- Project Runeberg -  Mäster Olof /
Andra akten

Author: August Strindberg - Tema: Drama, Theater Plays, Renaissance and Reformation
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

ANDRA AKTEN.

Stockholm.

En ölbod i Storkyrkans mur. I fonden en disk med ölkannor och stop m. m. Till höger om disken ett bord bakom vilket man ser en järndörr. Vid detta bord sitta två munkar förklädda (Mårten och Nils) och dricka öl. Vid de övriga borden tyska knektar, bönder och sjömän. Dörren till gatan är på högra sidan. En spelman sitter på en tunna med sin fidla. Knektarne spela tärning. Alla äro högljudda och druckna. Hans Windrank, en småländing, en tysk borgare och en dansk sitta vid ett bord tillsammans.

TYSKEN till dansken.
Jaså, ni tar den blodrackan Kristiern i försvar!

DANSKEN.
Ih, bevar os! Han er dog et menneske!

TYSKEN.
Nej, han är ett odjur! En blodhund! En feg, falsk dansk!

DANSKEN.
Hillemend! De maa slet ikke snakke om Blod! Husger de Käpplingemorden! da de tydske - -

WINDRANK.
Hör nu, herrarne! Vi ska vara ihop nu och ha roligt, så ska jag tala om Amerikam!

TYSKEN.
Vill ni beskylla oss Lübeckare för vad tyskarne gjorde?

DANSKEN.
Ih, bevar os! Jeg siger kun de tydske - -

WINDRANK.
Hör nu, inte ska herrarne gräla! Ropar åt värden. Fyra bleckor brännvin! - Nu ska vi vara angenäma och fridsamma så ska jag tala om Amerikam ...
Brännvin sättes fram.

TYSKEN smakar.
En härlig dryck! Tänk dock, mina herrar, hur upplysningen gått framåt! I dag växer kornet på åkern...

WINDRANK.
Och i morgon är det förvandlat till vin! Jag undrar just vem det var som gjorde den upptäckten.

TYSKEN.
Jag ber - det är en tysk uppfinning. - Jag säger uppfinning - ty man upptäcker Amerikam.

WINDRANK.
Och tyskarne göra aldrig upptäckter.

TYSKEN.
Guds död!

WINDRANK.
Se så! Ni är ju inte tysk!

DANSKEN till tysken.
Kan de sige mig da, vem der fand op at det var tydskerne som gav Sverige sin nuværende Konge. Skratt.

TYSKEN.
Det var Lübeckarne som gav Sverige sin befriare, då det stod på branten av sin undergång.

WINDRANK.
Kungens skål!

DANSKEN.
Lübecks skål!

TYSKEN smickrad.
Jag finner verkligen ej ord...

WINDRANK.
Inte är ni kungen!

TYSKEN.
Jag ber, det var min danske broders -

DANSKEN.
De er jo ikke Lübeckere da de er borgere i Stockholm!

WINDRANK till småländingen.
Varför dricker icke vår tyste broder!

SMÅLÄNDINGEN.
Ert kornvin skall jag dricka, men skålen gör jag så här med!
Klämmer ihop bleckmåttet och kastar det på golvet.

WINDRANK letar efter sin kniv.
Ni vägrar att dricka kungens skål!

SMÅLÄNDINGEN.
Jag har så länge druckit ur hans kalk, att jag nu inte har lust att dricka hans skål.

WINDRANK.
Guds blod!

TYSKEN livligt.
Tyst! Tyst! Låt oss höra på den mannen!

DANSKEN likaså.
Ih, bevar!

SMÅLÄNDINGEN.
Gud hjälpe mig då jag kommer hem!

WINDRANK rörd.
Vad är det, stackars man? Ni ser så ledsen i ut, fattas det pengar? Se här må ni tro! Tar fram sin pung. Halva hyran har jag kvar! Vad är det med er?

SMÅLÄNDINGEN.
Låt oss inte tala om saken! Mera brännvin! brännvin! Jag har också pengar! Se här! Guld! Brännvin kommer. Men det är inte mitt! Men jag ska supa opp vartenda öre! Och ni ska vara hyggliga och hjälpa mig.

WINDRANK.
Det är ju inte edra pengar - hur går det till?

TYSKEN.
Vem har gjort er orätt, gode man, ty jag ser att det är något illa.

SMÅLÄNDINGEN.
Jag är fördärvad! Ser ni, jag borgade 200 oxar, och när jag kom till Stockholm tog kungens fogde hand om affären och sa' att jag inte fick sälja dem över hans pris! Det är kungen som sätter priset på oxarne; det är kungen som fördärvat mig.

TYSKEN.
Å nej?

SMÅLÄNDINGEN.
Åhå, jag vet mycket mera! Han lär snart vilja ta bort munkarne och prästerna från oss bara för att vräka på adeln.

DANSKEN.
Adeln?

SMÅLÄNDINGEN.
Jo jo män! Kung Kristiern kunde gärna klippt litet närmare; Gud välsigne honom!

WINDRANK.
Kors, är kungen på det sättet! Jag trodde han höll adeln i örat!

SMÅLÄNDINGEN.
Han? Nej han låter dem kläckas med rättighet att fälla ek på mina ägor, om jag hade några kvar, för ser ni, jag har haft en jordlapp en gång, men så kom en herre och sa' att min morfars mor fått låna den av hans farmors far, och så var jag ifrån den historien.

TYSKEN.
Kan kungen vara så beskaffad? Det trodde jag då rakt inte!

SMÅLÄNDINGEN.
Jo, jo män! Och så springa adelspojkarne med bössan i våra skogar och skjuta ner rådjur bara på okynne; men skulle vi bönder ligga för döden av svält och knäppa oss ett sånt där djur, ja då slapp vi dö av svält - ty de hängde oss - icke i en ek, Gud bevare oss, det vore skam för det kungliga trädet - nej i en fura! Ser ni, furan hon är inte född med krona hon och därför är hon inte kunglig ... och därför står det så här i visan:

»Och böndren dem hängde vi opp
i furornas högsta topp -»
Det står inte krona - hör ni det.

TYSKEN.
Men furan sticker upp huvut ändå, och ä' rak i ryggen!

SMÅLÄNDINGEN.
Sup, go' herrar! Det är väl menat! Det var en välsignad dryck! Bara jag inte hade hustrun och barnen hemma! Håhåjaja! Men det gör ingenting! A ja, jag vet mycket mer, men det talar jag vackert inte om!

WINDRANK.
Vad vet ni då?

TYSKEN.
Kanske det är något roligt?

SMÅLÄNDINGEN.
Ser ni - om man skulle räkna ihop furorna i Smålen, tror jag allt de voro flera än ekarna!

TYSKEN.
Ni tror det?

WINDRANK.
Jag tycker icke om att man talar illa om kungen. Jag vet nu inte vad han gör och låter och det rör mig inte heller, men det vet jag, att han är mån om sjöfarten! Ja, det är han som rustat ut spanjefarare, och gjort mig till skeppare, och då har jag väl inte något att klaga på!

TYSKEN.
Och det har han gjort bara av elakhet för att krossa lübska handeln, Lübeck, till vilken han står i så stor skuld!

SMÅLÄNDINGEN.
Han skall njuta't. Oxarne ha hornen kvar ändå, fast man skurit dem! Tack för gott sällskap. - Jag måste gå nu!

TYSKEN.
A nej! En liten blecka till, så få vi språka.

SMÅLÄNDINGEN.
Nej tack som är god, jag törs inte mer, för då ä' jag rädd att det inte blir bra! Ser ni, jag har hustru och barn hemma och nu ska jag fara hem - och tala om att vi ä' förlorade - nej - det törs jag inte. Jag ska tacka er, herr tysk - vi ska supa lite till!

TYSKEN.
Nå det var ordentligt! De dricka.

SMÅLÄNDINGEN
tömmer sitt mått och far upp.
Fy tusan djävlar vad det är bittert! Raglar ut.

TYSKEN till dansken.
Jo! Den där, när han blir vaken!

DANSKEN nickar bifall.

Larmet har tilltagit, spelmannen spelar. - Då höres orgeln stämma i kyrkan.

WINDRANK.
Det är märkvärdigt ändå att kungen tillåter dem hålla krog i kyrkmuren!

TYSKEN.
Jag tror ni har skrupler, skeppare! Kungen vet inte av detta!

WINDRANK.
Ja, men det låter inte bra, den där orgelmusiken till den här sången! Ser ni jag har alltid varit gudfruktig av mig, det har jag från hemmet.

TYSKEN ironiskt.
Lycklig den som fått en sådan uppfostran! Ni hade en mor - -

WINDRANK rörd.
Ja - - Ja!

TYSKEN.
Som stoppade om er om kvällarne och lärde er: \ »Det gick en ängel kring vårt hus!»

WINDRANK.
Ack ja!

TYSKEN.
Det var en präktig kvinna.

WINDRANK blir rusig.
O, om ni visste!

TYSKEN.
Gud har hört hennes böner! Ni gråter! Ni är en god människa!

DANSKEN.
Ih, bevar!

TYSKEN.
Om er mor såge er nu! Med dessa tårar i era ögon.

WINDRANK.
Ack, jag är en svag syndare, det vet jag, men hjärta det har jag, ta mig fan. Kom en stackare och säg att han är hungrig, och jag ska ta skjortan av mig

TYSKEN.
Ska vi inte ha oss ett mått till!

WINDRANK.
Nej, jag tror inte det! Nu höras några slag på järndörren. Allmän uppståndelse.

WINDRANK.
Oj! oj!

TYSKEN.
Inte ska ni vara rädd! Det är inte porten till himmelriket!

WINDRANK.
Jag ska aldrig dricka mer! Det lovar jag!

TYSKEN till dansken.
Är icke brännvinet en välsignad dryck, som kan röra en sådan skurk ända till svärmeri, ända till nykterhetstankar.

DANSKEN.
De har ret! Magen til drik fins der netop ikke!

TYSKEN.
Den slår upp hjärtat på vid gavel och stänger igen om huvet; det vill säga, den gör oss till goda människor, ty goda äro ju de som hava stort hjärta och litet huvud!

DANSKEN.
Ja jeg gaar end videre; brændvinet gör os religiöse, ty det döder jo Fornuftet, og Fornuftet er jo den Klippe der hindrer Religion en at drage ind gennem Hjertet!

TYSKEN.
Brännvinet är en helig dryck! Eget att inte...

DANSKEN.
Nok sagt!

Slag höras ånyo på järndörren.

WINDRANK
som somnat in, vaknar upp.
Hjälp! Jag dör!

TYSKEN.
Skada på en så vacker själ!

Dörren slås upp, varvid bordet, vid vilket Mårten och Nils äro sittande, slås omkull med stop och bägare. En kvinna klädd i svart och röd kjortel med en nunneslöja över huvudet störtar in Gert visar sig ett ögonblick bakom henne i dörren, som straxt slås igen.

SKÖKAN ser sig häpen omkring.
Rädda mig! Folket vill ta mitt liv!

EN TYSK KNEKT.
En sköka i nunneslöja! Hahaha!
Skratt.

MÅRTEN korsar sig.
En sköka! Vem för in henne i detta aktningsvärda sällskap! Herr värd, för ut henne, såvida ni icke vill skada ställets anseende och kyrkans helgd.

SKÖKAN.
Finns det ingen som vill rädda mig? Värden har tagit henne i armen för att leda henne ut på gatan.

Kasta mig icke ut bland det rasande folket! Jag ville smyga mig till Herrans hus för att få en smula av hans nåd, jag ville börja ett nytt liv - men munkarne drevo mig tillbaka och hetsade folket på mig; då kom fader Gert och räddade mig hit!

MÅRTEN.
Ni hör själva! Hon har skändat Guds helgedom! Hon vill dölja skammens kjortel med helighetens slöja!

TYSKEN.
Och slöjan räckte inte till!

MÅRTEN
går fram för att rycka av henne slöjan.
Ryck av masken, och visa din styggelse!
Han studsar då han ser hennes ansikte.

SKÖKAN.
Det är du, Mårten? Du, mördare!

TYSKEN.
Gamla bekanta!

MÅRTEN.
En skamlig lögn! lag har aldrig sett henne förr! Jag är svartebroder Mårten och min broder Nils är mitt vittne!

NILS drucken.
Jag kan intyga - att broder Mårten aldrig sett den kvinnan!

SKÖKAN.
Och ändå, Nils, var det du som visade mig Mårtens absolutionsbrev, då jag drevs ur klostret och han stannade kvar.

NILS.
Ja, det var så sant det!

MÅRTEN
utom sig av ilska drar Nils i armen.
Du ljuger, du också! I sen ju att han är drucken!

TYSKEN.
Gott folk, jag intygar att den helige brodern är drucken och därför ljuger han!

FOLKET med ovilja.
En drucken präst!

TYSKEN. ]
Nåja! Ruset ger absolution åt lögnen! År det icke så, fader Mårten? .

VÅRDEN.
Jag får säga det, att mitt ställe icke får vara samlingsplats för oroligheter; på det här viset blir jag av med mina kunder och kanske dragen inför kapitlet. Varen därför så goda och för ut den eländiga människan, som ställer till detta buller!

MÅRTEN.
För ut henne eller skaffar jag er i bann! Veten I ej att vi äro inom den heliga kyrkans murar, fastän kapitlet upplåtit detta uthus till resandes lekamliva förfriskning!

TYSKEN.
Gott folk, här är ett heligt rum och här bor visserligen Gud!

FOLKET
släpar skökan mot dörren.

SKÖKAN.
Jesus Kristus, hjälp mig!

OLOF
som står i dörren, tränger sig fram, tar skökan vid handen och drar henne från de druckna.
Svara mig! Vem är denna kvinna?

MÅRTEN.
Det är ingen kvinna!

OLOF.
Vad sägen I?

MÅRTEN.
Det är ingen karl; fastän hon är förklädd!

OLOF.
I sägen h o n, är h o n då icke kvinna?

MÅRTEN.
Det är en sköka!

OLOF
häpen, släpper hennes hand.
En sköka!

TYSKEN.
Släpp henne icke, mäster Olof, då springer hon sin väg!

OLOF.
Varför bären I hand på henne? Vilket är hennes brott?

TYSKEN.
Att hon går i kyrkan!

OLOF.
Jag förstår! Ser sig omkring.

MÅRTEN.
Vad söken I?

OLOF blir varse MÅRTEN.
En präst!

MÅRTEN.
Jag är svartebroder!

OLOF.
Jaså! Jag gissade det! Det är I då som hetsat folket mot henne!

MÅRTEN.
Det är jag som skyddar kyrkan från slemhet och vill hålla henne ren från lasten. Det är en exkommunicerad kvinna som driver ocker med sin kropp, vilken borde vara ett Guds tempel!

KVINNAN faller på knä för Olof.

OLOF tar hennes hand.
Ser du, svartebroder, jag vågar ta hennes hand och ställa henne mot dig! Hon har sålt sin kropp säger du, hur många själar har du köpt!

Jag är också präst! Nej, jag är människa, ty jag är ännu ej nog förmäten, att jag satt lås för Guds hus, och som syndig människa räcker jag handen åt min medmänniska, som icke kan vara utan synd. Kom fram den som är ren och kasta första stenen!

Kom fram, broder Mårten, du ljusets ängel, som klätt dig i oskuldens svarta kläder och rakat ditt hår för att ingen skall kunna se huru du grånat i synd! Eller har du ingen sten tillreds kanske? Ve dig, var har du gjort av dem, som du skall räcka åt folket då de begära bröd? Har du redan givit bort alla?

Kom fram, du aktningsvärde borgare. Till Windrank, som sover på golvet. Du som sover djurets sömn, varför vaknar du icke för att kasta din kniv! Sen I hur han rodnar?. Är det av blygsel över det dåliga sällskapet I fört honom i, eller är det av vällust?

Folket sorlar ogillande.

I sorlen! Är det av blygsel över mina ord eller av skam för er själva? Varför kasten I icke sten? Det är sant, I ha'n inga! Nåväl! Öppnen dörren! Ropen på folket och släpen ut kvinnan! Tron I icke att femtio karlar rå att slita henne i stycken, så varen övertygade att femhundra kvinnor skola göra det! Nå! I tigen! Kvinna! Stig upp! Man har frikänt dig! Gå! och synda icke härefter, men visa dig icke för prästerna, ty de skola kasta dig för kvinnorna!

MÅRTEN
som flera gånger sökt avbryta Olof, men hållits tillbaka av tysken, tager fram ett papper.
Denne man, som I lyssnen till, är kättare, vilket I hört på hans tal; men han är också bannlyst! Se här! Läsen själva!
Han tar ett ljus från ett av borden och kastar mitt på golvet.

»Såsom det ljuset slocknar, som vi här utkasta, så slockne honom glädje och hugnad och allt det goda han må av Gud hava!»

FOLKET
korsar sig och ryggar tillbaka; Olof blir stående ensam med skökan mitt på golvet.
Anathema!

MÅRTEN till skökan.
Nu hör du vad kraft mäster Olofs absolution har!

OLOF som stått försagd.
Kvinna! Törs du ännu lita på mina ord? Är du icke rädd för mig? Hör du icke bannstrålarne väsa omkring våra huvuden? Varför går du ej över till dessa tjugu rättfärdiga, som ännu stå kvar inom den heliga kyrkans hägn! - Svara mig! Tror du att Gud förkastat mig liksom dessa ha gjort!

SKÖKAN
Nej!

OLOF
tar åt sig bannlysningsplakatet.
Nåväl! Den store biskopen i den lilla staden Linköping har sålt min själ åt satan på livstid, ty längre räcker icke hans makt, därför att jag bjöd folket vända sig till Gud på olaga tid; här är kontraktet: som kyrkan genom detta bundit mig vid helvetet, så löser jag mig själv ifrån detsamma (han river sönder pergamentet), och ifrån kyrkans bann! Gud hjälpe mig, amen!

FOLKET tjuter
Anathema! I

MÅRTEN.
Drag ned honom! slå honom! Han är bannlyst!

OLOF ställer sig framför skökan.
Hör du huru djävlarne ropa efter sitt offer! Kommen mig icke vid.

MÅRTEN.
Framåt! Ned med honom!
En knekt lyfter sitt vapen; då slås järndörren upp, och vederdöparne, företrädda av Knipperdollink, inrusa under skrik, med sönderslagna krucifix, helgonbilder och sönderrivna korkåpor. Alla innevarande trängas mot utgången.

KNIPPERDOLLINK
som gått i spetsen, i det han slår upp dörren.
Kom hit, folk; här är ett heligt hus till! Vad betyder detta, en krog i templet! Sen I! Sen I, styggelsen har gått så långt att man skändar helgedomen. Men jag skall rena den med eld! Eld på kyrkan och helgonen på bålet!

OLOF träder fram.
Betänken vad I ämnen göra!

KNIPPERDOLLINK.
Är du rädd att ölfaten skola springa sönder av hettan, du Belial; är du den påvlige krögaren, som icke aktar för rov att bygga lasten sitt kapell i kyrkmuren!

OLOF.
Jag är sekretarius i rådstugan och bjuder eder iakttaga ordning i konungens namn!

KNIPPERDOLLINK.
Jaså, du är den man som konungen skickat ut att bekämpa vår heliga sak! Fram, fram I gudsmän, och gripen honom först, sedan skola vi rensa Herrans hus från avguderiet!

MÅRTEN.
Gån på, gott folk, han är en kättare och bannlyst!

KNIPPERDOLLINK.
Kättare! Du är då icke en av de påviske?

OLOF.
Sedan jag blivit lyst i bann tillhör jag icke kyrkan mer!

KNIPPERDOLLINK.
Då är du på vår sida!

OLOF tiger.

KNIPPERDOLLINK.
Svara! Är du mot oss eller med oss!

MÅRTEN.
Han är Olof Pederson, som kungen skickat ut!

KNIPPERDOLLINK.
År du Olof Pederson?

OLOF.
Ja!

KNIPPERDOLLINK.
Men du är kättare!

OLOF.
Jag berömmer mig av att vara det!

KNIPPERDOLLINK.
Och går i tjänst hos kungen!

OLOF.
Ja!
Vederdöparne skrika och omringa Olof.

GERT rusar in genom järndörren.
Håll upp! Vad gören I!

KNIPPERDOLLINK.
Gert! Vem är den här mannen?

GERT.
Han är vår! Släpp honom, vänner, där står djävulens utskickade!
Pekar på Mårten och Nils, vilka ge sig ut genom dörren. Vederdöparne springa efter dem med hugg och slag. Gert vänder om vid dörren mot Olof. Skökan har dragit sig undan i en vrå. Vindrank sover fortfarande under bordet. Olof stannar tankfull mitt på golvet.

GERT
kastar sig på en bänk utmattad.
Det är ett tungt arbete, Olof!

OLOF.
Vad ha'n I gjort?

GERT.
Vi ha gjort en rensning att börja med!

OLOF.
Den blir er dyr!

GERT.
Än ha vi övertaget! Hela staden är i rörelse! Rink arbetar oppe i Görans kapell! Hör du, har kungen skickat dig mot oss?

OLOF.
Ja!

GERT.
Det var mycket förståndigt!

OLOF.
morgon skall jag predika i nya predikstolen!

GERT.
Nå! Hur sköter du det kungliga kallet! Här står du ännu med armarne i kors!

OLOF.
Tag dina bröder med dig i kyrkan i morgon.

GERT.
Blir det en högpåvlig predikan?

OLOF.
Jag har blivit bannlyst i dag!

GERT
far upp och tar Olof i famn.
Gud välsigne dig, Olof! Det var nya födelsens dop!

OLOF.
Jag förstår eder ännu icke! Varför faren I fram som vilda djur! I skänden ju allt heligt!

GERT
tar upp en sönderslagen helgonbild.
Är den här helig, han? En sankt Nikolaus tror jag! Har då Kristus Jesus kommit och levat förgäves då man ännu dyrkar trästockar! Är det där en Gud, som jag kan slå sönder! Se bara!

OLOF.
Men han är helig för folket!

GERT.
Det var gyllne kalven också, det var Zevs också, det var Tor och Oden med; och ändå slogos de ned!

Får se skökan.

Vem är kvinnan där? Jaså, den som jag skulle rädda in till er! Olof! Säg mig en sak! Har kungen köpt dig?

OLOF.
Lämna mig, Gert! Jag hatar dig!

GERT.
Vem är det där svinet som ligger och sover där borta?

OLOF.
När jag står inför dig, krymper jag ihop! Gå ifrån mig! Jag vill göra min gärning och icke din!

GERT.
Hör nu...!

OLOF.
Du vill blanda ihop våra öden!

GERT.
Hör nu!...

OLOF.
Du har kastat ett osynligt nät omkring mig; du proklamerar mig som vederdöpare. Hur skall jag stå till svars inför kungen!

GERT.
Vilken kung?

OLOF.
Konung Gustav!

GERT.
Jaså! - Han I Adjö med dig, Olof!... Du predikar således i morgon!... Varför går inte kvinnan? ... Adjö.

Går.

OLOF.
Är det åt Gud eller satan han går ärender!

SKÖKAN
går mot Olof och faller på knä. Låt mig tacka er!

OLOF.
Tacka endast Gud som räddat din själ och tro icke, att vad du brutit, är försonat i dag. Skaffa dig kraft att bära ett helt livs förbannelse! Gud har förlåtit dig människorna skola aldrig göra det!
Olof tar henne vid handen och leder henne ut genom dörren.

MÅRTEN
visar sig i järndörren, därpå Olofs moder och Kristina, Gerts dotter.
Vi gå visst orätt!

MODERN
då hon varseblir Olof och skökan, utom sig.
Olof! Olof!

KRISTINA.
Vem är den kvinnan? Hon ser så olycklig ut!

MÅRTEN.
Låt oss lämna detta ohyggliga näste.

OLOF
vänder sig om och springer mot dörren, som slås igen av Mårten.
Moder! Moder!
Han springer ut genom andra dörren, det mörknar på scenen.

MELLANSPEL.

Dörren till kyrkan öppnas åter försiktigt och orgeltramparen-kyrkvaktaren med sin hustru och en lykta kliver försiktigt in.

KYRKVAKTAREN.
Katrina lilla! Håll i lyktan medan jag sätter hänglåset för!

HUSTRUN.
Kära Bengt, vi ska väl se oss omkring på eländet först! Aldrig kunde jag tro det var så nära till krogen! Det är ju förskräckligt! Ser du, stora tunnor med öl.

KYRKVAKTAREN.
Och brännvin sedan; känner du inte hur det luktar, jag får huvudvärk om jag stannar längre.

HUSTRUN.
Gud sig förbarme sådant ogudaktigt liv här har förts!

KYRKVAKTAREN.
Katrina lilla!

HUSTRUN.
Ja, min vän!

KYRKVAKTAREN.
Vet du, jag känner mig illamående! Det är så kallt och fuktigt härnere!

HUSTRUN.
Kanske vi ska gå hem!

KYRKVAKTAREN.
Jag tror jag måste sätta mig och vila här på bänken!

HUSTRUN.
Du ska inte sitta i fukten och kylan låt oss gå ut i kyrkan!

KYRKVAKTAREN.
Nej vet du, jag tror att det var kallare därute!

HUSTRUN.
Kanske du har feber?

KYRKVAKTAREN.
Ja, jag tror nästan! lag är så het.

HUSTRUN.
Kanske du vill ha något att dricka.

KYRKVAKTAREN.
Det vore kanske inte så illa!

HUSTRUN.
Jag skall se efter om det finns något vatten!

KYRKVAKTAREN.
Det lär väl inte finnas på ett sådant näste!

HUSTRUN.
Inte kan du väl dricka öl när du har feber!

KYRKVAKTAREN.
Vet du, jag tror att febern har givit sig; jag känner mig frusen.

HUSTRUN.
Jag skall leta efter något svagt öl!

KYRKVAKTAREN.
Ska det göra någon nytta får det allt vara starkt; ser du, där ligger ett fat Rostock N: o 4 märkt A. W.

HUSTRUN letar.
Jag ser inte till något! Här ligger ett Amsterdam N:o 3.

KYRKVAKTAREN.
Kan du inte se fjärde hyllan uppifrån åt högra sidan.

HUSTRUN letar.

KYRKVAKTAREN.
Metallkran ligger till vänster alldeles bredvid tratten.

HUSTRUN.
Inte ser jag någon!

KYRKVAKTAREN.
Jag måste väl veta det!

HUSTRUN
Nu har jag honom!

KYRKVAKTAREN
stiger upp för att hjälpa henne, men kommer att trampa på Windrank.

WINDRANK vaknar.
Oj! Oj! Jesus Krist! Sanct Per och Pål samt Ferdinand och Isabella och Göran och Draken och alla de andra, och in kom domen i dejom pote påtentum ärnom tärnom Jesu Krist, karlevagn äro förvisst, det gick en ängel kring vart hus, karlen var en sångthor in kom Nils i pottri Amen! Amen! - Vem är det som trampar mig på magen?

KYRKVAKTAREN förskräckt.
Var så nådig och säg om det är en människa eller en gast?

WINDRANK.
Jag brukar vara gast, men för tillfället är jag ett svin!

KYRKVAKTAREN.
Vad för slags gast är herren om jag får fråga?

WINDRANK.
Jag är sjögast! Men inte behöver herren trampa mig på bälgen för det!

KYRKVAKTAREN.
Ser herren, det är mitt levebröd att trampa bälgen ... till stora örjorna.

WINDRANK.
Jaså, det är orgeltramparen, jag har den äran -

KYRKVAKTAREN.
Kyrkvaktare egentligen, men jag har också ett litet klädstånd i kyrkmuren!

WINDRANK.
Ni är således orgeltrampare, kyrkvaktare och klädmäklare -

KYRKVAKTAREN.
I en person! Utan sammanblandning eller förvandling...

WINDRANK.
Det var en respektabel treenighet!

KYRKVAKTAREN.
Man skämtar inte med sådana där saker.

WINDRANK.
Oj! Oj! Jag drunknar, hjälp!

KYRKVAKTAREN.
Vad i Herrans namn nu?

WINDRANK.
Det kommer en flod - usch!

KYRKVAKTAREN.
Katrina lilla! Var är du, min ängel! Springer fram. Jesus, ni har skrämt slag på hustru min.! Hon; har sprungit ifrån ölfatet... och tagit kran med sig! Stig upp, stig upp och låt oss lämna detta ogudaktiga näste!

WINDRANK.
Käre vän, nu har jag just kommit i mitt element, så nu lär jag nog stanna!

KYRKVAKTAREN.
För all del, klockan slår tolv nu, och spöktimman börjar!

WINDRANK springer upp.
Det var en annan sak!

KYRKVAKTAREN leder Windrank.

WINDRANK.
Hör nu, kyrkvaktaren! Jag börjar anfäktas av starka tvivel på treenigheten!

KYRKVAKTAREN.
Ja, jag säger väl det!...

WINDRANK.
Jag menar er treenighet!

KYRKVAKTAREN.
Vad kan herr kapten mena -

WINDRANK.
Herrarne ä' allt fyra ändå!

KYRKVAKTAREN.
Fyra? Vilka?

WINDRANK.
Än öltapparen då? Får han inte vara med?

KYRKVAKTAREN.
Tyst! Tyst! Det är bara om nätterna!
De falla bägge omkull på den sönderslagna Nikolaus.

WINDRANK.
Oj! Oj! spöken! Hjälp, Jungfru Maria!

KYRKVAKTAREN
reser sig och lyfter upp bilden.
Det är min själ så att håren kunna resa sig på huvudet. Här ligger sankt Nikolaus sönderslagen, och simmar i ölet. Det går bra långt, då det guddomliga så dras ner i smutsen - Världen lär inte stå länge; när sådant sker på det torra trä't -

WINDRANK som repat sig.
På det våta menar ni!

KYRKVAKTAREN.
Tyst, hädare! Sankt Niklas är mitt skyddshelgon. Jag är född på hans dag.

WINDRANK.
Det är väl därföre som herrarne tycka om öl båda två.

KYRKVAKTAREN.
Det är på moden nu att vara kättare!

WINDRANK.
Ja, det måtte ligga i luften, för jag är annars en mycket gudfruktig människa. Men var inte ledsen nu, så skall jag låta limma ihop sankt Niklas åt er!

KYRKVAKTAREN ropar utåt kyrkan.
Katrina!

WINDRANK.
Tyst, tyst! för tusan, ropa inte fram spökena!

KYRKVAKTAREN.
Å skäms!

De gå.

TABLÅ.

En dörr. En mindre upp till predikstolen. Mässhakar och korkåpor på väggarne. Bönpallar och några mindre kistor. Solen lyser in genom ett fönster. Klockorna gå. Man hör ett oavbrutet mummel vid vänstra väggen. Kyrkvaktaren och hustrun komma in, stanna vid dörren och göra en tyst bön.

KYRKVAKTAREN.
Så där ja; skynda dig och damma av lite, Katrina lilla!

HUSTRUN.
Åhå! Det är väl inte så noga, det är ju bara den där mäster Olof som predikar i dag! lag begriper inte hur kapitlet kan tillåta något sådant!

KYRKVAKTAREN.
Han har tillstånd av kungen, ser du!

HUSTRUN.
Jojo! Jojo!

KYRKVAKTAREN.
Och så har han låtit sätta en korg på väggen; bara nya funder! Ja, jag säger, den Luther!

HUSTRUN.
Det blir väl samma elände i dag som i går! Jag trodde de skulle ta ner hela kyrkan.

KYRKVAKTAREN
bär en bägare vatten upp till predikstolen.
Han kan väl behöva något att fukta strupen med i dag, den stackarn!

HUSTRUN.
Det kan just vara detsamma, tycker jag!

KYRKVAKTAREN uppe i predikstolen.
Katrina! Nu kommer magistern!

HUSTRUN.
Det var då fasligt och de ha inte ringt i prästklockan än! Nej, nej, det lär väl inte bli någon klocka av för den där!

OLOF
inträder allvarlig och högtidlig - går fram till en bönpall och faller på knä.

KYRKVAKTAREN
kommer ned och tar fram en kappa, som han håller åt Olof.

OLOF stiger upp.
Guds fred!

HUSTRUN niger och går.

KYRKVAKTAREN räcker fram kappan.

OLOF.
Låt den hänga!

KYRKVAKTAREN.
Ska inte magistern ha kappa?

OLOF.
Nej!

KYRKVAKTAREN.
Men det är alltid brukligt! Än handklädet då?

OLOF.
Behövs inte!

KYRKVAKTAREN.
Jag säger då det!

OLOF.
Var god och lämna mig, min vän!

KYRKVAKTAREN,
Ska jag gå min väg; jag brukar annars...

OLOF.
Gör mig den tjänsten!

KYRKVAKTAREN.
Jaså! Jaha! Men först ska jag tala om för magistern att jag lagt mässboken till höger när man kommer opp, och så har jag lagt en sticka emellan där han ska hålla, och så har jag ställt vattnet bredvid. Nu ska magistern inte glömma att vända om timglaset, för då kan hända att det drar för långt om...

OLOF.
Var inte rädd, jag får nog dem som säga till när jag skall sluta!

KYRKVAKTAREN.
Ja, ja gudbevars, bet om ursäkt! Vi har vira bruk här, si.

OLOF.
Säg mig, vad är det för sorgligt mummel jag hör här bredvid?

KYRKVAKTAREN.
Det är någon from broder som läser för en stackars själ! Går.

OLOF.
»Så omgjorda nu dina länder och statt upp och predika för folket allt det jag dig bjuder.» - - Gud hjälpe mig!
Kastar sig ned på en bönpall; hittar ett papper i densamma. Läser.
»Träd icke upp i dag; man står dig efter livet!»
- Det har frestaren skrivit!
River sönder papperet.

MODERN inkommer.
Du går på villovägar, min son!

OLOF.
Vem vet!

MODERN.
J a g vet det! Men som moder räcker jag dig handen! Vänd om!

OLOF.
Vart vill du föra mig?

MODERN.
Till gudsfruktan och dygd!

OLOF.
Är påvens kanslibeslut dygd och gudsfruktan, då är det för sent!

MODERN.
Det är icke läran endast, det är levernet!

OLOF.
Jag vet du syftar på mitt sällskap i går kväll, men jag är för stolt att svara dig! Det skulle ej heller gagna!

MODERN
0, att jag skulle få den lönen för de offer jag gjorde, då du fick komma ut i världen och lära!

OLOF.
Ditt offer skall vid Gud ej bli fruktlöst! Det är dig, moder, jag har att tacka för denna dag, då jag äntligen får stiga fram med öppen panna och tala sanningens ord!

MODERN.
Talar du om sanningen, du, som gjort dig till lögnens profet!

OLOF.
Det var ett hårt ord, moder!

MODERN.
Kanske att jag och släkten före mig levat och trott och dött på en lögn.

OLOF.
Det v a r icke en lögn men det har blivit. När du var ung, moder, hade du rätt, när jag blir gammal, ja, då har jag kanske orätt! Man växer inte i kapp med tiden!

MODERN.
Jag förstår dig icke!

OLOF.
Detta är min enda, mitt livs stora sorg! Allt vad jag gör och låter av renaste uppsåt måste för dig stå såsom brott och gudlöshet!

MODERN.
Olof! Jag vet ditt beslut, jag vet din förvillelse - den kan jag inte rubba, ty du är lärdare än jag, och Gud skall nog föra dig tillbaka, men jag ber dig, håll på ditt liv att du icke i dag rusar in i fördömelsen, förkorta icke ditt liv!

OLOF.
Vad menar du? Icke slår man ihjäl mig på predikstolen!

MODERN.
Har du icke hört att biskop Brask underhandlar med påven om införandet av den lagen, som dömer kättare till bålet!

OLOF.
Inkvisitionen?

MODERN.
Ja! Så heter det!

OLOF.
Lämna mig, mor, jag måste upp i dag och predika!

MODERN.
Du får icke gå!

OLOF.
Ingenting hindrar mig!

MODERN.
Jag har bett till Gud att han skulle omvända ditt hjärta - jag skall säga dig, men du får ej omnämna det - jag var svag av ålder och mina knän ville ej bära mig, jag sökte upp en Herrans tjänare och bad g honom, som stod närmare sin Gud, hålla mässor för din själ! Han nekade, ty du var bannlyst. O, det är förfärligt! Gud förlåte min synd, jag bestack hans rena samvete med guld, med djävulskt guld, blott för att rädda dig!

OLOF.
Vad hör jag, moder! Det är ej möjligt!

MODERN
tar Olofs hand och leder honom till vänstra sidan vid väggen.
Hör du! Hör du! Det är han som beder för dig i kapellet bredvid!

OLOF.
Det var då detta mummel jag hörde! Vem är det?

MODERN.
Du känner svartebrodern Mårten -

OLOF.
Du låter satan läsa böner för mig! Förlåt mig, mor - din välmening tackar jag dig för, men -

MODERN gråter; på knä.
Olof! Olof!

OLOF.
Bed mig icke! en mors bön kan fresta änglar i himmelen till avfall. Nu slutar psalmen, jag måste upp! Folket väntar!

MODERN.
Du för mig i graven, Olof!

OLOF häftigt.
Herren skall uppväcka dig! Kysser hennes hand. Tala icke mera vid mig, jag vet inte vad jag säger!

MODERN.
Hör du! Hör du! Folket sorlar!

OLOF.
Jag kommer! Jag kommer! Den Gud som höll sin hand över Daniel i lejonkulan, han skall ock skydda mig!

Olof går upp.

Under följande scener i sakristian höres en stark talande stämma, utan att man kan urskilja orden. När predikan fortgått en stund, höres sorl, vilket övergår till skrik.

KRISTINA kommer in.
Såg du honom, moder?

MODERN.
Är du här, barn? Jag bad dig ju stanna hemma!

KRISTINA.
Varför får icke jag gå i Herrans hus? Du döljer något för mig!

MODERN.
Gå hem, Kristina!

KRISTINA.
Får jag icke höra Olof predika? Det är ju Guds ord, säg mig, mor!

MODERN tiger.

KRISTINA.
Du svarar ej! Vad betyder detta? Har icke Olof tillstånd att gå upp! Varför ser folket därute så hemlighetsfullt ut? Man sorlade då jag kom.

MODERN.
Fråga mig ej! Gå tillbaka och tacka Gud för din okunnighet!

KRISTINA.
Är jag då ett barn att man icke törs säga mig -

MODERN.
Din själ är ännu ren och hon får icke grumlas! Vad har du att göra i striden!

KRISTINA.
Striden? Jag anade något sådant!

MODERN.
Ja, här är strid, därför drag dig undan. Du vet vår lott då männen föra krig!

KRISTINA.
Låt mig då veta vad det är frågan om! Okunnigheten gör mig olycklig! lag ser ett förfärligt mörker, och skuggor som röra sig, giv mig ljus att jag må få visshet! Kanske jag känner dessa spöken!

MODERN.
Du skall bäva då du far se vilka de äro!

KRISTINA.
Låt mig då bäva, hellre än att plågas av detta ohyggliga lugn!

MODERN.
Bed icke fram blixten ur molnet, han skall krossa dig!

KRISTINA.
Du förskräcker mig! Men säg mig sanningen, jag måste veta den, annars vänder jag mig till någon annan!

MODERN.
Är ditt beslut fast att träda inom klostrets heliga murar?

KRISTINA.
Min far ville det!

MODERN.
Du tvekar!

KRISTINA tiger.

MODERN.
Det är ett band, som håller dig?

KRISTINA.
Du vet det!

MODERN.
Jag vet det, och du måste slita det!

KRISTINA.
Det är snart omöjligt.

MODERN.
Jag skall rädda dig, barn, ty du kan ännu räddas, jag skall ge Herren mitt största offer, om blott en själ kan dragas undan fördömelsen! Min son!

KRISTINA.
Olof?

MODERN.
Olof är förlorad, hör du, och det måste jag, hans moder, säga dig!

KRISTINA.
Förlorad?

MODERN.
Han är en lögnens profet! Djävulen haver intagit hans själ!

KRISTINA häftigt.
Det är inte sant!

MODERN
Gud give så vore!

KRISTINA.
Varför, varför säger du mig detta nu först!
- Men det är sant, det är en lögn!
Går till dörren och öppnar den på glänt.
Ser du, moder, där han står; är detta den onda anden som talar ur hans mun, är det en laga från helvetet som brinner i hans öga, säger man lögnen med skälvande läppar, kan mörkret stråla ljus, ser du icke skenet kring hans huvud! Du har orätt! Jag känner det! Jag vet icke vilka läror han förkunnar, jag vet ej vad han förnekar, men han har rätt! Han har rätt och Gud är med. honom!

MODERN.
Du känner icke världen, barn, du känner icke djävulens funder, tag dig till vara!
Hon drar Kristina från dörren.
Du får icke höra honom, din själ är svag, han är Antikrists apostel!

KRISTINA.
Vem är Antikrist?

MODERN.
Han är en Luther!

KRISTINA.
Du har aldrig sagt mig vem Luther är, men är Olof hans apostel, då är Luther stor.

MODERN.
Luther haver djävulen!

KRISTINA.
Varför sade man mig ej detta förr! Nu tror jag det icke!

MODERN.
Jag säger dig det nu - ve mig) jag ville hålla dig borta från världens ondska, därför höll jag dig i okunnighet...

KRISTINA.
Jag tror dig icke! Släpp mig, jag måste se honom, jag måste höra honom, ty han talar icke som de andra!

MODERN.
Jesus min frälsare! Du också är besatt av den orene anden!

KRISTINA vid dörren.
»I skolen icke binda själarne,» sade han, hör du!
»I ären fria, ty Gud haver gjort eder fria!»
Ser du, folket bävar vid hans ord, nu resa de på sig; de sorla.
»I viljen icke frihet, ve eder, det är synd mot den helige Ande!»

KYRKVAKTAREN kommer in.
Jag tror inte det är rådligt att fruntimmerna stanna kvar; folket börjar bli oroligt. Det här slutar aldrig väl för mäster Olof!

MODERN.
Jesus Maria! Vad säger I?

KRISTINA.
Frukta intet, Guds ande är med honom!

KYRKVAKTAREN.
Ja, det vet jag inte, men det var en mästare att predika; så gammal syndare jag är, så kunde jag inte låta bli att gråta då jag satt uppe på orgelläktaren; jag förstår inte ändå hur en kättare och Antikrist kan tala på sådant vis! Ja, jag säger, den Luther! Skrik ute i kyrkan. Se så, nu blir det väl något förskräckligt igen, och kungen som ska vara borta också.

MODERN.
Låt oss gå härifrån! Är Gud med honom, då kunna de intet skada! är det djävulen - så ske din vilje, Herre, men förlåt honom!

Skrik utanför. De gå.

Scenen är tom ett ögonblick och man hör blott Olofs stämma än starkare - avbruten av rop och stenkastning.

KRISTINA
kommer ensam tillbaka och stänger dörren inifrån, kastar sig ned på en bönpall. Starka slag höras på dörren; tumult ute i kyrkan. Detta tystnar, och Olof kommer ned med blodig panna och förstört utseende.

OLOF
utan att se Kristina, kastar sig i en stol.
Förgäves! De vilja icke! Jag löser bojan på fången och han slår mig; jag säger »du är fri!» och han tror mig icke! Är det ordet då så stort, att det ej kan rymmas i en mänskohjärna! O, att det fanns blott en som trodde - men nu ensam - en dåre, som ingen förstår...

KRISTINA går fram.
Olof! Jag tror på dig!

OLOF.
Kristina!

KRISTINA.
D u har rätt!

OLOF.
Hur vet du det?

KRISTINA.
Jag vet inte, men jag tror det! lag hörde dig nyss!

OLOF.
Och du förbannar mig icke!

KRISTINA.
Det är ju Guds ord du predikar?

OLOF.
Ja!

KRISTINA.
Varför har man icke sagt oss detta förut, eller varför talar man ett språk som vi inte förstå?

OLOF.
Flicka, vem har lagt dig orden i munnen?

KRISTINA.
Vem? Det har jag icke tänkt på!

OLOF.
Din far?

KRISTINA.
Han vill att jag skall gå i kloster!

OLOF.
Har det gått så långt? Och vad vill du själv?

KRISTINA
får se Olofs sårade panna.
Olof, man har slagit dig; för Guds skull låt mig förbinda dig!

OLOF sätter sig.
Kristina, har jag rubbat din tro?

KRISTINA
tar handklädet, river sönder och förbinder Olof under följande.
Min tro? jag förstår dig ej! - - Säg mig, vem är Luther?

OLOF.
Det får jag inte säga.

KRISTINA.
Alltid samma svar! Så säger min far, så säger din mor och så säger du! Törs man då icke säga mig sanningen eller är sanningen farlig?

OLOF.
Sanningen är farlig! Du ser!
Pekar på sin panna.

KRISTINA.
Du vill då att jag skall stängas in i en klostercell för att leva ett livlöst liv i okunnighet.

OLOF tiger.

KRISTINA.
Du vill att jag skall gråta bort mitt liv, min ung dom, och bedja de långa eviga bönerna tills min själ somnat in. Nej - jag vill det icke, ty nu har jag vaknat, man kämpar omkring mig, man lider och förtvivlar; jag har sett det, men jag får icke vara med. icke ens se på, icke ens veta vad man strider för; I ha'n hållit mig i djurisk sömn; tron I icke att jag har en själ, som icke mättas av bröd eller torra böner, vilka man lagt i min mun; »binden icke andarne», sade du. O. om du visste vad det ordet slog mig
- det blev dag, och de vilda skriken därute ljödo som fåglarnes morgonsång...

OLOF.
Kristina! Du är kvinna, du är ej född till att strida!

KRISTINA.
Men låt mig åtminstone i Herrans namn lida, blott jag slipper sova! Sen I, Gud väckte mig ändå! I haden aldrig vågat säga mig vem Antikrist var. I haden aldrig låtit mig veta vem Luther var. och när din mor skrämde mig med att du var en Luther, då välsignade jag Luther. Är han en kättare eller trogen, det vet jag ej, det bryr jag mig ej om, ty varken Luther eller påven eller Antikrist kunna tillfredsställa min odödliga själ, då jag ej har tron på den evige Guden.

OLOF.
Kristina! Vill du följa mig i striden, du kan stödja mig, ty du är den enda!

KRISTINA.
Nu kan jag svara dig ett öppet ja, ty jag vet vad jag vill, och utan att vädja till min far, ty jag är fri! O, jag är fri!

OLOF.
Vet du också vad liv som väntar dig!

KRISTINA.
Jag känner det nu! Och du skall inte behöva I riva ned några falska drömmar - de äro borta; men du må tro jag har också drömt om riddaren, som skulle komma att bjuda mig ett kungarike och som talade om blommor och älskog - Olof, jag vill bli din maka, se här min hand. Jag säger dig dock, du var aldrig mins drömmars riddare, och jag tackar Gud att han aldrig kom, ty då hade han gått - som en dröm!

OLOF.
Du vill bli min. Kristina, och du skall bli lycklig, ty du var den som följde mig i minnet, då jag var i bedrövelse och frestelse, och nu skall du följa mig vid sidan! Du var mina drömmars jungfru, som satt i tornet som fånge hos den stränge borgherren, och nu är du min!

KRISTINA.
Akta dig för drömmar, Olof!
Slag på dörren.

OLOF.
Vem är det?

UTANFÖR.
Gert!

OLOF.
Vad skall han säga? Mitt löfte!

KRISTINA.
Fruktar du? Skall jag öppna?

OLOF öppnar.
GERT studsar. Kristina! Olof! Du har brutit ditt löfte!

OLOF.
Nej!

GERT.
Du ljuger! Du har stulit mitt barn, min enda tröst.

KRISTINA
Olof ljuger icke!

GERT.
Du har varit i kyrkan, Kristina?

KRISTINA.
Jag har hört det du ej ville!

GERT.
Herre, du unnade mig icke den enda glädjen.

OLOF.
Strömmen, som du ville ha lös, tar sina offer var han får.

GERT.
Du har rövat henne, mitt barn!

OLOF.
Giv mig henne, fader Gert!

GERT.
Aldrig!

OLOF.
Är hon icke fri?

GERT.
Hon är mitt barn!

OLOF.
Predikar du ej frihet! Hon är min! Gud har givit mig henne och du kan ej ta henne!

GERT.
Du är, Gud vare lovad - präst!

OLOF och KRISTINA.
Präst!

GERT.
Och får således ej ingå äktenskap!

OLOF.
Om jag gör det ända?

GERT.
Törs du det?

OLOF.
Ja!

GERT.
Vill du ha en man som är bannlyst, Kristina?

KRISTINA.
Det vet jag ej vad det är!

OLOF.
Ser du, Gert! Ser du!

GERT.
Du straffar mig hårt, min Gud!

OLOF.
Sanningen är för alla.

GERT.
Er kärlek är större än min! Den var blott själviskhet. Gud välsigne er! Nu står jag ensam! Omfamning. Se så! Gå hem, Kristina, och lugna dem! Jag vill tala vid Olof!

KRISTINA går.

GERT till Olof.
Nu är du min!

OLOF.
Vad säger du!

GERT.
Min frände! - Du fick mitt brev?

OLOF.
Det var du som rådde mig att ej gå upp!

GERT.
Alldeles tvärtom, fastän jag uttryckte mig litet besynnerligt!

OLOF.
Jag förstår dig inte!

GERT.
Nej! Nej! Du är för ung ännu, därför behöver du en försyn! Åt en sådan karl som du säger man »låt bli det där», då man vill ha något gjort!

OLOF.
Varför var du inte i kyrkan med de dina?

GERT.
Det är blott de sjuka som behöva läkare, vi arbetade på vårt håll! Du har gjort ett gott arbete i dag, och jag ser du har fått din lön! lag har frigjort dig i dag, Olof!

OLOF.
Du?

GERT.
Kungen befallde dig att stilla de upproriska, och vad har du gjort!

OLOF.
Nu börjar jag förstå dig, fader Gert!

GERT.
Det fägnar mig! Jo, du har rört upp de lugna.

OLOF.
ja, det har jag gjort!

GERT.
Vad tror du kungen säger om det?

OLOF.
Det står jag för!

GERT.
Gott!

OLOF.
Och kungen skall gilla mitt görande, ty han vill en reformation, men vågar ej själv ännu.

GERT.
Toker!

OLOF.
Jag ser du vill sätta mig upp mot den laglige kungen.

GERT.
Hör du, hur många herrar tror du att du kan tjäna?

OLOF tiger.

GERT
Kungen är här

OLOF.
Vad säger du?

GERT.
Kungen kom hem nyss!

OLOF.
Och vederdöparne!

GERT.
Fångna, naturligtvis!

OLOF.
Och du står här helt lugn!

GERT.
Jag är gammal nu, jag har också rasat som du men jag blev bara trött! Rink och Knipperdollink ha varit mina förtrupper! De skulle stupa, det var klart; nu börjar mitt arbete!
Trumslag utanför på gatan.

OLOF.
Vad är detta?

GERT.
Det är de kungliga trummorna som hålla fångarne sällskap till fängelset! Kom hit får du se!

OLOF
stiger upp på en bänk och ser ut genom fönstret.
Vad ser jag; kvinnor och barn släpas mellan knektarne!

GERT.
Nå ja, de ha kastat sten på kungens vakt, inte går det an!

OLOF.
Skall man då föra dårar eller sjuka i fängelse!

GERT.
Det finns två slags dårar: ena sorten sätter man på hospitalet och ger piller och kalla bad, andra sorten tar man huvudet av; det är en radikal kur, men så är den sorten farlig också!

OLOF.
Jag går till kungen; han kan ej vilja dessa skändligheter!

GERT.
Akta ditt huvud, Olof!

OLOF,
Akta dig själv, fader Gert!

GERT.
Ingen fara med mig; jag har fullmakt till hospitalet!

OLOF.
Jag kan icke lida att se detta; jag går till kungen, om det också skall kosta mitt liv!
Går mot dörren.

GERT.
Detta är en sak som kungen ej avgör! Du skall vända dig till lagen!

OLOF.
Kungen är lagen!

GERT.
Ja tyvärr!... Om hästen kände sin styrka, vore han ej så galen, som han nu är, att gå under selen
- när han någongång blir klok och springer ifrån sin förtryckare - då kallar man honom galen... Låt oss be till Gud för dessa armas förnuft!

Project Runeberg, Thu May 9 23:13:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mastolof/2.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free