FEMTE AKTEN.
Sankta Klaras klosterkyrkogård. I fonden en till hälften
raserad klosterbyggnad, ur vilken arbetare bära timmer och grus.
Till vänster ett bisättningskor; ljus synes genom fönsterna;
när dörren sedermera öppnas, ser man inne i koret en Kristusbild
i stark belysning ovanom en sarkofag. Gravar äro öppnade
här och där. Månen börjar stiga upp bakom klosterruinen.
Windrank sitter på vakt vid kordörren. Sång höres
från koret.
NILS
inkommer och går emot Windrank.
God afton, Windrank!
WINDRANK.
Var god och tala inte vid mig!
NILS.
Vad är det nu då?
WINDRANK.
Hör ni inte vad jag säger!
NILS.
Jaså, det där snöpliga avskedet ni fick från fartyget
sökte er, sa att ni tänker gå i kloster!
WINDRANK.
52, 53, 54, 55, 56, 57.
NILS.
Har ni blivit galen?
WINDRANK.
58, 59, 60. Var god gå er väg i Jesu namn!
NILS.
Ni ska ta en liten nattdryck med mig!
WINDRANK.
64, 65 Jag kunde tro det, gå bort, frestare! Jag
super aldrig mer - förrän i övermorgon.
NILS.
Det är medicin mot pesten! Ni ska akta er för
likluften här!
WINDRANK.
70. Är det verkligen bra för pesten?
NILS.
Utmärkt!
WINDRANK super.
Men bara litet!
NILS.
Bara lite! Men säg mig, har ni svindel efter ni
räknar till hundra!
WINDRANK.
Tyst! Tyst! Det skall bli epok!
NILS.
Epok?
WINDRANK.
Ja, i övermorgon!
NILS.
Och därför räknar ni i huvet!
WINDRANK.
Nej, det är bara för att jag har så svårt att hålla
mun! Tyst för tusan! Var god och gå nu, annars
blir jag olycklig! 71, 72, 73.
NILS.
Vem är därinne?
WINDRANK.
74, 75.
NILS.
År det begravning?
WINDRANK.
76, 77. Var god och gå åt helvete!
NILS.
En liten till så går det lättare att räkna!
WINDRANK.
En liten till! Må gå! Super.
Man hör sång.
NILS.
Här kommer Klara nunnor att för sista gången
fira helgonets minne!
WINDRANK
Vad är det för ett spektakel i våra upplysta
tider!
NILS.
De ha kungens tillstånd! Ser ni, pesten bröt
ut i Klara församling, och man tror det härröra av det
gudlösa tilltaget att rasera den heliga Klaras kloster.
WINDRANK.
Och nu skall man sjunga bort pesten! Den busen
måtte vara musikhatare; men det förundrar mig inte
om han flydde deras hesa skrän!
NILS.
Vill ni säga mig vem som inkräktar denna sista
helgedom, ty det är här som helgonets ben skola nedsättas,
innan det rives!
WINDRANK.
Då lär det allt bli slagsmål.
Sången har närmat sig; nu inträder en procession av
dominikanermunkar och franciskanernunnor; i spetsen Mårten.
De stanna och sjunga. Arbetarne bullra i fonden.
Cur super vermes luteos furorem
Sumis, o magni fabricator orbis!
Quid sumus quam fex, putris, umbra, pulvis
Glebaque terræ!
MÅRTEN till abbedissan.
Du ser. min syster, hur man skövlat Herrans
boningar!
ABBEDISSAN.
Herran, som haver givit oss i de egyptiers hand,
skall förlossa oss i sinom tid!
MÅRTEN till arbetarne.
Håll upp med arbetet och stören icke vårt fromma
förehavande!
ARBETSFOGDEN.
Var befallning lyder att arbeta dag och natt tills
detta näste är nedbrutet!
ABBEDISSAN.
Ve oss, otron har trängt så långt ned bland folket!
MÅRTEN.
Med konungens medgivande fira vi denna fest!
ARBETSFOGDEN.
Ja, var så god!
MÅRTEN.
På grund varav jag befaller er upphöra med ert
buller! Jag skall vända mig till era arbetare, som I
han tvungit till detta skändliga företag, jag skall
vädja till dem om de ännu ha nog vördnad för det
heliga...
ARBETSFOGDEN.
Det bör ni ej göra, ty det är jag som befaller här;
för övrigt skall jag säga er, att de äro nog glada att
få riva ned dessa gamla getingbon, som de själva fått
betala, och därtill äro de nog tacksamma att få arbetsförtjänst
under hungersnöden! Går uppåt.
MÅRTEN.
Låt oss glömma denna världens ondska och larm
och låt oss gå in i helgedomen att bedja för dem!
ABBEDISSAN.
Herre, Herre, din helgedoms städer äro öde
vordne; Zion är öde vorden! Jerusalem ligger förstört!
WINDRANK.
Hundra! Det kommer ingen in!
DE SAMMANSVURNE inuti koret.
Vi svärja!
MÅRTEN.
Vem har inkräktat kapellet?
WINDRANK.
Det är intet kapell numera sedan det blivit kungligt
magasin!
ABBEDISSAN.
Det var därför den ogudaktige tillät vår fest!
Dörren till kapellet slås upp; de sammansvurne, Olof, Lars,
Gert, tysken, dansken, småländingen, m. fl.
OLOF upphetsad.
Vad är detta för upptåg!
MÅRTEN.
Lämna plats för den heliga Klaras tjänarinnor!
OLOF.
Tron I att edra avgudar kunna avvärja pesten,
som den ende Guden skickat er till straff! Tron
att Herren finner dessa benstumpar, som I bären i
skrinet, så behagliga att han förlåter edra gräsliga
synder! Bort med styggelsen!
Han rycker skrinet från Abbedissan och kastar det i en grav.
Av jord är du kommen och till jord skall du
vara om du också heter sancta Clara da Spoleto
och blott ätit tre lod bröd om dan och sovit bland
svinen om natten!
Nunnorna skrika.
MÅRTEN.
Om du ej fruktar det heliga, så frukta din jordiske
konung! Ser du, än har han så mycken vördnad
kvar för det gudomliga att han fruktar helgonens
vrede!
Visar Olof ett papper.
OLOF.
Vet du vad Herren gjorde med Assyriens konung
då han tillstadde avguderi! Han slog honom och hans
folk; därför får den rättfärdige lida med den orättfärdige!
I den ende allsvåldige Gudens namn upphäver
jag denna Baalsdyrkan, om ock alla jordens
konungar tillåta den; påven ville sälja min själ åt
satan, men jag rev sönder kontraktet, minns du det;
skulle jag nu frukta en konung som vill sälja sitt folk
åt Baalim!
Han river sönder ordern.
MÅRTEN till de sina.
I ären mina vittnen att han smädar konungen!
OLOF till de sina.
I ären mina vittnen inför Gud att jag lett hans
folk från en ogudaktig konung!
MÅRTEN.
Hören, I trogne! Det är för den kättarens skull
som Herren slagit oss med pesten, det var Guds
straff som först drabbade hans moder!
OLOF.
Hören I, påvens otrogne! Det var Herrans straff
över mig därför att jag tjänte Sanherib mot Juda!
Jag skall bota mitt brott, jag skall. föra Juda mot
Assyriens och Egyptens konungar!
Månen har gått upp röd och ett rött sken faller över
scenen. Folket förskräckes.
OLOF stiger upp på en grav.
Himlen gråter blod över edra synder och eder
avgudadyrkan -, här kommer att straffas, ty överheten
haver sig försyndat! Sen I ej hur gravarne öppna
sina käftar efter rov -
GERT
tar Olof i armen, viskar honom till och för honom med.
Panik.
ABBEDISSAN.
Giv oss åter vårt skrin att vi må lämna denna
förödelsens boning!
MÅRTEN.
Hellre må helgonets ben vila i denna heliga jord
än utsättas för kättares skändliga händer!
OLOF.
frukten pesten, I fege! Var er tro på heliga
ben ej starkare än så!
Gert viskar till Olof igen. Processionen har skingrat sig
så att blott en del stannat inne på scenen.
OLOF till Mårten.
Du kan vara nöjd nu, hycklare! Gå och säg
honom, som du tjänar, att man håller på att begrava
ett silverskrin, och han skall riva det ur mullen med
sina naglar; säg honom att månen, som annars är
av silver, har förvandlat sig till guld blott för att din
herre en gång skall lyfta sitt öga mot himlen; säg
honom att du med dina hädiska upptåg lyckats reta
en ärlig mans förtrytelse -
Mårten och processionen ha gått.
GERT.
Nog, Olof!
Till de sammansvurne utom Olof och Lars.
Lämna oss!
De viska sins emellan och gå.
GERT
till Olof och Lars Andreæ.
Nu är det för sent att rygga!
OLOF.
Vad vill du, Gert, säg ut!
GERT tar fram en bok.
Till eder båda, Guds tjänare, träder ett folk fram
för att ge sin bikt. Erkännen I er ed!
OLOF OCH LARS.
Vi hava svurit!
GERT.
Denna bok är frukten av mitt tysta arbete!
skolen på varje blad läsa ett klagoskri, en suck av
tusen som varit nog blinda att tro det vara Guds
vilja att de skola lida ens förtryck, de ha ansett som
sin plikt att ej våga tro på befrielse -
OLOF läser.
GERT.
I skolen höra klagomål ända ifrån Norrlands
urbygder ned till sundet - av kyrkans spillror bygger
adeln upp nya slott och nya fängelser åt folket -
I skolen läsa huru kungen säljer lag och rätt då han
låter mördare undgå straff om de fly till saltpannorna;
I skolen läsa huru han beskattar lasten då
han låter skökor betala för att de skola få driva sin
näring; ja, själva fiskarne i floderna, själva havsvattnet
har han slagit under sig, men det är slut nu,
man har öppnat ögonen på folket, det jäser och det
sjuder, snart skall förtrycket krossas och de skola
vara fria!
OLOF.
Vem har diktat denna bok?
GERT
Folket! Det är folkvisor, ser du, så här sjunger
man då man går i oket! Jag har farit omkring i
städerna och på landsbygden, jag har frågat dem:
ären I lyckliga? och här äro svaren! Jag har hållit
ting! Här äro besluten inskrivna! Tron I att millioner
viljor rå på en! Tron I att Gud skänkt detta
land med människosjälar och egendom åt en ende för
att denne därmed skulle handla efter godtycke, eller
tron I ej snarare att han skall utföra vad alla vilja!
svaren ej! Nåväl, I bäven vid tanken på att
det kan bli slut! Hören nu min bikt! I morgon dör
förtryckaren och I ären alla fria!
OLOF OCH LARS.
Vad säger du?
GERT.
I förstoden icke vad jag talade vid våra sammankomster.
OLOF.
Du har bedragit oss!
GERT.
Ingalunda! I ären fria! Två röster mindre göra
intet! Allt är redo!
LARS.
Har du betänkt följderna?
GERT.
Dåre, det var väl för följdernas skull jag gjorde
detta!
OLOF.
Om du skulle ha rätt, Gert? Vad säger du,
Lars?
LARS.
Jag var icke född att gå i spetsen!
OLOF.
Alla äro födda att gå i spetsen, men alla vilja
icke offra sitt kött!
GERT.
Blott den som har mod att bli beledd och hånad
går förut. Vad är deras hat mot det dödande löjet!
OLOF.
Om det misslyckas?
GERT.
Våga även det! I veten ej att Thomas Münster
har upprättat ett nytt andligt rike i Mühlhausen, I
veten icke att hela Europa är i uppror. Vem var
Dacke om icke en de förtrycktes försvarare! vad hava
dalkarlarne gjort vid sina uppror om icke försvarat
sin frihet mot honom, som bröt tro och loven. Det
gör han ostraffat, men när de vilja försvara sig, då
skriker man på förräderi och uppror!
OLOF.
Det var dit du ville leda mig, Gert!
GERT.
Har icke strömmen lett dig hit! Du vill men du
törs icke; i morgon i Storkyrkan springer minan;
det skall bli signalen till folket att resa sig och
välja en furste efter sitt behag!
OLOF slår i boken.
Är det allas vilja, då kan ingen hindra det! Gert,
låt mig gå till kungen med denna bok och visa honom
vad hans folk vill, och han skall ge dem rätt!
GERT.
Barn! Han skall bli rädd ett ögonblick, kanske
ge tillbaka ett silverstop till någon kyrka; sedan skall
han peka mot himlen och säga: det är ej min vilja
som gör att jag sitter här och gör er orätt, det är
Guds!
OLOF.
Så ske Guds vilje!
GERT.
Huru!
OLOF.
Han må dö att alla må leva! Mördare, otacksam,
förrädare skall jag heta, må vara! Jag offrade
allt, till och med heder och samvete och tro - kunde
jag giva mera åt dessa arma som ropa efter förlossning?
Låt oss gå innan jag ångrar mig!
GERT.
Om du ock gjorde det, är det för sent. Du vet ej
att Mårten är spion; domen är kanske redan fälld över
upprorsmakaren!
OLOF.
Nåväl, jag skall icke ångra mig, och varför skulle
jag ångra en handling, som är att utföra Guds domslut!
Framåt i Herrans namn!
De gå.
SKÖKAN
har inträtt, fallit på knä vid en gravhög, som hon beströr med
blommor.
Har du slagit mig nog nu, Herre, att du kan förlåta
mig!
KRISTINA kommer hastigt in.
Säg mig, min fru, har ni sett mäster Olof?
SKÖKAN.
Är ni hans vän eller fiende?
KRISTINA.
Ni förolämpar mig -
SKÖKAN.
Förlåt mig! Jag har inte sett honom sedan jag
bad sist!
KRISTINA.
Ni ser. så bedrövad ut! Jag känner igen er; det
var er som Olof talade vid en kväll i Storkyrkan.
SKÖKAN.
Ni bör icke tala vid mig så att någon ser det; ni
vet ej vem jag är?
KRISTINA.
Jo, det vet jag!
SKÖKAN.
Ni vet det, man har då sagt er?
KRISTINA.
Olof har sagt det!
SKÖKAN.
O min Gud! Och ni föraktar mig ej?
KRISTINA.
Ni är en olycklig, förtrampad kvinna har Olof
sagt mig, och varföre skulle jag förakta olyckan!
SKÖKAN.
Då är ni själv ej lycklig.
KRISTINA.
Nej! Vi ha delat samma öde!
SKÖKAN.
Jag är då ej ensam! Säg mig vilken ovärdig
skänkte ni er kärlek?
KRISTINA.
Ovärdig?
SKÖKAN.
Förlåt mig, ingen är ovärdig den som älskar!
Vem har ni skänkt er kärlek?
KRISTINA.
Ni känner mäster Olof?
SKÖKAN.
Säg mig att det ej är sant; beröva mig icke
tron även på honom; det är det sista jag har kvar
sedan Gud tog mitt barn!
KRISTINA.
Har ni haft ett barn? Ni har då varit lycklig en
gång!
SKÖKAN.
Jag tackar Gud som aldrig lät min son känna hur
ovärdig hans mor var!
KRISTINA.
Har ni begått något brott då ni talar så!
SKÖKAN.
Jag har begravit det nyss!
KRISTINA.
Ert barn? Vad säger ni! Och jag som ber
Gud varje dag att han skall skänka mig en varelse,
en enda, som jag må älska!
SKÖKAN.
Arma barn! Bed Gud bevara er!
KRISTINA.
Jag förstår er ej, min fru!
SKÖKAN.
Kalla mig ej så; ni vet ju vem jag är!
KRISTINA.
Beder man icke i kyrkorna för dem som hava
förhoppningar!
SKÖKAN.
Icke för oss!
KRISTINA.
Oss?
SKÖKAN.
De andra beder man för, oss förbannar man!
KRISTINA.
Vad menar ni med de andra! Jag förstår er ej!
SKÖKAN.
Känner ni mäster Olofs hustru?
KRISTINA.
Det är ju jag!
SKÖKAN.
Ni! Varför såg jag ej det? Kan ni förlåta mig
ett ögonblicks tvivel? Skulle brottet se ut som ni
och han? O ve! Lämna mig; ni är ett barn, som
är okunnig om det onda! Ni bör inte tala längre vid
mig! Gud välsigne er, farväl!
Hon vill gå.
KRISTINA.
Gå icke ifrån mig! Vem ni är, stanna, för Guds
skull; man har brutit in i vårt hus och min man är
ej till finnandes. Följ mig härifrån, hem till er, vart
som helst. Ni är en god människa, ni kan ej vara
någon brottsling...
SKÖKAN avbryter.
Om jag säger er att hopens råheter ej kunna
skada er hälften så mycket som mitt sällskap, så
förlåter ni mig att jag går -
KRISTINA.
Vem är ni?
SKÖKAN.
Jag är en förkastad, på vilken den förbannelse,
som Gud slungade över kvinnan vid syndafallet, har
gått i fullbordan! Fråga mig ej mer, ty om jag sade
er mer skulle er förkastelse fresta mig till självförsvar,
vilket vore än förkastligare! Här kommer
en person, som kanske vill vara nog ädelmodig och
följa er om ni lovar honom er heder och ära och eviga
frid för besväret, ty mindre lär han ej begära för sitt
beskydd på en så sen timma! Förlåt mig, det är ej
er som min bitterhet drabbar.
WINDRANK kommer in rusig.
Det är då fan att man inte kan få vara ensam,
inte en gång här bland liken. Hör nu, fruntimmer,
var så goda och fråga mig ingenting, för nu ansvarar
jag inte för att jag kommer att svara. I övermorgon
ska jag tala om alltihop, för då är det för sent. Kanske
herrskapet äro nunnor som äro husvilla! Jaja!
fastän fruntimmerna bara äro fruntimmer så anser
jag mig inte därföre ha rättighet att vara ohövlig fastän
solen gått ned; det finns visserligen en gammal lag
på att ingen får gripas efter solnedgången, men lagen
är en buse, som likvisst av artighet icke vill göra sig
gällande mot fruntimmerna. Tyst! Tyst, min tunga;
hon går ju som en spinnrock; men det är det förbannade
brännvinet! Men varför ska man dra mig
in i såna där historier! Det är visserligen sant att
jag får bra betalt och blir en bärgad karl, men ni
ska inte tro att jag gör det för pengarnes skull. Men
det är gjort nu! Men jag vill inte, jag vill inte! Jag
vill sova i fred om nätterna och inte oroas av spöken.
Om jag skulle gå och tala om det? Nej, då griper
man mig. Om någon annan skulle gå och tala om'et!
Kanske någon av nunnorna vill vara så god och göra
det!
KRISTINA
som rådgjort med skökan.
Är det något ni bär på samvetet, som oroar er, sa
tala om!
WINDRANK.
Ska jag tala om det? Det är just det jag vill
slippa! Men det är förskräckligt, jag står inte ut
längre! Och jag ska göra't! Varföre just jag! Jag
vill inte!
KRISTINA.
Min vän, ni ämnar begå...
WINDRANK.
Ett mord? Vem har sagt det? Gudskelov att ni
vet det? Gå för all del och berätta det - genast
annars får jag ingen frid; ingen frid i evighet!
KRISTINA som häpnat, hämtar sig.
Varför ska ni mörda honom?
WINDRANK.
Å det är sa mycket! Se bara hur han river
ner edra kloster!
KRISTINA.
Kungen!
WINDRANK.
Jo, just han, landets befriare och fader; visst är
han en plågare, men, han skall väl inte mördas för det!
KRISTINA.
När skall det ske?
WINDRANK.
I morgon, vet jag, i Storkyrkan, i själva kyrkan!
Skökan går på Kristinas tysta vink.
KRISTINA.
Varför kunde man välja er att utföra ett sådant
dåd?
WINDRANK.
Jo, se jag har mina små relationer bland kyrkobetjäningen
och så var jag fattig! Men, sak samma
vem som bränner av bössan, bara någon förståndig
riktar henne, och dessutom ha vi flera funderingar
i reserv, fast jag skall öppna elden. Men varför går
ni inte och talar om?
KRISTINA.
Det är redan gjort!
WINDRANK.
Nå Gud vare tack och lov! Adjö, mina pengar!
KRISTINA.
Säg mig vilka ni äro, ni sammansvurna?
WINDRANK.
Ja, se det talar jag då rakt inte om!
Nils, knektar och folk draga över scenen.
KRISTINA.
Ser ni, man är redan på spår efter er!
WINDRANK.
Jag tvår mina händer!
NILS
går fram till Windrank utan att se Kristina.
Har ni sett Olaus Petri?
WINDRANK.
Hur så?
NILS.
Man söker honom!
WINDRANK.
Nej, jag har inte sett honom! Är det flera som
sökas?
NILS.
Åja, åtskilliga!
WINDRANK.
Nej, jag har inte sett någon alls!
NILS.
Vi komma strax till er! Går.
KRISTINA.
Är det de sammansvurne som man letar!
WINDRANK.
Ja! det är en sak! Nu ger jag mig av! Adjö!
KRISTINA.
Säg mig innan ni går...
WINDRANK
Har inte tid!
KRISTINA.
Är Mäster Olof med?
WINDRANK.
Ja visst!
KRISTINA
nedfaller sanslös på en grav.
WINDRANK
blir nykter och allvarligt rörd.
Herre Gud i himmelen, det var bestämt hans
hustru!
Går till Kristina.
Jag tror att jag tagit livet av henne! Hans!
Hans! Nu kan du gå och hänga dig! Vad hade du
med bland de store att göra! Hitåt och hjälp en
stackars kvinna!
OLOF
föres mellan knektar med facklor, får se Kristina, sliter sig
lös och faller på knä vid henne.
Kristina!
KRISTINA.
Olof! Du lever! Låt oss gå härifrån hem till oss!
OLOF förkrossad.
Det är för sent!
------
TABLÅ.
En del av Storkyrkan. Olof och Gert i fångkläder på
skampallar vid dörren. Orgeln spelar. Klockorna ringa. Gudstjänsten
är slut och folket går ur kyrkan. Kyrkvaktaren och
hans hustru stå något undan ned på scenen.
KYRKVAKTAREN.
Lars kansler fick nåd han, men inte Mäster Olof
HUSTRUN.
Kanslern har alltid varit en fredlig man, som
inte gjort väsen av sig, och jag förstår inte hur han
kunde vilja vara med om sådana där förskräckliga
historier.
KYRKVAKTAREN.
Kanslern har alltid varit besynnerlig fast han
inte sagt mycket. Och nåd fick han, men så kostade
den honom hela hans förmögenhet. Jag kan inte
underlåta att tycka synd om Mäster Olof. Jag har alltid
tyckt om honom ändå, fastän han har varit svår.
HUSTRUN.
Ska man sätta en så ung pojke till kyrkoherde
också?
KYRKVAKTAREN.
Ja, han var bra ung, det var allt hans fel det,
men det går nog bort med tiden!
HUSTRUN.
Du pratar du, han skall ju gå till döden i denna
dag!
KYRKVAKTAREN.
Ja, Herre Gud, jag höll på att glömma bort
det, men så förefaller det mig så orimligt också.
HUSTRUN.
Vet du om han har ångrat sig?
KYRKVAKTAREN.
Det tvivlar jag nog på, för han är allt styv i
nacken fortfarande.
HUSTRUN.
Men han ska väl smälta ner nu när han får se
sina läsbarn, som inte fick gå fram för honom.
KYRKVAKTAREN.
Jag får lov att säga det, att kungen är allt bra
gemen när han sätter till. Nu skall han lita kyrkoherden
stå kyrkplikt just samma dag, som hans barn
gå fram. Det är nästan lika gruvligt, som när han
lät Göran Domprost dricka du med bödeln eller när
hall lät prelaterna rida genom stan med näverskäppor
på huvet.
HUSTRUN.
Och så ska brodern Lars bereda honom till döden.
KYRKVAKTAREN.
Ser du, här komma barnen; de se ledsna ut, jag
säger ingenting om'et. Jag tror jag får gå in till
mig och gråta...
Konfirmanderna, flickor och gossar, taga förbi Olof med
blomkvastar i händerna. De äro bedrövade och gå med nedslagna
ögon. Folk följer dem. Nyfikna peka finger åt Olof,
andra tillrättavisa de förra. Vilhelm (scholaris) går sist i
processionen; stannar blygt framför Olof, faller på knä och
lägger sin blomkvast vid Olofs fötter utan att denne märker
det, ty han har dragit huvan över ansiktet. En del av folket
mumlar ogillande, en annan bifallande. Mårten går fram att
taga undan blommorna, men blir tillbakaträngd av folket.
Knektar bana väg för Lars Petri, som framträder i ornat.
Folket försvinner. Lars, Olof och Gert ensamma. Orgeln
tystnar. Klockorna gå fortfarande.
LARS till Olof.
Olof! Kungen har avslagit borgerskapets nådeansökan.
Är du beredd att dö?
OLOF.
Jag kan inte tänka mig så långt!
LARS.
Man har uppdragit åt mig att bereda dig!
OLOF.
Det bör gå hastigt det! Ännu går blodet i mina
ådror!
LARS.
Har du ångrat dig?
OLOF.
Nej!
LARS.
Vill du gå in i evigheten med ett oförsonligt
sinne?
OLOF.
Lägg bort formuläret, om du vill att jag skall
höra på dig! Jag tror inte att jag kan dö nu, jag har
alldeles för mycken livskraft kvar?
LARS.
Jag vill säga dig att jag tror detsamma och det
är till ett nytt liv i denna världen, jag bereder dig.
OLOF.
Jag får då leva?
LARS.
Om du vill erkänna att det föregående var villfarelse,
och om du återtager dina yttranden om
kungen
OLOF.
Hur skall jag Kunna det? Det vore ju att dö!
LARS.
Detta var vad jag hade att säga dig! Avgör nu
själv!
OLOF.
Man underhandlar inte om en övertygelse.
LARS.
Även en villfarelse kan bli övertygelse. Jag lämnar
dig att betänka saken. Går.
GERT.
Vår skörd var ej mogen. Det skall falla mycket
snö om höstsäden skall gå, ja, sekler skola förgå
innan man får se ens en brodd! De sammansvurna
äro gripna, säger man och håller tacksägelser; man
misstar sig; här gå sammansvurne runt omkring oss,
i de kungliga gemaken, i kyrkorna och på torgen,
men de våga ej vad vi vågat, dock skall det
komma en gång. Farväl, Olof! Du bör leva längre,
ty du är ung; jag skall dö med stor förnöjelse; varje
ny martyrs namn blir ett nytt fältrop för en ny skara.
Tro aldrig att en lögn eldat en människosjäl, misstro
aldrig de rörelser som skakat dig i ditt innersta,
då du sett någon lida andligt eller lekamligt våld; om
ock hela världen säger du har orätt, så tro dock ditt
hjärta, om du har mod därtill. Den dag du förnekar
dig själv är du död, och evig fördömelse skall vara
en nåd för den som begått synd mot den Heliga Anda!
OLOF.
Du talar med visshet om min befrielse.
GERT.
Borgerskapet har erbjudit 500 dukater i lösen för
dig. När det bara kostade 2,000 att få Birgitta förklarad
helgon, så skola väl 500 räcka att få dig
förklarad obrottslig. Kungen törs inte ta ditt liv!
LARS SIGGESON
med bödeln och knektar.
För bort Gert Bokpräntare!
GERT bortföres.
Farväl, Olof! Tag hand om min dotter, och
glöm aldrig den stora pingstdagen!
MARSKEN.
Mäster Olof! Ni är en ung man, som blivit förd
på villovägar! Konungen förlåter er för er ungdoms
skull, men fordrar som säkerhet en avbön, däri ni
återtar vad ni handlat över och mot hans befallningar.
OLOF.
Kungen behöver mig då fortfarande?
MARSKEN.
Det är många som behöva er. Men lita ej på nåd
förrän ni uppfyllt villkoret. Här är konungens fullmakt;
nästa ögonblick kunna edra bojor vara lösta,
om ni vill, men även detta papper kan vara sönderrivet!
OLOF.
Den som är nöjd med 500 dukater lär ej bry sig
om ett återkallande
MARSKEN.
Detta är en lögn! Bödeln väntar även på er!
Men jag ber er höra några ord av en gammal man!
Jag har också varit ung och drivits av mäktiga lidelser;
det hör till ungdomen, men dessa lidelser äro
ämnade att dödas. Jag gjorde som ni, jag gick omkring
och sade sanningar, men jag fick bara otack, i
bästa fall ett löje; jag ville också bygga en liten himmel
här på jorden (med eftertryck), naturligtvis på andra
grunder än ni, men jag tog snart mitt förnuft till
fånga och slog bort hjärnspökena. Jag vill visst
inte påstå att ni är en man, som vill vinna ryktbarhet
genom att göra väsen av sig, det tror jag inte, det är
välmening, men en välmening som gör mycket ont.
Ni har ett hett blod, som förblindar er, därför att ni
ej lägger band på er; ni predikar frihet och störtar
tusende i självsvåldets slaveri. Gå tillbaka; unge
man, och försona vad ni brutit, återställ vad ni rivit
ner, och människorna skola välsigna er!
OLOF förtvivlad och skakad.
Ni talar sanning, det hör jag, men vem har lärt er
detta tal?
MARSKEN.
Erfarenheten! Den saknar ni!
OLOF.
Skulle jag ha levat och stridit för en lögn: skall
jag nödgas förklara hela min ungdom och min bästa
mannaålder förlorade, gagnlösa, förspillda? Låt mig
hellre dö med min villfarelse!
MARSKEN.
Ni skulle ha släppt era drömmar något tidigare.
Men lugna er. Ni äger ännu livet för er, det förflutna
har varit en skola, visserligen hård, men desto sundare.
Ni har levat för hugskott och dårskaper hittilldags,
ni har försummat åtskilligt som verkligheten
kräver av er. Utanför denna dörr stå edra gäldenärer
med sina fordringar. Här äro deras papper!
Den nya kyrkans prästerskap fordrar att ni skall leva
för att fullborda vad ni så vackert börjat. Stadens
borgerskap fordrar sin secretarius i rådstugan, församlingen
fordrar sin herde, konfirmandi sin lärare.
Detta äro de laglige fordringsägarne. Men det står
ännu en därute, som ni kanske är mest skyldig, och
som dock fordrar intet, er unga maka. Ni har ryckt
henne från en fader och kastar ut henne bland
stormarne, ni har ryckt ned hennes barnatro och
kastat oro i hennes sinne; edra dårskaper ha retat
en rå folkhop att driva henne ur hennes hem, och hon
fordrar ej ens kärlek av er, hon ber blott att få släpa
fram sitt liv under lidanden vid er sida; ni ser att även
vi sysselsätta oss med andra, fastän ni kallar oss
själviske. Låt mig öppna denna dörr, som skall leda
er åter ut i världen, boj edert sinne medan det ännu
är mjukt och tacka Gud, som ännu ger er tid att
verka för mänskligheten!
OLOF gråter.
Jag är förlorad!
MARSKEN
ger ett tecken åt bödeln, som avtager Olof bojorna och fångdräkten.
Därpå öppnar marsken dörren till sakristian, och
deputerade av rådet, prästerskapet och borgerskapet träda in
Olaus Petri, förr kyrkoherde i Stockholms storkyrka,
gör ni härmed avbön för vad ni brutit, återkallar
ni vad ni sagt mot och över konungens befallning,
samt förklarar ni er villig hålla er ed till
Svea rikes konung och honom troget tjäna?
OLOF tiger.
Lars med Kristina går mot Olof. Folket gör bedjande
åtbörder.
OLOF kallt och bestämt.
Ja!
MARSKEN.
I konungens namn, ni är fri!
Olof och Kristina omfamna varandra. Folket taga Olof
i hand och lyckönska honom.
OLOF kallt.
Innan jag lämnar detta rum, låt mig vara ensam
ett ögonblick med min Gud; jag kan behöva det!
Här slog jag en gång mitt första slag och här...
LARS.
Här vann du den största segern i dag!
Alla gå utom Olof.
OLOF faller på knä.
VILHELM
kommer försiktigt in. Blir förvånad att se Olof ensam och fri.
Mäster Olof! Jag kommer för att säga er farväl
innan ni går till ett annat liv.
OLOF stiger upp.
Vilhelm! du övergav mig icke; låt mig gråta hos
dig vid minnet av min ungdoms glada stunder.
VILHELM.
Innan ni dör ville jag tacka er för vad gott ni
gjort oss. Det var jag som gav er dessa blommor,
men ni har inte sett dem... De äro söndertrampade
ser jag... Jag ville ge er ett minne från den tiden,
då vi lekte under lindarne på Strängnäs' klostergård;
jag trodde att det skulle göra er gott att se, det vi ej
tackat Gud för det att ni ej kom tillbaka, som ni då
sade. Aldrig glömde vi er, ty ni befriade oss från
de grymma straffen, och det var ni som öppnade
de tunga klosterdörrarne och gav oss tillbaka friheten
och den blåa himmelen och det glada livet. Varföre
ni skall dö, veta vi ej, men aldrig kunde ni göra
annat än rätt, och dör ni därför att ni understött
några förtryckta människor, som man säger, så bör
det ej smärta er om ock det skall göra oss mycket,
mycket ont. Ni talte en gång om huru man brände
Huss därföre att han vågat säga sanningen åt de mäktige,
ni beskrev huru han besteg bålet och med glädje
befallde sig i Guds hand, profeterande om den svanen
som en gång skulle komma och sjunga nya
sånger till den vaknade frihetens lov! Så har jag
tänkt mig er gå döden till mötes, med öppen panna
och blicken mot himlen under folkets rop: så dör ett
vittne!
OLOF
slagen lutar sig mot skampallen.
GERTS röst långt bort i kyrkan.
Avfälling!
OLOF
nedfaller på skampålen tillintetgjord.
Ridån faller.
Project Runeberg, Thu May 9 23:13:40 2019
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/mastolof/5.html
