
jämnhöjd med barnens läppar!
Diktens andra afdelning skrefs tre år senare, under
det i Italien rådande djupa missmodet öfver det felslagna
befrielsehoppet. Här säger Elisabeth Barrett Browning,
att hon böjer sig djupt »i det stoft af tempel och städer,
som kallas Italien», för att afbedja, att hon trott några
kungliga eller påfliga löften om frihet, att hon glömt
»det historiens luft hållits het af furstliga meneder»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
