- Project Runeberg -  I mästarens ärenden. 35 år som svensk baptistpredikant /
III. Filadelfias uteslutning. - Mitt öde som redaktör för U. V. beseglat. - Eskilstunakonferensen. - Vad John Johansson yttrade några timmar före sin död. - Eftertanken börjar göra sig gällande. - 75-Årsjubileets betydelsefullaste ögonblick

(1924) [MARC] Author: John Wahlborg - Tema: Christian Literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

III.

FILADELFIAS UTESLUTNING. - MITT ÖDE SOM REDAKTÖR FÖR U. V. BESEGLAT. - ESKILSTUNAKONFERENSEN. - VAD JOHN JOHANSSON YTTRADE NÅGRA TIMMAR FÖRE SIN DÖD. - EFTERTANKEN BÖRJAR GÖRA SIG GÄLLANDE. - 75-ÅRSJUBILEETS BETYDELSEFULLASTE ÖGONBLICK.

 

Det var år 19l3, som Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, uteslöts ur Stockholms D F. av baptistförsamlingar. Anledning uppgavs vara, att församlingen tillåtit ett par eller tre personer, sinnesändrade och döpta men icke tillhörande Svenska Baptistsamfundet, att deltaga med henne i firandet av Herrens Heliga Nattvard. Jag kan helt enkelt ej beskriva, huru pinsamt denna distriktårsmötets handling berörde mig. Jag sörjde däröver i dagar och nätter. I en artikel i Ungdomens Veckopost gav jag uttryck för vad mitt hjärta kände och uttalade därvid bland annat följande:

»Att Herrens Heliga Nattvard skulle vara till endast för distriktindelta baptister är den mest platta och mest oapostoliska tolkning av denna underbara stiftelses innebörd. Det är mera än sorgligt, att denna vår distriktinstitution, tillkommen för att möjliggöra ett mera planmässigt missionsarbete, skulle utveckla sig därhän, att en församling nu mera får sin karaktär av baptistförsamling med rätt till nattvardsfirande endast medels anslutning till distriktföreningen. Kunde de gamle ha anat en sådan utveckling».

Min artikel uppkallade en storm emot mig från olika håll inom samfundet; och mitt öde som redaktör för U. V. var därmed beseglat. Tidningen gick tillbaka snabbt och säkert. Från en av våra största församlingar, där jag haft över ett hundra prenumeranter, återfick jag icke en enda. Det var på detta sätt ställningen blev ohållbar, och jag måste ge upp.

Huru djupt jag med mina uttalanden om Stockholms D. F:s uteslutningsåtgärd smärtat mina bröder, därom fick jag åtskilliga påminnelser vid konferensen i Eskilstuna samma år, då framstående samfundsmän förberedde mig på ett gudomligt straff för mitt uppträdande. Särdeles livligt erinrar jag mig, huru efter en av konferensdagarna två av våra mest aktade bland de ledande bröderna uppsökte mig hos mitt värdfolk ute vid Mälarbaden kl. 12 på natten och gjorde mig de allvarligaste och broderligaste föreställningar om att jag borde bedja Gud om förlåtelse för den synd jag begått, då jag förnekat en distriktförenings rätt till slik exekutiv åtgärd.

Vid samma konferens förelåg ett förslag om att konferensen måtte förklara sig gilla Stockholms Distriktförenings olyckliga åtgärd. I ett par anföranden sökte jag bringa bröderna till besinning men utan resultat. Konferensen uttalade sig i det närmaste enhälligt i överensstämmelse med förslaget.

Stridshandsken var därmed kastad, och inledd var den separationsrörelse, som gjort vårt samfund till världens mest söndersplittrade. Och nu efter något mer än ett årtionde finnes helt visst icke en, som åtager sig att på sakliga grunder försvara den ödesdigra uteslutningsåtgärden. Det, varför filadelfiaförsamlingen blev utesluten, har sedan dess praktiserats och praktiseras alltfort inom många svenska baptistförsamlingar, och ingen reflekterar på att ställa dem till ansvar därför. Ett återupprepande av åtgärden inom Stockholms D. F. 1913 anses tämligen allmänt vara uteslutet.

Det var vid den minneshögtid, som var anordnad vid Betelseminariet efter seminarieläraren G. A. Gustafssons frånfälle. Pastor John Johansson och jag stodo under kaffedrickningen i dörren till skolans hörsal. Vi tyckte båda, att denna del av festen drog litet för långt ut på tiden. Vi voro båda förständigade att en stund senare vara på våra respektive lokaler och leda där annonserade möten och begåvo oss därför i väg under festens lopp. Komna ut på Engelbrektsgatan, ansåg jag likväl tiden medgiva, att jag följde min kamrat ett litet stycke. Vi talade därvid något om Gustafssons fridsälskande sinnelag och om huru han som vi nog smärtsamt berörts av splittringstendenserna inom våra församlingar. Därvid yttrade Johansson: »Vet du, broder W., jag har aldrig varit övertygad om att, då vi uteslöto Filadelfiaförsamlingen, vi gingo Guds väg».

Tidigt nästa morgon nådde mig budskapet om att den älskade och aktade brodern gått över gränsen till evigheten. Jag begrät honom men kände mig på samma gång tacksam att ha fått höra honom yttra dessa ord.

En annan högt skattad broder och predikant, ännu verksam i vår krets, och som torde ha varit en av de ivrigaste understödjarne av uteslutningen, sade mig för några få år sedan: »Nu inser jag, att vi begingo ett rysligt misstag, då vi uteslöto Filadelfia». Om denne samme broder är beredd att hävda sin nya syn på saken offentligt, vet jag ej.

Jag tror mig kunna på goda grunder säga att, om ett uttalande av samma innebörd som denne sistnämnde broders komme från hela gruppen av i det olycksaliga beslutet deltagande distriktmötesombud, så skulle det hälsas med gränslös glädje inom det stora flertalet av våra församlingar. Det skulle säga oss att ännu ha vi gentlemän i vår krets och det viktigaste av allt- en av de förnämsta splittringsanledningarna skulle efter detta befinnas betydligt försvagade.

Men det är ingen ringa sak att förmå sig därtill. Det är betydligt lättare att, så snart denna sak kommer på tal, orda om »broder Wahlborgs benägenhet att slå över», om »hans rent personliga anledningar att intaga den ståndpunkt han har i frågan» o. s. v.

Det var endast helt naturligt, att en åtgärd mot en enskild församling sådan som denna Stockholms D. F:s mot Filadelfia skulle tvinga till eftertanke inom samfundet, och lika följdriktigt var det, att sådan eftertanke skulle inleda en reaktion mot distriktföreningarnas vanstyre. Så särdeles länge lät det sig ej göra att hålla på konsekvenserna av uteslutningsakten. T. o. m. de, som strängast hållit på distriktanslutningen som grund för rätten att deltaga i Herrens nattvard, kommo efter detta snart till insikt om det absolut ohållbara i denna ståndpunkt. Faktiskt är likväl, att församlingar efteråt började utesluta medlemmar, vilka »beträddes» med att ha deltagit vid nattvardsfirandet inom Filadelfia. De måste likväl snart nog upphöra därmed, och i närvarande stund finnes icke en svensk baptistförsamling, som för ett ögonblick skulle reflektera på en åtgärd i denna riktning. Lika litet finnes det en enda distriktförening, som nu skulle tillåta sig att upprepa Stockholms D. F:s avskräckande exempel, ja, denna D. F. skulle själv aldrig kunna förmå sig till ett sådant upprepande. Om den vore hågad för ett försök, så föreligga nu långt mer uppenbara anledningar än 1913. Det är en offentlig hemlighet, att flera församlingar vid upprepade tillfällen gett rum vid nattvardsstunderna för sinnesändrade och döpta personer, även om dessa icke tillhört distriktanslutna församlingar. Jag tror mig t. o. m. kunna säga, att det i närvarande stund växer fram en stark känsla mot att distriktsårsmöten och konferenser alls blanda sig i enskilda församlingars nattvardsangelägenheter. Detta är nämligen så gränslöst obaptistiskt.

Jag hade en gång ett samtal med överste Broady om denna sak; det var endast något år före den store mannens död. »Jag förstår ej», sade han, och skakade sitt vördnadsbjudande huvud, huru detta tillgått (d. v. s. att endast medlemmar av reguliära baptistförsamlingar böra bryta brödet och skifta kalken) det måste vara en uppfattning, som trängt sig in ibland oss, sedan jag dragit mig tillbaka».

Uppfattningen i fråga är nu i varje fall dömd som obaptistisk och såsom saknande stöd i Guds ord.

De strider och slitningar, som uppstått här och där ute på fältet för denna och andra frågors skull, har till väsentlig del haft sin orsak däri, att en församlings rätt att tillhöra Svenska Baptistsamfundet berott av vederbörande distriktförening. Bemyndigandet att intaga församling i och att utesluta dem från Svenska Baptistsamfundet är given helt och hållet åt distriktföreningarna var för sig, och generalkonferensen avsäger sig all rätt och allt ansvar i berörda avseende.

Huru gränslöst rädd man är för att röra vid detta oefterrättlighetstillstånd, det framgick vid konferensen 1924, då tvänne ombud motionerat om en bestämmelse, som skulle ge konferensen tillfälle att hälsa under verksamhetsåret nybildade församlingar välkomna till samfundet. Motionen antogs, det är sant, men först efter ett kompakt motstånd från flera av samfundets mest framstående män. Sålunda, inte ens ett officiellt meddelande om att en församling förvärvat representationsrätt i konferensen ansågo dessa böra förekomma. Ja, så kan man gå åstad och förälska sig i en idé, vars innebörd man aldrig bemödat sig att grundligt övertänka.

Huru snart få vi en missionsorganisation, som enar vårt folk för dess stora och härliga uppgifter? Huru snart äro vi beredda att öppet och manligt erkänna att Svenska Missionsförbundet visat oss vägen härvidlag och sedan gå den vägen?

Sjuttiofemårsjubileets betydelsefullaste moment var efter mitt tyckte icke presenterandet av den representativa samlingen utländska deltagare, icke smyckandet av fädrens gravar, icke ens Hjalmar Danielssons högtidspredikan, nej det var Svenska Missionsförbundets hälsning genom dess för detta ändamål utsedda delegation. Det hette i denna hälsning: »Vi framföra vårt tack för de impulser till bibliskt församlingsliv, som vi mottagit från Baptistsamfundet.» Dessa ord gjorde helt visst på oss alla ett djupt intryck. Ett sådant erkännande från ett sådant håll! Huru ridderligt och huru manligt det verkade. När skall den dag komma, då vi begagna tillfället att till Missionsförbundet framföra vårt tack för det exempel på en enkel men ändå stark organisation, som det givet och som vi funnit för gott att lära av?

De 21 småsamfundens förenande till ett enda stort samfund, vars generalkonferens intager församlingar, som därom göra ansökan i den Svenska Baptistmissionen och vars missionsstyrelse bistår församlingarna med råd och dåd i dess verksamhetsuppgifter - se där det mål, till vilket vi en vacker dag komma så visst som att jag håller pennan i min hand just nu.

Att fältet sedan uppdelas i distrikt, dock högst fem eller sex, må vi anse lämpligt likasom att varje distrikt får sin missionsledare.

 



Project Runeberg, Thu Dec 20 02:25:56 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mastaren/b03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free