- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

De hade inga bekymmer för att skaffa mat, det var bara att gå på torget och köpa. De hade ingen oro för att korna hade dåligt bete eller för att havren inte ville gro. De levde bland kala klippor och vatten och hade glömt, att det fanns åkrar och ängar till i världen. De behövde inte ta emot långväga främmande och stå och laga kalasmat i det varma köket eller grubbla huvudet ur led i undran över hur de skulle få sängrum och sängkläder att räcka till. Om kreaturen blevo sjuka eller hushållerskan och pigorna råkade i gräl, så visste de ingenting om det. De voro fria och lediga och fingo sköta om sin hälsa och sina nöjen utan något slags ängslan eller plåga.

Aldrig hade de haft sådana goddagar. Fru Lagerlöf, som hade kommit till Strömstad litet avtärd och mager, lade på hullet och fick färg på kinderna. Hon såg på en gång tio år yngre ut, och sådan kände hon sig också. Mamsell Lovisa, som var fet och tung och som var så blyg, att hon inte gärna öppnade sin mun i främlingars närvaro, hon magrade och både växte till sig och blev umgängsam. Johan och Anna fingo en mängd vänner bland de små Strömstadsbarnen, och Johan var så förtjust i att fiska krabbor, och Anna var så lycklig över att hon hade blivit god vän med ett par små flickor, som voro döttrar till sockerbagarn och jämt bjödo på karameller, att det förklarade, att de alls inte ville fara hem.

Vad den lilla sjuka flickan beträffade, kunde man just inte märka, att hon blev bättre och starkare, men den saken bekymrade henne inte det minsta, utan hon var lika lycklig som någon av de andra. Hon hade fått det så, som hon önskade sig. Back-Kajsa och hon voro åter oskiljaktiga vänner. Hon fick befalla över henne och blev bortskämd av henne som under den första, oförglömliga sjukdomstiden.

Men den, som hade det allra bäst, var ändå löjtnant Lagerlöf. Han fick nog många stränga ögonkast och sträva svar den första veckan, när han gav sig till att tala med varenda människa, som han mötte, precis på samma sätt, som då han gick framåt vägen ovanför Mårbacka. Men han lät sig inte förskräcka. Det gick hans ära för när, att han inte skulle bli god vän med Strömstadsborna. I längden kunde de heller inte stå emot honom. Det for ett leende över ansiktet på de sträva schartauanska kvinnorna, då han mötte dem på gatan, för han hade varit inne hos dem i deras stugor, frågat om mannen, berömt barnen och låtit bjuda sig på kaffe. Ett helt kompani småpojkar hade han gärna efter sig på gatan, därför att de hade upptäckt, att han alltid hade fickan full av kopparslantar. Med fiskarna hade han lyckats bli så kontant, att än den ene, än den andre frågade honom om han inte ville följa med dem ut och dörja makrill. Alla de gamla avdankade sjökaptenerna, som gingo hemma och leddes och längtade ut till havs, bjödo honom på grogg på sina små verandor och berättade för honom hur de förr i världen hade tujmlat om bland faror och äventyr.

Löjtnant Lagerlöf tyckte om människorna och ville veta hur de redde sig med livet i den här landsändan, och ingen den minsta repsekt hade han varken för hög eller låg, och samtalsämnen brast det honom aldrig, och godmodig och vänlig såg han ut, så att det var ju inte så underligt, att Strömstadsborna tyckte om honom.

Men det skall heller ingen säga om honom, att han inte visste om sin makt.

Mårbackaborna hade nog tur med allting på den här resan. Bland annat hade de råkat gamla, goda vänner från Värmland, som de dagligen voro i sällskap med. Det var magister Tobiæson från Filipstad med fru och två systrar och en ogift magister Lundström, som hörde till deras kotteri.

Med dessa bildade de ett båtlag, och var eller varannan dag gjorde de långa segelturer. De där utflykterna tyckte barnen ofantligt mycket om. Då brukade löjtnant Lagerlöf berätta om allt det roliga, som Strömstadsfolket sade till honom. De fingo höra både om sådana, som hade snäst av honom, och om dem, som hade sagt till honom, att det var synd, att en sådan karl som han inte var skutskeppare. Vidare var det ofta ett par stora grepkorgar med i båten, och när sällskapet tröttnade på att segla, brukade de gå i land och hålla saftkalas på en klippholme. Då passade de små på att samla in snäckskal. De hade aldrig sett sådana förr, de voro förvånade över att de kunde få plocka ihop så mycket de behagade av sådana dyrbarheter, de älskade dem lika mycket som markens blommor och bär.

De voro just ute på en av dessa segelturer. Vackert väder var det, lagom vind, grepkorgarna voro med i båten, löjtnant Lagerlöf var alldeles fulladdad med historier, och alla väntade sig en trevlig afton.

I en olycklig stund var det någon, som anmärkte, att man ännu inte hade varit i land på den lilla ön strax utanför Strömstad, som kallas Holmen Grå, och det blev genast bestämt, att de skulle lägga till vid Holmen Grå efter segelturen och hålla sitt lilla kalas där.

Nu förhåller det sig ju så, att för något hundrade år sedan bodde på Holmen Grå den ryktbara trollpackan Tita Grå, som var mäktigare än den onde själv, och så länge hon levde, tillät hon ingen människa att stiga i land på ön. Om någon vågade sig på försöket, råkade han genast ut för en olycka, bröt arm elelr ben eller halkade utför de hala klippväggarna ner i havet.

Nu, då Tita Grå var död och borta för längesedan, borde det ju inte vara farligt att besöka Holmen Grå, men båtskepparn varnade dem i alla fall. Förra våren hade han i sällskap med ett par andra karlar gått tvärsöver ön, och nog var det en av dem, som åkte ner i en klyfta och bröt benet, innan de kommo därifrån.

Det där gjorde holmen ännu mera lockande för de resande. De bara längtade att få sätta sin fot på Holmen Grå.

Båten kryssade fram mot den lilla ön, den gled in under klippväggarna. Båtskepparn sökte efter en passande tilläggsplats.

I detta ögonblick ryckte lilla Anna Lagerlöf sin mamma i ärmen.

»Mamma,» sade hon, »Selma gråter.»

Och det var verkligen sant. Den sjuka flickan satt och grät. Hon hade dock inte känt sig rädd förut under färden, inte förrän just nu. Hon hade tyckt, att det var roligt att få stiga i land på Holmen Grå, hon som de andra, men nu, då de hade kommit in under klippväggen, såg den så mörk och hemsk ut. Det var inte något annat. Det var bara klippväggen, som skrämde henne.

De andra frågade varför hon grät, men hon ville ingenting svara. Inte kunde hon säga dem, att hon var rädd för en klippvägg.

Hon slapp snart undan alla frågor, därför att skepparn hade funnit landningsstället, och man fick annat att tänka på.

I detsamma som båten tog törn, reste sig magister LUndström från Filipstad och hoppade i land med trossen. Men alldeles så, som om det skulle ha stått en osynlig varelse på land och stött honom för bröstet, så for han baklänges och åkte från stenhällen, där han stod, rätt ner i havet.

Det blev häpnad och förskräckelse och många utrop, men ingen lång ängslan. Båtskepparn sträckte sig så snabb som en fiskande mås ut över relingen, fick fatt i rockkragen och drog upp den långa magistern ur vattnet, dyvåt, men alldeles oskadad.

Allesammans hade förstås blivit mycket uppskakade av en sådan skräcksyn som att se en man fara rätt ner i det dödande djupet. Fastän faran var överstånden kunde de inte få tillbaka det förra lätta sinnelaget.

Magister Lundström själv föreslog, att hela sällskapet skulle stiga i land, men låna honom båten, så att han finge fara tillbaka till Strömstad och byta kläder. Det var ju inte långt dit, och när helst de önskade, kunde båten vända tillbaka och hämta dem.

Men de ville inte. De hade fått nog av Holmen Grå. INgen hade lust att stiga i land på de hala hällarna eller klättra uppför de hotande klippväggarna.

Man seglade alltså tillbaka till Strömstad, och litet var satt nog och undrade om det ändå kunde finnas någon sanning i de gamla berättelserna. Var det inte besynnerligt, att olyckan skulle hända just där? De hade varit i land på nära nog varenda holme i Strömstadsskärgården, och allt hade gått bra.

»Jag tyckte det var hemskt, när barnet började gråta,» sade den ena av mamsellerna Tobiæson. »Då förståd jag, att det skulle hända något.»

»Ja, vad säjer nu löjtnant Lagerlöf om det hör?» sade hennes syster och vände sig emot honom.

»Vad jag säjer?» sade han. »Jag säjer, att det kunde väl inte gå annorlunda, när som vi skickade i land en sådan där skolpräst. Inte var det en karl för Tita Grå.»

»Löjtnanten menar,» sade mamsell Tobiæson, »att om vi hade skickat en annan -- -- -- Om löjtnanten själv hade sprungit i land, så skulle vi ha blivit bättre mottagna?»

»Visst tusan menar jag det,» sade löjtnant Lagerlöf.

Herre Gud, så de skrattade! Den dystra stämningen i båten var borta på en gång. De tänkte sig mötet mellan löjtnant Lagerlöf och Tita Grå.

Jo jo män, nog visste han, att han var oemotståndlig.

Herre Gud, så de skrattade!


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:32 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/08.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free