- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
Några erfarenheter till beredelse för predikokallet

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

NÅGRA ERFARENHETER TILL BEREDELSE FÖR PREDIKOKALLET.

 

Huru det nu var, så syntes det mig till fullo klart, att, då jag vunnit medlemskap inom det apostoliska samfundet, måste detta innebära något åliggande för mig att på ett eller annat sätt tjäna min Herre och Mästare. Jag tror, att denna syn på saken var i vårt samfunds tidigare skeden mera allmän, än vad den visat sig vara sedan. Jag minnes en gammal man, vilken nu icke mera är bland de levandes antal. Dagen efter min omvändelse lade denne sina händer på mina axlar, sänkte sina blickar djupt in i mitt ansikte och sade »Unge man, det är tre ting du alltid bör hålla dig beredd till. Det är att bedja, att vittna om Herren och att dö». Jag har ej kunnat glömma de orden; och Gud vet, att jag uppriktigt velat ställa mig dem till efterrättelse.

Jag tror, att uppfattningen bland de första troende, med vilka jag umgicks var den, att en kristen borde känna sin plikt att på ett eller annat sätt vittna om Kristus. Jag har sedermera under årens lopp lärt känna personer, medlemmar av kristna församlingar, vilka levat det redbaraste liv och som församlingsmedlemmar uppträtt med den största trohet mot sitt samfunds grundsatser och därtill ådagalagt berömvärt, praktiskt intresse om missionens sak, men vilka icke desto mindre aldrig kunnat förmås att öppna sin mun i ett aldrig så enkelt och kort vittnesbörd om Kristus - en outsäglig förlust icke blott för evangelii sak utan kanske ännu mera för dem själva.

Låtom oss sätta vårt hopp till vår ungdomsverksamhet, att ett av dess mål förblir att hos vår frälsta ungdom tidigast möjligt ingjuta denna uppfattning, att då de förenats med skaran av Kristi efterföljare, har det skett, för att de må bära honom vittnesbörd i livet, det är sant, men ock i ord efter den nåd och gåva Gud förlänar.

Så behjärtansvärt sjunger en sångare:

 

»O, säg ett ord om Jesus,

Din frälsare så god,

Som gav sitt liv i döden

Och göt för dig sitt blod.

Ett vittnesbörd om Jesus

Det tröstar mången gång;

O, säg ett ord om Jesus

I tal i skrift och sång».

 

Jag kan endast beklaga, att ej någon äldre, beprövad predikant var i min närhet till hands för att reglera och stödja mina första försök till tjänst vid »vittnesbördets tabernakel». En förtärande lust att inför människorna peka på Guds lamm saknades icke, men den entusiasmen reglerande självbehärskningsförmågan hade ej hunnit till någon synnerlig mognad i 16-årig hjärna; och det som ej den beprövade visligheten var till hands att undervisa om, det skulle den egna erfarenheten göra. Denna nämnes ju ock i ordspråket som den bäste läromästare. Är det då därför, att den är så hård och så obeveklig? Efter att omkring ett år svunnit, sedan jag förenade mig med församlingen, under vilken tid jag på lediga stunder brukat vallfärda ut till kringliggande byar i och för samtal och traktatutdelning, grep mig en oemotståndlig längtan efter att ute i vida världen pröva livet och dess kamp för tillvaron. Mina vänner gjorde mig här allvarliga föreställningar, i det de ansågo, att då inga giltiga orsaker motiverade en färd bort från fädernebygden i så tidiga år, jag därmed kunde utsätta mig för stora faror. En viss kanske medfödd envishet drev mig dock till fullföljande av min plan. Inom mig själv sökte jag förutse, att flyttningen bort från fädernestaden, där ju ingen profet är avhållen, skulle påskynda mitt inträde på predikantbanan. En annan röst ville göra mig uppmärksam på de många tillfällen, som likväl ännu stodo mig till buds att tjäna Gud och församlingen på den plats, där jag var, men - - - - !

Till Göteborg gick färden. De predikanter, vilka dittills brukat besöka vår lilla församling, voro oftast antingen från Göteborg eller hade där på ett eller annat sätt sina försänkningar, och väckte naturligt nog deras berättelser mitt och de övriga baptisternas i Mariestad intresse för den stora staden vid Göta älvs mynning och för våra enligt vår uppfattning storslaget gynnade meningsfränder där.

Det var en härlig sommarsöndags eftermiddag jag anlände till G., och omkring en timma efter det jag landat vid Lilla Bommen, satt jag för första gången i ett baptistkapell, det ståtliga Tabernaklet. Mitt hopp om att få höra Truvé slog dock fel. En annan predikade den gången i hans ställe.

Vilken förändring i församlingsförhållandena! Där hemma voro vi sju medlemmar, saknade predikant, kyrka, söndagsskola, ungdomsförening och sångkör, och här mötte mig en församling på över 500 medlemmar med den vackraste lokalen i sin stad, en populär predikant, en välövad sångkör, stor söndagsskola och dito ungdomsverksamhet. Likväl kände jag på ögonblicket, att jag gått in bland ett folk, som delade med mig samma dyrbara tro och som behöll andens enhet genom fridens band. Intrycket av mitt första besök i Tabernaklet sade mig bland annat, att baptisterna icke nödvändigtvis behövde vara ett föraktat folk, dömt att verka sitt verk under primitiva och trängda förhållanden.

Vid sammankomstens slut fattade jag posto utanför kyrkan, medan människorna, för vilka jag naturligt nog var en främling, gingo var och en till sitt. Först nu fick jag tid att riktigt erinra mig,

Det jag plötsligt dykt upp i en stor stad, där jag icke kände en enda människa, och där jag för ögonblicket icke visste en smul, vart jag skulle vända mig ens för att få husrum över natten.

Min första bekantskap inom Göteborgs baptistförsamling - den tiden fanns där blott en sådan - var en äldre kvinna, vars namn jag tyvärr ej erinrar mig. Så mycket bättre minnes jag den vänlighet, varmed hon tilltalade mig utanför lokalen och tog reda på vem jag var. Sedan hon fått veta, att jag samma dag anlänt till staden, fann hon sig föranlåten att på det vänligaste meddela mig om både faror och förmåner, som väntade mig i Göteborg. Gud välsigne henne!

Jag har brukat indela församlingsmedlemmar i tvänne klasser, sådana som uppmärksamma främlingarna vid våra möten och sådana, vilka icke bry sig en smul om dessa. Ingen tänker på, till vilken välsignelse de förstnämnda äro. Måtte de blott bli allt flera.

Utan särdeles stor svårighet lyckades jag skaffa mig arbete i Göteborg, och Tabernaklet blev mitt alltjämt efterlängtade söndagshem. Även andra inom staden förefintliga frikyrkliga lokaler glömde jag ej att besöka och kunde här först övertyga mig om, att den frikyrkliga rörelsen verkligen var i stånd att nå en utveckling, som bjöde till aktning och vördnad.

Livligast står för mitt minne Rut Erik Jonssons första besök i Göteborg, vilket inträffade just vintern 1888. Dalakarlen i skinnbyxor, fårskinn och vadmalsrock på det fina Tabernaklets mattbelagda plattform väckte då ett ofantligt uppseende. Åhörarne trängdes i skaror vid sammankomsterna i flera veckors tid, och det kan bli fråga om, huruvida icke ändå efter hand den primitive predikantens härliga budskap om synd och nåd blev den dragande kraften framför hans egen originalitet. Karaktäriskt för Rut Eriks hängivenhet för det apostoliskt enkla och allvarliga är det intryck han tog av ett besök, som han avlade å ett frälsningsarmémöte, ett s. k. hallelujamöte. Detta mötes karaktär med dess hornmusik, dess trummor, dess handklappningar och dess näsduksviftningar jämte deltagarnas rangordning och uniformer upprörde den gamle dalamannen, så att han gick hem och grät bittert däröver. Gott, vi kunna förstå mannens känslor, även sedan vi vant oss vid armémetoderna, insett att Herren täckts välsigna även dem och delvis även tagit dem efter. Vi förstå honom och känna kanske med vemod, att det apostoliskt allvarliga och enkla vid bedrivandet av Herrens verk till god del svunnit med männen från konventikelplakatets dagar.

Det är dock förunderligt, vad fort det gick för oss svenska baptistpredikanter att knytas vid ritualismens band. Gud signe den förste, som bryter dem!

Men åter till Tabernakelförsamlingen. I nio månader gick jag varje söndag och hörde pastor Truvé predika. Efter dessa predikostunder längtade jag, såsom om de varit mig personligen berörande högtidsstunder. Detta voro de ock för övrigt; det har icke funnits någon period i mitt liv, då jag känt anledning att ställa mitt hjärteförhållande i den gudomliga sanningens belysning, så som under just dessa månader. Bland våra framstående predikanter har som bekant var och en något för sig egendomligt i uppträdande och framställningssätt, och så hade Truvé även sitt, och, om vi säga att däri företrädesvis ingår enkelheten och värman, så torde vi ha träffat just det rätta. Kristi blods renande kraft synes vara den sats, som T. ansåg sig böra uppbjuda all sin förmåga att göra klar inför människorna; och är det kanske just denna omständighet, som mer än något annat bidragit att samla kring denne predikant så mycket av aktning, vördnad och kärlek.

Ehuru livet och arbetet i Tabernaklet erbjöd så mycket av omväxling och tillfälle till uppbyggelse, och ehuru mycket av personlig vänlighet kom mig till del, följde ej av flyttningen till Göteborg, vad jag därav väntat. Den andliga kraften, glädjen och friden beror dock mera av ett sant lydnadsförhållande till Gud än av något annat, och med växande inre ångest kände jag över mig ett min himmelske faders krav på återgång till hembygden. Ännu var jag fullt ense med mig själv om, att Herren kallat mig att predika evangelium; men en kanske medfödd orolighet i lynnet hade hindrat mig att stilla bida hans ledning med avseende på de fält, där jag skulle börja. Jag såg mina trossyskons glädje, men kunde ej dela den med dem. Jag bad och bad ivrigt, men kände till svar på min bön blott fastare greppet av Guds hand om mitt liv, då han drog mig mot hembygden. Lydnad, vägen till återställande av svunnen glädje i Gud - se där den Andens lag, som ej vet av rubbning.

En dag i mars 1888 bröt jag upp från Göteborg. Medlemskapet vid församlingen i Tabernaklet blev mig, trots allt, ett ljust och varmt minne, det jag ofta ännu i dag ställer mig före och hugsvalas därvid. Några få veckor efter återkomsten till fädernebygden hade jag redan företagit mina första predikovandringar utåt Västgötaslätterna.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:55 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/a03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free