En gång hade de på Mårbacka en barnpiga, som hette Back-Kajsa. Hon var nog sina tre alnar lång, hon hade ett stort, grovt ansikte med stränga, mörka drag, hennes händer voro hårda och fulla av sprickor, som barnens hår fastnade i, när hon kammade dem, och till humöret var hon dyster och sorgbunden.
En sådan människa tycktes ju inte vara enkom skapad till barnpiga, och fru Lagerlöf hade också varit i stort beråd, innan hon stadde henne. Inte hade hon varit i tjänst förr, inte hade hon något gott att brås på, och inte var hon van vid folkskick, därför att hon hade vuxit upp i det fattiga torpet Backarna i skogshöjden ovanför Mårbacka, där det inte bodde en människa i närheten.
Men det hade väl inte funnits någon annan att tillgå, och så hade hon då fått komma. Att hon inte kunde bädda en säng eller tända en kakelugnsbrasa eller ställa i ordning ett bad, det var fru Lagerlöf förberedd på, och det gick ganska lätt att lära henne. Inte heller hade hon något emot att sopa barnkammarn var dag eller att dammtorka och tvätta barnkläder. Men vad fru Lagerlöf alls inte kunde lära henne, det var att umgås med barn. Hon ville inte leka med dem, hon sade aldrig ett vänligt ord till dem, hon kunde inte en saga och inte en visa. Hon ville visst inte vara stygg mot dem, men hon var nu en gång så lagd, att hon inte tyckte om stoj och ras och skratt. Hon ville helst, att barnen skulle sitta stilla på var sin stol utan att tala eller röra sig.
Nå ja, fru Lagerlöf var ganska nöjd med henne i alla fall. Vad det beträffade, att barnpigan inga sagor kunde, så hade barnen på Mårbacka ännu sin farmor i livet. Hon kom var förmiddag, så snart hon var färdigklädd, och satte sig i hörnsoffan i sängkammarn. Och genast hade hon alla barnen omkring sig, och hon sjöng och berättade för dem ända till middagen. Och de hade också den, som kunde leka med dem, för löjtnant Lagerlöf rustade om med dem, så snart han hade en ledig stund.
Back-Kajsa var stark och tålig och plikttrogen, och hon var en människa att lita på. Om herrskapet for bort på kalas, så kunde de vara vissa om att hon inte gick sin väg och lämnade barnen ensamma i barnkammarn. Hon skulle ha varit alldeles förträfflig, om hon bara hade haft litet lättare handlag. Men det var inga milda tag, när de små armarna skulle in i klänningsärmarna, tvållöddret kom jämt i ögonen på barnen, när de tvättades, och vid kamningen kändes det, som om varje hårstrå skulle slitas av huvudet.
Barnkammarn på Mårbacka var ett ljust och varmt och rymligt rum, det bästa i hela huset, men den hade ju det felet, att den var ett gavelrum, så att man först skulle ut i nedre förstugan, sedan uppför en trappa och så fram över en vind för att komma dit. Och vindstrappan var brant och mödosam för små fötter att gå uti, så att det hade varit bra välkommet, när den förra barnpigan lyfte ett barn på armen och bar det uppför den, men det tycktes Back-Kajsa inte förstå sig på. Och det var förskräckande hemskt att gå över vinden, framför allt om kvällarna, sedan mörkret hade kommit, så att det var nästan nödvändigt för de små händerna att ha en stor hand att smyga sig in i. Men Back-Kajsa, som var van vid vida, mörka skogen, tyckte väl, att vinden på Mårbacka var en trygg och säker plats. Hon gick bara på och räckte inte handen åt någon. Den fick vara glad, som kunde hinna att få tag i en flik av hennes kjol.
Sängarna, som de tre barnen lågo i, voro tillverkade av den präktiga gamla snickarn i Askersby, och de voro mycket prydliga med ett litet räck av svarvade pinnar runtom huvudgärden. Men de voro utdragssängar, för så stor som barnkammarn var, togo ändå tre sängar betydlig plats, och det var gott att kunna skjuta ihop dem om dagen. Och detta var ju inget fel i och för sig, men hur den präktiga gamla snickarn i Askersby hade burit sig åt, hade han gjort sängarna sådana, att de gärna foro isär mitt i natten.
Den, som detta timade, flög förstås upp ur sin sötaste slummer, och
när man då fann bädden avbruten mittpå, så försökte man krypa ihop i
övre delen av sängen och hoppades, att man skulle falla i sömn på
nytt. Men det ville inte gärna lyckas, utan om en stund sträckte man
ut benen och lät dem hänga. På det sättet låg man och väntade på
sömn, tills man blev likaså vaken som på ljusan dag, och då beslöt man
sig äntligen för att stiga upp och försöka föra ihop sängdelarna. Och
när man tyckte sig ha lyckats med detta och sängkläderna voro
tillrättalagda, kröp man så försiktigt som möjligt ner i sängen och
sträckte ut sig med stort välbehag. Allt gick bra, sömnen kom
smygande, men då gjorde man en oförsiktig vändning. Och
Men under allt detta sov Back-Kajsa, och det föll ingen av de små in, att de skulle kunna väcka henne och be om hjälp. Den förra barnpigan, hon hade genast vaknat, så snart som en säng hade brakat isär, och hon hade satt ihop den lätt och flinkt, utan att man hade behövt be henne.
Ovanpå barnkammarn fanns ett litet, trångt loft, som var uppfyllt med gamla trasiga vävstolar och spinnrockar, och i all den bråten bodde en kattuggla. Det var ett märkvärdigt djur till att kunna föra oväsen. Om nätterna lät det för barnens öron, som om någon skulle ha släpat stora, tunga stockar över deras huvuden. Men när de blevo rädda för bullret, hade den förra barnpigan skrattat åt dem och sagt, att det var ingenting att vara rädd för, det var bara kattugglan. Men Back-Kajsa, som kom ur skogen, var rädd för alla djur. De voro för henne som onda andar, och när hon om nätterna väcktes av kattugglan, tog hon fram psalmboken och började läsa. Hon kunde visst inte lugna de små barnen, utan hon skrämde upp dem, så att den stackars kattugglan växte till ett stort vidundersdjur med tigerhuvud och örnavingar. Och det kan inte beskrivas hur de skälvde ända in i hjärteroten vid tanken på att en sådan ohygglighet bodde uppöver dem. Tänk, om den hade rivit hål på taket med sina väldiga klor och kommit ner till dem!
Det skall aldrig sägas, att Back-Kajsa försummade barnen eller slog dem. Var det likt något, det? Den förra barnpigan hade visst inte varit så noga med att hålla dem hela och rena, men hon hade varit så förfärligt snäll mot dem.
Vad barnen på den tiden räknade som sin största skatt, det var tre små trästolar. De hade fått dem till skänks av den präktiga gamla snickarn i Askersby. De visste inte om de skulle vara en ersättning för att han hade misslyckats med sängarna, men de trodde det nästan. Stolarna voro inte misslyckade, de voro starka och lätta. De kunde användas till bord och till släde, barnen kunde rida runtom rummet på dem, de kunde stiga upp på dem och hoppa till golvet, de kunde lägga dem ner och låta dem föreställa lagård och stall, ja, det fanns ingenting, som de inte kunde brukas till.
Men varför barnen satte ett så oerhört värde på stolarna, förstod man först, då man vände dem upp och ner. Då såg man, att på undersidan av varje stol var ett av barnen avmålat. På den ena såg man Johan, en blåklädd pojke med en ofantlig piska i handen, på den nästa fann man Anna, en liten söt flicka, som var klädd i röd klänning och gul schäferhatt och luktade på en blombukett, och på den tredje syntes Selma, som var en liten tulta i blå klänning och randigt förkläde och ingenting hade i handen och ingenting på huvudet.
Dessa bilder voro ditmålade för att urmärka vem stolarna tillhörde, och barnen betraktade dem fördenskull som sin egendom på ett helt annat sätt än kläder och annat, som de hade fått av föräldrarna. Kläderna, de vandrade från den ena till den andra, det sågo de ständiga prov på, och deras fina leksaker, de låstes in eller ställdes upp på hörnhyllorna i förmaket, men stolarna, som voro märkta med deras bilder, kunde ingen tänka på att beröva dem.
Därför var det förskräckligt illa gjort av Back-Kajsa, när hon ibland lade upp alla tre stolarna på den höga björkbyrån, så att barnen inte kunde komma åt dem. Låt så vara, att hon nyss hade skurat och att det blev fula märken i det våta golvet, då de släpade sina små stolar över det, men den förra barnpigan skulle aldrig ha haft hjärta att ta stolarna ifrån dem ens för ett ögonblick.
Fru Lagerlöf såg nog, att barnpigan inte förstod sig på hennes små barn. De voro rädda för henne, och de trivdes inte med henne. Men Back-Kajsa var stadd för ett år, och förrän den tiden var utgången, kunde hon inte gärna låta henne flytta. Hon hoppades, att det skulle bli bättre, när det blev sommar, då barnen lekte ute i det fria hela dagarna och inte hade så mycket att göra med barnpigan.
En förmiddag alldeles i början av sommarn hände det emellertid, att den yngsta lilla flickan hade blivit lämnad ensam i barnkammarn. Hon satt yrvaken i sin utdragssäng, underade var alla människor kunde vara och kände sig på samma gång besynnerligt ruskig och omornad.
Då hon hade hunnit sansa sig litet, kom hon ihåg, att förut på förmiddagen hade hon och de andra barnen fått följa med löjtnant Lagerlöf till Ås brunn för att bada. Efter hemkomsten hade Back-Kajsa lagt dem alla tre påklädda i var sin säng, för att de skulle få sova en stund före middagen.
Men sängarna, där Anna och Johan hade legat, stodo nu tomma, så att hon kunde förstå, att de hade stigit upp och gått sin väg.
De voro kanske redan nere i trädgården och lekte. Hon kände sig allt en smula missnöjd med att de hade gått ifrån henne och lämnas henne ensam kvar i barnkammarn. Men det var ingenting att göra vid den saken. Hon fick lov att krångla sig ner ur sängen och följa efter dem.
Hon var tre och ett halvt år, och hon kunde mycket väl både öppna dörrn och gå utför vindstrappan. Men att vandra över vinden alldeles ensam, det var det värsta vågstycket, och hon lyddes efter om ändå inte någon skulle komma och hämta henne.
Nej, det hördes inga steg i trappan, hon fick nog våga färden på egen hand. Men när hon nu ville resa sig ur sängen, så kunde hon inte.
Hon försökte gång på gång, men hon bara sjönk tillbaka. Hennes ben voro, som om de alls inte tillhörde henne. Hon hade ingen makt över dem.
Den lilla flickan blev utom sig av förfäran. Den känsla av vanmakt, som hon erfor, då kroppen inte ville lyda henne, den var så hemsk, att hon kunde minnas den långt, långt efteråt, ja, genom hela sitt liv.
Hon började naturligtvis gråta. Hon var förtvivlad och över sig given, och ingen stor människa fanns till hands, so kunde hjälpa och trösta henne.
Hon var nog inte länge ensam. Dörren öppnades, och i den stod Back-Kajsa. »Ska inte Selma komma ner å äta middag?» sade hon. »Di stora har...»
Längre kom hon inte. Den lilla flickan tänkte inte alls på att det var den sträva barnpigan, som stod i dörröppningen. I sin stora förtvivlan såg hon bara, att en vuxen människa, som kunde hjälpa henne, hade kommit, och hon sträckte ut armarna emot henne.
»Kom å ta mej, Back-Kajsa,» ropade hon, »kom å ta mej!»
När Back-Kajsa kom fram till sängen, slog hon armarna om hennes hals och klängde sig intill henne så, som ett barn aldrig förr hade gjort. Det for en liten darrning genom Back-Kajsa. Hon kunde inte göra rösten riktigt stadig, då hon frågade: »Va ä dä mä Selma? Ä ho sjuk?» -- »Jag kan inte gå, Back-Kajsa,» sade barnet.
Då lyfte de starka armarna upp henne så lätt, som om hon hade varit en liten kattunge, och på en gång visste den stränga allvarsmänniskan hur hon skulle tala till ett barn.
»Inte ska Selma gråta för dä,» sade hon. »Jag ska bära'na.»
Och därmed var det, som om hela sorgen skulle vara släckt för den lilla. Hon kände sig varken rädd eller olycklig mera. Vad gjorde det, att hon inte kunde gå själv, när Back-Kajsa ville bära henne? Ingen behövde säga henne det. Hon förstod ändå, att den, som hade en så stark och präktig vän som Back-Kajsa, den gick det ingen nöd på.
