- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Johan och Anna, de voro alldeles över sig givna för den fasliga uppståndelse, som vållades av Selmas sjukdom.

Man kan förstå det. Johan var redan sju år och höll på att lära sig läsa av herr Tyberg. Han var ju pojke, och han räknades nästan som äldesta barnet; visserligen hade han en äldre bror, men han var aldrig hemma, utan vistades jämt i Filipstad hos morföräldrarna. Och nu var det med ens så, att ingen hade någon tanke på honom, utan bara på den minsta tösen.

Och vad Anna beträffar, så var hon fem år, och hon kunde redan både sy och virka, och hon var täck att se på och var äldsta dottern och mammas hjärtebarn. Men vad var det för glädje med allt det där, sedan Selma hade hittat på att bli sjuk?

Se, alla vuxna, de blevo så förfärligt rörda, när de fingo se ett barn, som inte kunde gå. »Hur ska den stackarn komma genom livet?» sade de. »Inte får hon se något av världen, utan det blir att sitta stilla på en och samma fläck. Inte blir hon gift, och inte kan hon försörja sig. Hon får det allt bra svårt.» Och de visade sig alla mycket ömma och medlidsamma mot den sjuka flickan, och det hade Johan och Anna ingenting emot. Men de behövde ju inte alldeles glömma, att det fanns andra barn.

Den, som var värre än någon annan, det var Back-Kajsa. Hon bar Selma på sin rygg, och hon jollrade med henne och talade om för henne, att hon var en riktigt Guds ängel. Fast både far och mor och farmor och faster voro inte mycket bättre. Hade inte den där präktiga snickarn i Askersby fått göra en liten vagn åt henne, som Back-Kajsa drog henne i? Och fick någonsin Johan eller Anna låna den där vagnen för att köra sand i den? Nej, den skulle Selma ha, de fingo inte smutsa ner den.

Både Johan och Anna visste, att förut, när Selma kunde gå, så var det inte alls något märkvärdigt med henne, men nu kunde det inte komma några främmande till huset, utan att hon skulle bäras in, för att de skulle se och vända på henne. Och kom det en bondhustru in i köket, strax var Back-Kajsa där och visade Selma för henne. Mest förargligt var det, att Back-Kajsa jämt skulle tala om hur snäll och märkvärdig hon var. Aldrig gärt hon, och aldrig var hon vid dåligt humör, fastän hon inte kunde röra sig. Johan och Anna undrade varför hon inte skulle vara snäll. Så, som hon hade det! Buren och uppassad och bortskämd dagen i ända.

Ja, Johan och Anna kommo överens om att Back-Kajsa var bra svår. Hon kunde inte tåla, att fru Lagerlöf sydde Anna en klänning, som var vackrare än den, som Selma fick, och om det hände, att någon sade om Johan, att han var artig och snäll, så kunde hon aldrig låta bli att anmärka, at det skulle vara en skam, om inte den vore snäll, som kunde gå och röra sig, som han ville.

Att gamla doktor Hedberg i Sunne blev efterskickad gång på gång för Selmas skull, det var ju inte mer än riktigt, det tyckte både Johan och Anna. Inte heller kunde de klandra, att Högmans-Inga, som alltsomoftast brukade komma till gården för att läsa över grisar och kor, också blev rådfrågad. Men vad det tyckte gick väl långt, det var, att farmor och hushållerksan och Back-Kajsa en gång, när löjtnant Lagerlöf var bortrest, slogo sig samman och kallade till Mårbacka den farliga gamla trollkäringen i Högbergssäter, som var skärtorsdag smorde en kvast och for till Blåkulla. Johan och Anna hade hört, att hon hade sådan makt, att hon kunde sätta eld på ett hus, bara hon såg på det. De voro förskräckligt oroliga hela tiden, som hon var kvar på Mårbacka. De tyckte det var orätt av Back-Kajsa att dra dit sådana rysliga människor.

Visst ville de ha Selma bra. De önskade mer än någon annan, att hon skulle bli frisk igen. Men de kunde rakt inte tycka, att det var något rart, att hon hade förmått att skaffa sig en sjukdom, som ingen kunde bota. Men det tyckte bestämt Back-Kajsa. När varken doktor Hedberg, som så många gånger hade botat dem för hosta och bröstvärk, eller Högmans-Inga, som aldrig misslyckades mer grisar och kor, eller den farliga trollkäringen i Högbergssäter, som kunde få liv i en kvastkäpp, kunde hjälpa henne, så tyckte Back-Kajsa, att hon blev allt mer och mer märkvärdig. Till sist, när löjtnant Lagerlöf for till Karlstad med henne och visade henne för regementsläkar Haak, som var den förnämsta doktorn i Karlstad, och han inte heller kunde göra något, då blev Back-Kajsa så högfärdig, att hon ville spricka. Men skulle det inte ha varit bättre, om Selma hade haft en sjukdom, som det kunde ha blivit slut på? Det tyckte då de åtminstone.

Johan och Anna sade, att det tråkigaste med allt detta, det var, att Back-Kajsa var så för god mot Selma, att hon blev alldeles bortskämd. Så liten hon var, hade hon funderat ut, att hon inte behövde vara så lydig som de andra barnen, som kunde stå på sina ben. Framför allt behövde hon inte äta mat, som hon inte tyckte om. När fru Lagerlöf lade för henne stuvade morötter eller spenat eller hårdkokta ägg eller ölsupa, så behövde hon visst inte äta upp sin portion som förr i världen. Bara hon sköt tallriken ifrån sig, gick Back-Kajsa genast ut i köket till hushållerksan och hämtade in sådan mat, som hon tyckte om.

Men det var inte nog med detta, utan Johan och Anna lade märke till att när varken doktor Hedberg eller Högmans-Inga eller den farliga trollkäringen i Högbergssäter kunde bota henne, då kände hon sig så märkvärdig, att hon inte mer brydde sig om att äta vanlig vardagsmat, utan nätt och jämnt höll till godo med kycklingstek och färsk potatis eller smultron och grädde. Men när hon hade varit i Karlstad och doktor Haak ingenting kunde göra för henne, då ville hon ingenting annat smaka än sylt och bakelser.

Johan och Anna hade hört, att faster Nana Hammargren i Karlstad hade varit alldeles över sig given för Selma. Hon hade förespått, att hon skulle komma att svälta ihjäl. Och Johan och Anna, de voro ense om att ifall det inte snart bleve någon ändring, så kunde detta aldrig gå väl.

Men det blev verkligen en ändring.

En morgon tog Back-Kajsa den lilla flickan på ryggen och bar in henne i kökskammarn. Där inne fanns en stor, vit utdragssäng, där gamla fru Lagerlöf brukade sova, och Back-Kajsa gick fram till sängen med henne. »Här ska Selma få se på nånting,» sade hon. Och i detsamma satte hon ner henne bland kuddarna.

Sängen var bäddad med lakan, men ingen hade legat i den under natten, och ingen låg i den nu heller. Gamla fru Lagerlöf, som annars inte brukade bli färdig förrän långt fram på dagen, satt redan fullklädd i soffan, och mamsell Lovisa Lagerlöf, som ockå bodde i kökskammarn, var uppe och klädd, hon med. Båda två sågo glada och belåtna ut, och när den lilla flickan hade blivit nersatt i sängen, reste de sig och kommo fram till henne.

»Jo, du, i natt har det kommit storfrämmande,» sade hennes farmor och smålog åt henne. Hon började skratta, hon också, för det kunde ju inte finnas något roligare, än att det kom främmande.

Därpå sågo hon sig omkring i rummet och undrade var storfrämmandet kunde finnas. Här inne i kökskammarn fanns det åtminstone inte. Inte i det gula hörnskåpet, inte bakom den höga väggklockan och inte under fasters chiffonjé. Det fanns bara ett riktigt gömställe i kökskammarn, och det var den överbyggda nergången till källaren, men där kunde väl inte storfrämmandet ha krupit in.

Allt detta var bra besynnerligt. Varför skulle hon sitta i farmors säng, och varför stodo de andra och stirrade ner i sängen, som om främmandet skulle finnas just där? Hon satt riktigt rådvill och såg från den ena till den andra. Då böjde sig mamsell Lovisa fram och flyttade litet på kuddarna, och då såg hon, att bredvid henne i bädden låg ett avlångt litet bylte, men det fäste hon sig inte vid. Farmor hade ju sagt, att det hade kommit storfrämmande, och med storfrämmande kunde inte menas annat än långväga resande, som förde med sig stora karamellpåsar och leksaker till barnen. Det var det främmandet, som hon tittade efter.

»Ä di där inne?» frågade hon och pekade mot salsdörrn. Hon försökte höra efter om någon talade i nästa rum. Hon hade blivit så förväntansfull, därför att de andra sågo så glada och uppspelta ut.

»Men du har henne ju bredvid dig,» sade farmor och vände på det avlånga byltet. Och nu såg hon, att det hade två små händer och ett litet, rynkigt ansikte.

Hon gav lindebarnet en föraktfull blick, hon hade sett sådana förr, och hon brydde sig inte om dem. Hon vände bort sina ögon, hennes tankar voro hos de främmande och karamellpåsarna.

»Ser du, det här är en liten syster, som har kommit till dig i natt,» sade faster Lovisa. »Henne får du lov att bli snäll emot.»

På detta var hon alldeles oförberedd. Hon skulle gärna ha tagit emot ännu en syster, om denna hade kunnat tala och gå. Men det där lindebarnet intresserade henne inte alls.

Dock -- nu klarnade det så mycket, att hon förstod, att alls intet storfrämmandet hade kommit. Farmor hade inte menat någon annan än den där barnstackarn. Den hade inte med sig några karamellpåsar, det kunde hon förstå.

När hon begrep detta, kändes hennes missräkning bitterligen stor. Hon kunde inte hålla tillbaka gråten, och Back-Kajsa måste återigen lyfta upp henne på sin rygg och bära ut henne i köket, så att hon inte skulle väcka storfrämmandet.

Men hon hade nog haft orsak att gråta, för efter detta var det slut med hennes lyckas och stormakts tid. Back-Kajsa måste hjälpa fru Lagerlöf att sköta om den lilla nykomna, och denna var ännu mera hjälplös och bortkommen än hon själv. Den lilla ungen kunde man inte heller tala förstånd med, så att det var alltid hon, som måste vänta och ge sig till tåls.

Hädanefter blev det inte så rart med att visa henne för främmande. Nu var det lindebarnet, som skulle fram för att synas och berömmas. Allt det märkvärdiga var fallet av henne, hon var inte förmer än vare sig Anna eller Johan. Det blev många bedrövliga stunder under det år, som föjde. Det var inte nog med att hon fick sluta upp att leva på bakelser och sylt, det gick så långt, att när fru Lagerlöf lade för henne stuvade morötter eller spenat eller ärtskidor, så kom ingen och tog bort hennes tallrik och gav henne annan mat, utan hon fick äta vad som var framsatt åt henne.

Om Anna fick en vackrare klänning än hon, så var det ingen, som anmärkte på den saken. Alla tyckte tvärtom, att det var rätt, därför att hon var äldsta dottern.

Ja, ibland kändes det alldeles svart i själen, därför att hon inte var fullt säker om att inte Back-Kajsa tyckte likaså mycket om lillan som om henne.



Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:30 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free