- Project Runeberg -  Martin Eden /
188

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han det klart och tydligt och skrattade åt sig själv
och sina drömmar. Ruth skickade tillbaka
»Havslyrik» med posten. Han läste hennes brev apatiskt.
Hon gjorde sitt bästa för att säga hur mycket hon
tyckte om dikterna och att de voro så vackra. Men
hon kunde inte ljuga, hon kunde inte dölja sanningen
för sig själv. Hon visste att de voro misslyckade
och han läste hennes ogillande på varje älskvärd rad i
hennes brev. Och hon hade rätt, det kände han sig
alldeles övertygad om, när han läste dikterna på nytt.
Skönheten och det underbara hade gått ifrån honom
och när han nu gick igenom vers efter vers, kunde han
inte förstå vad han tänkt på när han skrev dem. Nu
föreföllo honom hans djärva fraser som groteska, hans
lyckliga uttryck som oformligheter, alltsammans var
absurdt, overkligt, omöjligt. Han skulle ha bränt
upp »Havslyrik» ögonblickligen, om han haft nog
viljekraft att tända på dem. Maskinrummet var
inte långt borta, men det lönade inte mödan att bära
dem dit. All hans kraft var förbrukad av att tvätta
andras kläder, det fanns ingen över för hans egna
angelägenheter.

Han beslöt att på söndagen skulle han rycka upp sig
och besvara Ruths brev. Men sedan han efter slutat
arbete på lördagen tagit sig ett bad, överväldigades
han på nytt av begäret att glömma. »Jag tror jag ska
gå ner och se hur Joe har det», sade han till sig själv,
men i samma ögonblick visste han att han ljög. Men
det gjorde detsamma, därför att han ville glömma.
Han begav sig långsamt ner till byn, men ju närmare
han kom krogen, desto hastigare blevo stegen.

»Jag trodde du var ny kterdansare», var Joes hälsning.

188

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:29:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/martineden/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free