Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
hade upphört att inom sinneverlden visa sig i nya
arters framträdande; men det betyder alldeles icke,
att Gud sjelf, från sin egen sida sedd, hade en tid,
då han skapade, och en tid efteråt, då han förblef
overksam. Alla de handlingar, för hvilka Gud är
subjekt, äro eviga och tidlösa. Tiden är formen för
en existens, som oupphörligen gör sig färdig men
ändå alltid har något ogjordt; men en sådan
existensform kan naturligtvis aldrig blifva ett passande uttryck
för dens sätt att vara, hvilken till följe af sitt begrepp
är i alla afseenden fullkomlig och då också i alla
afseenden fullfärdig. Det sägs också i den heliga skrift,
att tusende år äro för honom såsom en dag och en
dag såsom tusende år; men detta är uppenbarligen
detsamma som att i afseende på Gud upphäfva
tidsbegreppet, ty då är tiden upphäfd, när det icke längre
är någon skillnad mellan en längre och en kortare
tid, likasom all qvantitet är upphäfd, när det ej längre
är någon skillnad mellan det hela, t. ex. tusen år, och
en liten bråkdel af det hela, t. ex. en dag.
Uppenbarelseboken profeterar också ett tidens upphörande
och räknar sålunda tiden sjelf till det ändliga, men
Gud har naturligtvis för sin existens inga ändliga
former. Vi säga alltså, att när Gud sättes såsom
subjekt för i tiden fallande handlingar, så är detta
en öfverflyttning på honom och hans egna eviga
handlingar af sådana hans handlingars verkningar, hvilka
nödvändigt i tiden efterträda hvarandra. På samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
