Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHEHAUS I WEIMAR.
29!»
blonda Ulrike, som har alldeles det slags blida fägring,
man tänker sig hos Goethes ungdomskärlek, Frederike,
och Ulrike lär äfven hafva ägt samma naiva, naturliga, milda
väsen, samma alla tjänande hjärtlighet och stilla
glädtighet, som Goethe skildrar hos Frederike. Ulrikes
familj lär ha önskat hennes förening med Goethe, men
hans egen skönhetskänsla afhöll honom att vid sina
sjuttiofyra år binda en nittonårig llicka. Emellertid lefde
Ulrike ogift, ehuru troligen ej af samma skäl som
Frederike: att för den, som älskat Goethe, finnes sedan
ingen annan man. Goethes egen outtalade känsla var
så djup, att resignationen vållade honom en svår sjukdom.
När man ser bilderna af alla dessa kvinnor, som
haft den stora lyckan att få »sina hjärtan krossade» af
Goethe, förstår man hans utrop: »Om jag återkommer
till jorden, vill jag be gudarna om den ynnesten att
endast behöfva älska en gång!» Men man minnes tillika
att denna kärlek gaf lifvet åt Werther, denna åt Tasso
och Iphigenia; denna jublar i Römische Elegien, denna i
Westöstlicher Divan, denna klagar i Trilogie der Lei-,
denschaft, och hvar och en har någon del i de andra
dikterna!
Gent emot dem, som bruka den gängse etiska
mät-stickan — så otillräcklig, när det gäller djup — vill
jag här anföra ett ord om Goethe af en hans samtida:
»Vi böra afhålla oss från att mästra de stora andarna!
Ty saknades ett enda drag i hvad de gjort, skulle vi
tillika sakna allt det stora, vi hos dem beundra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
