- Project Runeberg -  Markurells i Wadköping /
Kapitel 3

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

3

Sedan herr Markurell från Bergets topp betraktat staden under sina fötter, lyfte han blicken mot himlen och fann att den, hög, ljus, blå, molnfri, lovade vackert väder. Han tänkte på aftonens studentfest och kände sig mäkta glad och tacksam mot Försynen, som synbarligen ställde sig välvillig till alla hans planer. Herr Markurell hade över huvud taget aldrig haft någonting obytt med Försynen. Han hörde till de människor som tack vare en medfödd, naiv och uppriktig fromhet aldrig behöva spilla några tankar på höga problem utan som kunna ägna sig helt åt jordelivets omsorger. Det skulle aldrig ha fallit honom in att betvivla en enda av Svenska Kyrkans dogmer, av vilka han för resten kände endast ett försvinnande fåtal. Under sådana förhållanden hade det i sanning varit en blodig ironi, om hans son stupat på grund av bristande insikt i en föraktlig irrläras villomeningar.

Styrkt i sitt hopp om medhåll av Försynen gav herr Markurell order, att terrassen skulle fejas och prydas som till midsommarfest med friska lövruskor, blommor och en del pappersgrannlåt. Han begav sig därpå till kontoret för att fullborda sin klädsel. Men i förstugan dröjde han några ögonblick vid foten av den trappa, som leder upp till Kupans vindsvåning. Han tog några steg uppför och trappan knakade och gnällde. Nå, det visste han på förhand, att den skulle göra.

Han steg in på kontoret, drog sängen från kassaskåpet, öppnade dess dörr och tog fram några papper. Han satte sig nedhukad på sängkanten och började klottra siffror med den blyerts, som beständigt, dag och natt, var till finnandes bakom herr Markurells högra öra. Siffrorna tycktes oroa honom, han guppade upp och ned på den sviktande sängbotten, vred sig, suckade, klappade med fötterna, strök över och skrev nya siffror. I trots av denna tydligen mycket allvarliga sysselsättning spratt han till och lystrade, då trätrappan knakade. Ljudet var vanligt men väckte i dag hans särskilda uppmärksamhet.

Efter en stund steg fru Markurell in på kontoret. Hon hälsade icke god morgon, ty fåfängliga ord brukades icke makarna emellan. H. H. vände ryggen mot dörren och kunde följaktligen icke se, att fru Markurell, dagen till ära, pyntat sig på ett ovanligt sätt. En blommig, lilafärgad sidenklänning, rikt garnerad med spetsar, som pöste som en kräva över den kraftiga barmen, en hatt, i vilken högröda rosor och mörkblå plymer bildade ett tjockt snår, en gredelin sidenkappa med krämfärgat foder, gula skor, schantungparasoll med blått foder, tjock, massiv guldbrosch, tjock, massiv guldkedja, tjocka, massiva guldarmband, guldringar i öronen. Fru Markurell följde icke modets växlingar och än mindre ödslade hon några finurliga tankar på färgsammansättning och snitt. Är man solitt och gediget klädd, så är man också fin nog för denna världen. Det mäktiga, kopparröda håret, tjockt som en fäll, var strängt tillbakastruket från panna och kinder men svällde ut i glänsande bubblor bak i nacken. Hade fru Markurell haft öron som en hare, så skulle de sannolikt också legat tillbakastrukna på ett skyggt och på samma gång illfundigt sätt. Som det nu var, stodo de tämligen oskönt rakt ut från kraniet, ty hon var skapt så.

Sidenfrasande, med ovanligt böljande, sviktande, behagfull gång skred fru Markurell fram till sin make, lade handen på hans nacke och lät den glida ned över skuldror och rygg. Herr Markurell morrade sakta av välbehag men mumlade samtidigt alldeles automatiskt:

Försök inte! Jag har inga pengar.

Fru Markurell ville inte ha några pengar.

H. H. fullföljde sina beräkningar. Plötsligt lade han handen över resultatet, vred på huvudet och sade:

Hör nu hon, hade hon ont i magen i natt?

Fru Markurell skakade på huvudet.

Jaså inte, mumlade herr Markurell, besviken. Det gick i trappan vid tretiden. Var det inte hon, så var det gossen. Det var skada, för han behöver sina krafter.

Och han vände sig helt om och sade:

Hör nu hon, tänk på honom klockan tre, för då har han kyrkhistoria.

Äntligen bröt fru Markurell sin tystnads insegel och yttrade med dov men välljudande stämma:

Jag skulle vilja tala med Markurell. Om Johan.

Om Johan! upprepade H. H. Vad fan nu då?

Om Johan och om häradshövdingen.

Herr Markurell kastade in papperna i skåpet, smällde igen dörren och tog ut nycklarna. Han gjorde en lov tvärsöver rummet, ställde sig med ryggen åt fönstret och stirrade stort på sin hustru.

Hur ser hon ut? Ska hon gå bort? Fem procent på femton tusen gör sju hundra femtio blanka riksdaler. Det är pengar! Nej, kom inte med häradshövdingen. Se, jag vet ett och annat. Att till exempel det fanns en viss mejerska på Stortofta, som häradshövdingen sa gukväll åt. Första året, han var änkling, ja! Har jag sagt ett ord om det? Nånsin? Nej! Men kom inte med häradshövdingen, för då blir det paff. Tio tusen ger fem hundra. Det är också pengar!

Fru Markurell lyssnade till de ogrannlaga anspelningarna utan att blinka. Tvärtom blevo hennes ögon ännu större, deras blick ännu fastare, deras djup ännu outgrundligare. Och hennes röst var oföränderligt djup, välljudande och sansad.

Tänk på vad du gör, Markurell. Johan får lida för det. Antingen han ska gå i verken eller bli officer eller vad som helst, så får han mothåll av häradshövdingens släkt. Tänk på det! Han har släkt och vänner i regeringen och riksdan och verken och överallt. Tänk på det! Du är stursk över dina pengar, men det finns dom som har mer än du. Och som är fint folk till. Tänk på det, Markurell. Och för resten ska du inte prata tok. För om jag talar med dig, så är det för Johans skull. Eljest skulle ingen få mig till det, så mycket du vet.

Det ska vi tro! mumlade herr Markurell utan att egentligen tro någonting. Han doppade försiktigt och icke utan en viss skygghet handdukshörnet i tvättfatet, slöt ögonen, pressade hårt samman läpparna. Tvagning var en dag som denna oundviklig. Det insåg han och gjorde inte något försök att slippa undan. Då han åter kommit till sig själv sade han lugnt och sakligt:

Det förstås. Jag vet nog att de hänger ihop. Satan! Men om gossen har femtio tusen i räntor, så får han inte mothåll av någon fan i det här landet. Jag känner byket. Det må vara landshövdingar eller biskopar eller gatsopare så vet de nog tusan, vad pengar står i. Och nu ska jag säga henne, att går det här efter beräkning, så köper jag Stortofta. Och då tör det bli mer än femti tusen. Så mothåll ska vi inte tala om på den här sidan nordpolen.

Nej, kanske det, medgav fru Markurell. Med en viss orolig tvekan tillade hon:

Om det inte skulle bli i dag -?

Hennes tvekan saknade icke orsak. Herr Markurells rörlighet inför en omedelbart hotande fara var utomordentlig. Inom mindre än en halv sekund kom hans obehagliga, upphettade, flämtande ansikte hennes eget otrevligt nära. Hans viskning hade en otvivelaktigt hotfull klang.

Va säger hon? Har hon hört något?

Fru Markurell hade ingenting hört, men det stod klart för henne, att rektor Blidberg måste känna sig mycket illa berörd av häradshövdingens svårigheter. Tanken var icke främmande för herr Markurell; han hade ruvat den hela morgonen. När den nu återvände utifrån, klädd i klara ord, fattade han raskt sitt beslut. Han svalde en mäktig suck och sade:

Hon! Vet hon vad en donation är?

Det visste fru Markurell; han fortfor:

Jag har tänkt på det förut. Att jag skulle göra en donation till skolan. Till gossens åminnelse så att säga. Donation, det är fint. Det förstår folk. Det är ingen baktanke med det, det är rejält. En ger som om det inte vore ett dyft. Jag har tänkt på det förut, men en drar sig ju för kostnaden. Satan! Nu ska det ske. Jag ska donera femton tusen före klockan tre.

Han såg på klockan och upprepade:

Före tre. Sen vore det väl tusan - De släpper ju igenom fattiglappar, som inte ens kan betala terminsavgiften. Men jag ska smörja dem om käften.

Beslutet var fattat och oåterkalleligt. Han snodde omkring en stund letande fter en kragknapp, som han höll i handen. Det var blott en förevändning. Han behövde motion för att dämpa sin sinnesrörelse. Plötsligt sköt han upp på andra sidan sängen som en trollgubbe ur sin ask och ropade:

Hon! Jag ska bjuda dem på frukost! Fin frukost med vin! Rektorn, professorerna, hela byket! På frukostrasten! Före klockan tre! Sen får vi se - Femton tusen och fin frukost med vin. Säg åt kallskänkan. Vi ska bära ner den till skolan. I korgar. Fint! Kom det ihåg! Vinet ska jag själv ta fram.

Han fann idén mycket lycklig, och i sin glada upphetsning tog han fru Markurell i famn, kramade henne hårt och kysste henne. Fru Markurell lät det ske utan invändning eller synbar motvilja. Mer än så, hon log och gjorde ett mycket tafatt försök att besvara kyssen. Herr Markurell klappade henne skämtsamt på magen; hans äktenskapliga känslor nalkades hastigt en het zon. Hans ögon blevo fuktiga och mörka. Han mumlade:

Hör nu hon där! Hon är söt i dag. Hon är rar. Det är som något särskilt med henne -

Fru Markurell sköt honom sakta ifrån sig, dock icke ovänligt. Hon sade:

Tokstolle där!

Och efter en liten paus:

Nå - hur blir det med häradshövdingen?

Herr Markurells upphetsning lade sig.

Hur det blir med häradshövdingen? upprepade han långsamt och sneglade under lugg bort mot kassaskåpet. Jo, det ska jag säga henne. Det blir han som betalar både frukost och donation och litet till. Så nu vet hon det.

Och han fortfor med ovanligt lugn och lågmäld röst:

Det sägs, att jag är en buse. Och det kan så vara, fast det är lögn. Men häradshövdingen är en vanlig skojare. Jag sätter honom på fästning vilken dag jag vill. För jag har vissa papper, se! Som är farliga. Men ger han mig Stortofta till mitt pris, så får han i guds namn skoja vidare. För jag tycker om karn. Märk det! Och jag tycker om hans grevinna. Den är fin! Adlig och grevlig och språkkunnig och elegant med sidenstrumpor och parfymer och allt det där. Och hon har varit som en mor för gossen. Det tycker jag om. Det är jag tacksam för. Grevinnan har lärt honom seder och skick. Vem skulle ha gjort det? Hon kanske? Lilla krögarmadam. Som är kommen av statarfolk. Och jag för min del har aldrig haft tid. Nej, grevinnan är jag tacksam för och det ska hon erfara. Det ska inte fattas parfymer, vare sig häradshövdingen står på huvut eller ej. Men han! Va? som ber gossen dra åt helvete.

Herr Markurell tystnade, vände sig mot den lilla spegeln på väggen och fäste sin kravatt. Han gick ut i förstugan, öppnade garderobsdörren och tog fram en lång, svart rock, satte den på sig. Sålunda utstyrd liknade han en energisk och kanske något påflugen begravningsentreprenör. Han steg åter in på kontoret och frågade, om han var fin. Fru Makrurell nickade ett stumt bifall.

Därpå sade hon:

Jag vet ju det, Markurell. Sen gammalt. Att jag inte är god nog att vara mor åt Johan.

Mor hit och mor dig, mumlade herr Markurell på ett obestämt sätt, som möjligen kunde innebära en artig motsägelse.

Men Markurell är god nog att vara far? Markurell är ju det?

Far hit och far dig, svarade herr Markurell, oberörd och likgiltig. Han ställde sig åter framför spegeln, kammade den rävröda hårkransen med fingrarna och slog sedan omsorgsfullt bort mjällen från rocken. Hans hustru fortsatte med en besynnerligt hög, pressad, ansträngd röst:

Nu ska jag säga Markurell en sak. Jag har aldrig bett honom om någonting. Ingenting som en kan kalla för någonting. För det har jag hållit mig för god till. Nu ber jag honom att han låter det här vara med häradshövdingen. Att han tar tillbaka konkursen och det ena med det andra. Han behöver inte göra det för häradshövdingens skull, eftersom han är en sån skojare. Utan han ska göra det för min skull.

Herr Markurell betraktade henne i spegeln, icke utan nyfikenhet. Han upptäckte egentligen ingenting ovanlig hos människan, undantagandes en mycket mörk rodnad, som smög sig fram under halslinningens kråsbekrönta kant upp över den kraftiga hakan, kinderna.

Hör nu hon, sade herr Markurell saktmodigt. Vet hon vad hon säger? Vill hon att jag ska avstå från en god affär, därför att hon ber mig? Då är hon ta mig tusan dummare än jag trodde.

Och herr Markurell grinade belåtet.

Fru Markurells rodnad steg lånsamt upp över pannan; därpå kröp den lika långsamt tillbaka och försvann åter under halslinningen. Hennes hy var fullständigt vit och hennes röst var åter dov och djup, då hon sade:

Lilla Markurell, jag känner honom. Tänk på det! Jag vet hur han är funtad. Och nu säger jag honom en sak till. Han ska akta sig.

För vadå? frågade herr Markurell.

Hon svarade:

Han ska akta sig för mig.

Hur herr Markurell skulle ha besvarat denna uppenbara hotelse, om han lämnats i fred, är ovisst. Kanske med ett hånskratt. Lyckligtvis ringde telefonen och herr Markurell störtade fram och ryckte till sig luren. Han ropade sitt namn med ljudlig röst, tvärtystnade. Han lyssnade. Hans ögon vidgades, hans mun glappade upp. Han bleknade. Slutligen gjorde han en sorts klumpig bugning, mumlade ett otydligt tack och lade ifrån sig luren så sakta som om den varit av sprödaste glas. Hans synbara starka sinnesrörelse smittade fru Markurell, hon tog honom i armen och skakade honom. Herr Markurell stammade:

Det - det var - Barfoth -

Icke ens den nervstarka fru Markurell undgick en släng av examensfebern; hon skakade honom på nytt, viskade: nå? nå? Herr Markurell svarde med grötig röst:

Historia, naturkunnighet, franska, matematik - det - det är över -

Nå? Nå? upprepade fru Markurell. Men herr Markurell gjorde en fruktansvärd grimas, slet sig lös och rusade på dörren. Han hade icke lust att blotta sin svaghet ens inför en person som påstod sig känna honom i grunden. Först i farstun återvann han fattningen, gläntade lite på dörren och ropade i springan:

Hör nu hon! Det går bra! Barfoth säger - det blir - det blir kanske överbetyg.

Det visste väl jag, sade fru Markurell med en mors underbara, lugna och enfaldiga tillförsikt. Herr Markurell smällde igen dörren, smått förargad.

Vid niotiden kom perukmakar Ström och konditor Wedblad, båda i samma ärende. Perukmakaren hade tio, konditorn femtio aktier i Förenade Metall. Skulle de sälja? Herr Markurell gav konditorn stora beställningar för aftonens fest och lät raka sig av Ström. Rörande det allmänna affärsläget gav han endast svävande antydningar. Den beramade skolfrukosten fängslade hela hans intresse. Fru Markurell hade begivit sig ned i staden, ovisst i vilket ärende. Kallskänkan och köksan fruktade herr Markurell som hin onde, köksan gömde sig i uthuset, kallskänkan lade sig på sitt läger under trätrappan, förebärande illamående. Herr Markurell plockade fram den ena och tvang den andra att tömma en konjak med peppar och ingefära. För resten visade han sig som en mild och älskvärd husbonde, stack till dem var sin tvåkrona, klappade dem under hakan, berättade skämtsamma och pikanta historier, tog dem chevalereskt på brösten. Kallskänkan, som aldrig smakat sprit med peppar och ingefära, började sjunga och skratta. Stämningen blev god och arbetet gick som en dans. Korgarna fylldes.

Då och då sprang herr Markurell ut på terrassen, vätte pekfingret och höll upp det för att pröva vindriktningen. Ostlig vind skulle ha vräkt Metallverkens rökmassor över Kupan och förstört hans fest. Men Försynen visade sig alltjämt nådig. En svag men stadig västlig bris strök genom Wadköpingsdalen, fösande framför sig små vita molntappar av oskyldigaste beskaffenhet. Herr Markurell kände sig på ett upphöjt sätt tacksam och förtröstansfull. Alla goda makter stodo på hans sida. Det förvånade honom en smula. Att hans beräkningar rörande affärer höllo streck, var ingalunda överraskande. Men att gossens examen tycktes arta sig över förväntan bra och att väder och vind fogade sig efter hans önskningar, det gjorde honom rörd, blid och tacksam. Ty dylika ting stå mera direkt under Försynens kontroll, och herr Markurell visste fuller väl att han icke var någon särdeles god människa.

Han började undra om han icke, när allt kom omkring, var bättre än sitt rykte? Bättre än han själv tänkt sig?

Han erinrade sig, vad han måst genomgå i detta Wadköping, som låg vid hans fötter. Man hade visat honom ringaktning, vedervilja, förakt; myndigheter och enskilda hade aldrig försummat att lägga hinder i vägen för hans små spekulationer; otrogna gäldenärer hade skamlöst lurat honom; och andra, som icke lyckats lura honom, hade beskyllt honom för ocker och hänsynslöshet, fördärvat hans goda namn och gått så långt i ondska att de i gossens närvaro kallat honom procentare., Han var inför sig själv en ovanligt uppriktig man. Han ville icke förneka, att han understundom gått bröstgänges till väga. En och annan wadköpingsbo skulle antagligen ha varit mera välbärgad, om icke herr Markurell funnits. I ett och annat fall hade han kanske betingat sig skäligen stora eller möjligen oskäligt stora förmåner - men var går gränsen? Och vem kunde döma honom? Försynen hade icke dömt honom. Han hade kommit till Wadköping för att förtjäna sitt och gossens dagliga bröd. Han hade arbetat i sitt anletes svett, som skrivet står. Och han hade blivit rikligen välsignad. Försynen hade icke dömt honom. Men Wadköping hade dömt honom, kallat honom ockrare och på sistone ej ens aktat för rov att be gossen dra åt helvete!

Herr Markurell, med ryggen stödd mot flaggstången, vars gulblåa fana varligt sveptes ut av den välsignade västan, samlade saliv i sin mun, luft i sina lungor och spottade på Wadköping. Han kände en välgörande och uppriktig tacksamhet mot Försynen, en viss aktning för sig själv och ett odelat förakt för den övriga mänskligheten.

Den stunden, minuterna eller sekunderna före och minuterna eller sekunderna efter det herr Markurell spottat på Wadköping, var utan tvivel den lyckligaste eller kanske den enda lyckliga i hans liv. Han kände det själv. Han kände det på ett bävande, religiöst, ödmjukt och storhetsvanvettigt sätt. Han förnam lyckans sötma, segerns stolthet och den fullkomliga ensamhetens majestätiska och fruktansvärda höghet. Han formulerade ögonblickets svindlande lycka i tre frammumlade ord:

Gud, gossen och jag.

I nästa ögonblick var herr Markurell åter herr Markurell, en framgångsrik affärsman och den lycklige men orolige fadern till en son, som höll på att ta studentexamen.

En och en, även två och två eller ännu flera i stöten, stego Wadköpings småborgare uppför Bergets tungsamma trappor för att bringa herr Markurell sin hyllning. Deras avsikt var visserligen helt enkelt den att uppsnappa ett eller annat visdomsord. Men just häri låg en utsökt hyllning. Herr Markurell kände sig smickrad. Han tog emot de hjälpsökande och rådvilla med en mild vänlighet, som gjorde dem än mera rådvilla och hjälplösa. Hade det varit hans avsikt att framkalla panik på Wadköpings börs och en fruktansvärd baisse i Förenade Metall (och det var kanske hans avsikt), kunde han icke brukat ett lämpligare medel. En ond människas glädje är olycksbådande för de goda. Herr Markurell talade mångtydigt som en Pythia. Han sade, att han hade sitt under tak och att han beklagade envar, som icke hade det. Han sade, att den som nu sålde, gjorde stora förluster. Och tillfogade omedelbart de båda ordspråken: Snålheten bedrar visheten, och: Den som gapar över mycket, förlorar ofta hela stycket. Han påstod, att häradshövding de Lorche var en hederman, som visserligen skulle göra rätt för sig samt att rättvisan i alla händelser skulle ha sin gång, om så hela Wadköping skulle stå på huvudet. För resten bjöd han sällskapet på öl i skänkstugan, knuffade en i magen, dunkade en annan i ryggen, slog en tredje på skuldran och uppmanade dem alla att taga dagen som den kommer och icke sörja för morgondagen. Hans glättighet blev alltmera diabolisk, hans gäster alltmera modstulna. Så småningom övergingo de helt till teckenspråket och herr Markurell talade ensam. Han lämnade dagens text och berättade skämtsamma anekdoter, samma historier, som roat de båda kvinnorna. Wadköpings borgare drogo pliktskyldigast på smilbanden, men de drogo dem nedåt. Herr Markurell tog av sig rocken, lade en servett över armen och betjänade i egen person sina gäster. Han gick så långt i tjänstvillighet, att han med en skoborste i näven föll på knä framför perukmakar Ström, som råkat trampa i någon orenlighet. Herr Markurell kände behov av att ödmjuka sig. Det fanns i framgångens sötma och Försynens nådiga välvilja någonting, som oroade honom.

Under det att han som bäst med verklig eller låtsad ödmjukhet putsade perukmakarens skor, rullade en tvåspänd droska om hörnet på utvärdshuset Kupan och körde upp på dess terrass. Konditor Wedblad som satt vid fönstret viskade till sin granne och viskningen gled snabbt och tyst från huvud till huvud och nådde slutligen den bullrande och bubblande herr Markurell. Han släppte borsten och sprang upp. Han sade:

Be dem dra åt -

Han ryckte till sig rocken och sprang ut på verandan. Han tog på sig rocken, steg ned för trappan och utförde en hastig serie småbugningar. I droskan satt syskonparet Rüttenschöld. Ur ren etikettsynpunkt var detta kronan på herr Markurells triumf.

Landshövdingen sträckte ut sin behandskade hand och sade:

Käre herr Markurell. Som ni själv ser! Min syster önskar tala med er. Jag hoppas att ni ska komma överens. Jag skulle också vilja tala med er, men jag är upptagen av skolan. Som ni vet! För restsen kan jag hälsa från er son. Det tycks gå bra för den unge mannen. Vilket gläder mig. Ja, herr Markurell, jag kan säga att det gläder oss alla. Som så att säga sett honom växa upp. Var snäll och hjälp min syster.

Herr Markurell störtade fram och räckte den gamla damen handen. Landshövdingen sade:

Som du ser, kära Malla, har jag lyckligen fört dig hit. Om en halvtimme eller så skickar jag droskan efter dig. Är det bra så, kära Malla?

Tante Rüttenschöld nickade ett stumt bifall, hon andades flämtande och stödde sig mycket tungt mot ett kraftigt paraply. Landshövdingen slog åter ut med handen och droskan rullade bort.

Tante Rüttenschöld och herr Markurell voro allena på terrassen. Herr Markurell mumlade: en stol, och rusade in efter fru Markurells stoppade emmastol. Tante Rüttenschöld gick med små, tunga steg tvärsöver terrassen, stannade vid stentrappans krön. Herr Markurell lunkade efter henne med emmastolen i famn, ställde den tätt bakom henne. Hon pekade med paraplyet och sade:

Herr Markurell, där ligger Wadköping. Där ligger domkyrkan och där ligger slottet, och där ligger rådhuset.

Ja, de gör så, instämde herr Markurell.

Tante Rüttenschöld sjönk ned i stolen och satte sig till rätta. Hon såg sig omkring.

Här, sade hon, har jag inte varit sedan anno aderton hundra sextiotre på våren. Besinna det! Det är jämnt femtio år sen dess. Då fanns det minsann inga stentrappor och inte heller något utvärdshus. Utan bara en torparstuga. Men den var mycket nätt och målerisk, det må jag säga. Min salig mor, som tecknade utmärkt väl, hade sin skissbok med sig och gjorde en alldeles förträfflig teckning av torparen i dörren omgiven av sin hustru och sina barn. Ett mycket honnett och präktigt folk, fast jag nu inte precis minns, vad karlen hette. Tilda hette hustrun, Tilda på Berget. Hon hade de yppersta murklorna om vårarna, bara toppmurklor. Jag vill minnas att det fanns en aldunge på andra sidan gärdsgården och ett källsprång med särdeles friskt vatten. Finns det kvar? Nå, då ska jag be om ett glas vatten.

Herr Markurell med guppande mage och flygande rockskört skyndade att efterkomma den gamla damens önskan. Han återvände med en bricka, på vilken han radat upp hallonsaft, citronsaft, körsbärssaft och vinbärssaft samt en immig vattenkaraffin. Tante Rüttenschöld tog ur ridikylen upp en påse med sura karameller. Hon avböjde saften men slog i ett stort glas vatten, som hon ställde på knät, hållande ikring det med båda händer. Hon sade:

Min gudson och frände, häradshövding de Lorche står i förbindelse hos herr Markurell för sjuttio tusen kronor. Är det inte så? Min bror och jag ha försökt att anskaffa summan nu på morgonen, men vi ha inte lyckats. Vi skulle vilja erbjuda vår borgen, om herr Markurell tror, att vi äro goda för beloppet.

Säkert, säkert, mumlade herr Markurell och gjorde en övertygad men obestämd gest med händerna. Tante Rüttenschöld satt en stund tyst; därpå läppjade hon på glaset och sade:

Herr Markurell undrar nog, varför jag sitter så här och håller kring glaset. Det är för att värma vattnet en smula. Min kära mor hade den vanan eller rättare ovanan att dricka iskallt vatten. Men sommaren aderton hundra sextiosju sa professor Petschke i Karlsbad åt henne, att om inte friherrinnan låter bli att dricka iskallt vatten, så kommer friherrinnan att totalt ruinera sin mage. Sen dess var både hon och jag mycket försiktiga. Och det tror jag att vi mått bra av.

Säkert, säkert, mumlade herr Markurell. Tante Rüttenschöld bjöd honom en karamell, som han körde långt ned i halsen, hostade upp och stoppade in igen. Tante Rüttenschöld sade:

Det är mycket uppfriskande med sura karameller. Men vad jag nu skulle säga. Häradshövdingen de Lorche lär dessutom stå i förbindelse för två hundra femtio tusen kronor. Och herr Markurell har som säkerhet sju hundra femtio aktier i Förenade Metallindustrier. Min bror och jag skulle vilja ställa en annan säkerhet i stället för de där aktierna. Går det för sig? För tillfället kan vi endast lämna våra namn samt överste Edeblads och greve Brenners. Är det tillräckligt?

Herr Markurell svarade kort och avhugget:

Nej.

Därpå tillade han:

Törs en fråga, törs en bara fråga - Varför är herrskapet så angelägna om att byta ut de där aktierna?

Och då hon icke svarade, höjde han rösten och sade:

Vet lilla fröken Rüttenschöld va man sa i min barndom, när man svälte räv? Så här sa man: Min räv och din räv ha lika långa rumpor. Sa man!

För första gången under samtalets lopp vände tante Rüttenschöld sina stora, kupiga, mattgrå ögon mot herr Markurell. Hon såg honom stint i ansiktet och svarade:

Tror herr Markurell att jag sitter här och svälter räv, så tar han fel. Min bror och jag vill ha tillbaka aktierna, därför att de icke tillhöra häradshövdingen. De tillhöra "Jesu Krubba". Det vet herr Markurell lika bra som jag.

Jag vet ingenting, ingenting, muttrade herr Markurell och såg sig oroligt omkring. I skänkstugans fönster skymtade grådaskiga ansikten, Wadköpings bedrövade och oroliga småborgare. De gräto visserligen icke men påminte likväl på något sätt om den där gossen Markurell, som brukade sitta i fönstret vid Vedbotorget och gråta. Tills en dag en ängel steg ned från himlen och förde honom bort från de stirrande wadköpingsbarnen.

Tante Rüttenschöld sade:

Om det inte vore för den sakens skull, så sutte jag inte här, herr Markurell. För jag skäms att sitta här. Men som det nu är, skulle jag skämmas ännu mer, om jag inte sutte här.

Hetsa inte upp sig, bad herr Markurell och klappade henne på skuldran. Lilla fröken vet inte riktigt hur det hänger ihop. Om häradshövdingen går i konkurs, så är det osäkert att jag får någon glädje av de där aktierna. Men att häradshövdingen får sorg av dem, det är nog säkert. Men släkten ska inte lägga sig i den här saken. För jag håller mig till häradshövdingen. Släkten har varken gjort mig ont eller gott.

Vad har Carl-Magnus gjort honom för ont? frågade tante Rüttenschöld. Herr Markurell rev sig i sin rövröda hårkrans.

Jag ska säga lilla fröken, att han har inte gjort mig mera ont än andra. Vi ha haft affärer ihop och ibland har han varit kitslig. Som med husköpet till exempel. Men ibland har jag sett mig till godo. Så det får kvitta. Och märk det - jag tycker om karln. Eljest kunde jag ha satt krokben för honom mer än en gång. Men han hade förtroende för mig, och det tyckte jag om. Och så var det gossen också. Han hade som ett bättre hem där. Lilla fröken ska tänka sig, att med en sån mor kan det inte bli någon finare uppfostran. Och jag har ju haft så liten tid, se. Men grevinnan är fin, adlig och grevlig och allt det där. Hon var som en mor för gossen och det tyckte jag om. Nu är det slut med det, ser lilla fröken. Och då har man bara att tänka efter om man kan förtjäna någonting på affären. Och det kan jag, guskelov.

Tante Rüttenschöld vek långsamt och med omsorg ihop den sura karamellpåsen, stoppade den i ridikylen och stängde låset med en knäpp. Katten Susanna kom makligt glidande uppför stentrappan, stannade häpen framför den gamla damen, lade öronen bakut och nosade misstänksamt på hennes klädafåll. Tante Rüttenschöld strök henne med paraplyet över ryggen. Hon sade:

Bror Axel och jag hade tänkt att vi skulle göra vad vi kunde för att undvika det här. Axel har ju sin pension och jag är gammal och behöver inte mycket. Jag har levat i Wadköping hela mitt liv och mina föräldrar och farföräldrar och morföräldrar före mig. Det blir svårt för mig det här. Om vi nu garantera herr Markurell att han inte skall förlora någonting på Carl-Magnus, skulle inte herr Markurell vilja avstå från den där förtjänsten eller vad det är han räknat ut?

Herr Markurell stirrade framför sig, han suckade tungt och sade:

Nej, lilla fröken. Jag ska säga - det vore ingen uträkning för mig. Jag förstår nog hur det kan kännas för folk, som har en fin gammal släkt och allt det där. Jag förstår't, lilla fröken, märk det. Men det är annat med folk som jag. Har jag inte pengar och mycket pengar, så är jag ingenting. Jag är inte värd mer än en lus på ett tomt klästreck. Det är ingenting fint med mig, det är ingenting hedersamt, det är ingenting alls. När jag dör en gång, så kunde gossen lika väl ha perukmakar Ström eller bagare Wedblad till far. Då är jag hö och inte ens det. Men lämnar jag pengar och bra med pengar efter mig - ja, se det är annat. Det minns han. För jag ska säga lilla fröken - för allt vad en glömmer här i världen, men pengarna glömmer en sist.

Katten Susanna hoppade nu upp i tante Rüttenschölds knä, och den gamla damen makade isär sina ben för att bereda henne en bekväm viloplats. Hon gjorde sig underrättad om kattans ålder och antalet ungar, varifrån hon härstammade och huruvida det var en god råttkatt. Herr Markurell svarade prompt och färmt på alla frågor. Han drog propparna ur saftflaskorna och sökte förgäves truga i den gamla damen några droppar. Han blev alltmera orolig utan att veta någon rimlig orsak. Tante Rüttenschölds lugn plågade honom. Slutligen sade han:

Lilla fröken är rasande på mig. Det förstår jag. Märk det! Jag förstår, begriper och erkänner. Men det är som det är. Människan av kvinna född har sin tid och den som gräver ned sitt pund står där som ett får. Hade Herren skapat mig som en nors, så hade jag summit och hade han skapat mig som en svala, så hade jag flugit. Märk det!

Tante Rüttenschöld vände sig ännu en gång till honom och frågade:

Är det herr Markurells sista ord i den här saken? Att han inte tar vår borgen varken för de sjuttio tusen eller för aktierna?

Just det ja, svarade herr Markurell, nöjd med att ha blivit fullt förstådd. Just det. Varken det ena eller det andra. Hon har ett klart huvud, det får jag säga.

Och han tillade, tvingad av en oro som blev allt häftigare och allt obegripligare:

Jo, jag ser att lilla fröken är rasande. Och det är djäkligt förargligt att behöva säga nej, när lilla fröken omakat sig hit för första gången på femtio år. Men se, jag kan inte, se! Lilla fröken ska inte tycka, att jag är elak för det.

Tante Rüttenschöld såg på honom med en lång, lugn, eftertänksam gammalfolksblick, som stegrade herr Markurells oro till det yttersta. Hon sade:

Jag vet inte, om herr Markurell är elak eller ej. Men jag tror att han får sitt straff.

Kanske det, kanske det, mumlade herr Markurell och for med båda händer genom hårkransen. Och pressad av sin obegripliga oro böjde han sig plötsligt ned, lade händerna på tante Rüttenschölds skuldror och viskade i hennes öra:

Söta någon, lilla käraste fröken, är det ingenting annat en kunde göra? Jag skulle så förbannat gärna göra henne en tjänst.

Tante Rüttenschöld smålog och svarade:

Jo, herr Markurell, han kan lämna mig ensam här, tills droskan kommer och hämtar mig. Jag är snart åttio, jag, och orkar inte så mycket. Och det kan vara roligt att sitta här en stund och titta på gamla Wadköping.

Herr Markurell rätade upp sig med en stålfjäders tysta spänstighet: gående på tå och baklänges smög han sig tillbaka mot trappan.

Han stängde in sig på sitt kontor.

I skänkrummets fönster stodo Wadköpings småborgare, gråbleka och bedrövade, stirrade envist på tante Rüttenschöld.

Den gamla damen strök med lugnt behag herr Markurells spinnande katt över ryggen. Hon betraktade Wadköping, som sett henne födas, fostras och leva i Herrens tukt och förmaning. Och som snart skulle se henne dö i det gredelina kabinettet vid Klostergatan. Dö, begravas, hedras, glömmas.


Project Runeberg, Thu Dec 20 03:35:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/markurel/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free