- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Back-Kajsa och hennes skyddsling voro ute på resa. De sutto på kuskbocken av stora täckvagnen bredvid stalldrängen Magnus, som var så gripen av ansvaret att köra med tre hästar på den förskräckliga vägen till Karlstad, att han inte kunder förmås att säga ett ord.

Inne i vagnen sutto fru Louise Lagerlöf och mamsell Lovisa Lagerlöf rätt fram med Johan och Anna på baklängessätet. Det var obeskrivligt mycket roligare att sitta på kuskbocken och titta på hästarna än att vara instängd under kuren, och Johan hade nog gärna velat åka bredvid kusken, men fru Lagerlöf hade sagt, att det var omöjligt att klämma in Back-Kajsa på baklängessätet, och Selma skulle naturligtvis åka, där Back-Kajsa åkte. Löjtnant Lagerlöf var också med på resan, men han for ensam före de andra i sin lilla karriol.

Det var nu ett år, sedan den lilla tösen hade fått ont i sitt ben, och hon kunde alltjämt inte stå på det. Nu var det meningen att göra ett riktigt allvarligt försök att hjälpa hennes onda genom att fara med henne till västkusten. Hon var den enda sjuka ibland resenärerna, men att bada en sommar kunde vara nyttigt för litet var.

Hur som helst, hade hon alldeles glömt bort sin åkomma, där hon satt på kuskbocken. Hon tänkte inte på något annat, än att hon och Back-Kajsa foro bort tillsammans och att lillan var lämnad hemma. Och nu väntade hon sig, att hon skulle få tillbaka de där gångna lyckodagarna, som hon aldrig kunde glömma.

Hon tryckte sig hårt intill Back-Kajsa, lade armen om hennes hals och frågade henne gång på gång om hon inte var glad över att det två nu skulle få vara tillsammans ostörda.

Det kom just inte något svar från Back-Kajsa, men det fäste hon sig inte mycket vid. Back-Kajsa hade aldrig varit någon talande människa.

Stora landsvägen till Karlstad var på den tiden, liksom än i dag, överrik på backar. Det var den krokiga Bäviksbacken och Gunnarsbygbacken, som var en halvmil lång, och backen upp till Sundgårdsbergen, som var alldeles tvärbrant, och det var Kleva, som var den farligaste av dem alla, därför att den gränsade intill en avgrund. Det var så backigt, som om man skulle resa mellan himmel och jord. Löjtnant Lagerlöf hade låtit sätta tre hästar för vagnen, för att färden skulle gå lättare, men vid denna anordning voro både kusk och hästar ovana.

Om någonting kunde öka den lilla flickans glädje över att åter äga Back-Kajsa för sig själv, så var det väl att med henne få sitta på en kuskbock och se ner på tre ostyriga hästar, som drogo åstad med den tunga vagnen som en liten leksak och skyndade på i svängarna, så att det stod på två hjul. Det var jämn omväxling: ibland stodo hästarna med styva ben och åkte på hasorna utför backarna, ibland, då det bar alltför tvärbrant neråt måste stalldrängen Magnus resa sig från sätet och brukan piskan rent förtvivlat för att få djuren i språng, så att den höga vagnen inte skulle välta över dem.

Mitt i en sådan där härlig utförsbacke vände sig den lilla flickan på nytt tillbarnpigan.

»Ä inte Back-Kajsa glad å vara ensam mä mej? Ä inte Back-Kajsa glad, att inte lillan ä mä?»

Inte heller nu kom det något svar, och då hon undrande vände sig, så att hon kunde se barnpigans ansikte, fann hon, att Back-Kajsa satt med stelt stirrande ögon, gråblek, med hopknipen mun och höll sig hårt fast i kuskbocken.

»Ä inte Back-Kajsa glad?» sade den lilla. Men hon såg på samma gång, att Back-Kajsa alls inte var glad, och detta var en sådan missräkning, att hon nästan ville gråta.

Men nu svarade henne äntligen Back-Kajsa.

»Töst mä sej, Selma! En ska inte tala, när en ä mitt opppe i sån farlighet. Aldrig har jag vart mä om värre, å vore de inte för hennes skull, hade jag stigit ur å gått hem för längesenna.»

Den lilla satt tyst och begrundade svaret. Hon var inte riktigt nöjd. När hon var med Back-Kajsa, var hon aldrig rädd. Hon tyckte, att Back-Kajsa inte heller borde vara rädd, då hon var med henne. Det var vackert, att hon inte steg ur och gick hem, men det skulle ha varit ändå bättre, om han hade varit så glad, att hon ingen rädsla hade känt.



Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:31 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free