Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
MÄNNISKOR.
Mains stränder drömmande ynglingen, som beredde sig
för lifvet: han var sextiofem år, när han mötte den
liffulla och sköna kvinna, som var själfull nog att hos
honom älska geniets eviga ungdom och att under sin
kärleks ingifvelse själf dikta härliga sånger, dem världen
länge ansett vara Goethes, inflätade som de — med
hennes tillstånd — blefvo i hans Divan.
Sedan kärleken öfvergått i vänskap underhölls den
genom en förtrolig brefväxling, hvars sista bref å Goethes
sida var det, med hvilket han en månad före sin död
återsände alla hennes jämte uppmaningen att hon borde
gömma dem, ty de skulle gifva henne — liksom de gifvit
honom — »den glada känslan af att vi lefvat».
Endast ett par timmar från Frankfurt har man
Heidelberg, dit den unge Goethe flydde under
vinskördetiden, samma år som hans fantasi var fylld af Egmont
och hans sinne af misstämningarna mellan sig och Lili,
men där han senare med Marianne upplefde de
lyckligaste dagar. När jag vandrade omkring i
sommarsolen mellan de röda murarna af den gamla härliga
renässansbyggnaden — som ligger på höjden inbäddad i
parkens och botaniska trädgårdens löfmassor och genom
dem blickar ned öfver Neckardalens mjuka flodlinier
och höjder — mindes jag att just i den trädgården
Bilobaträdet var deras förtrogne i den känsla, hvars
hela historia inneslutes i den enda raden
Hier war ich glücklich, liebend unci geliebt...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
