De bodde i ett litet, litet hus alldeles i början av Karlsgatan, och de trivdes där så väl, att löjtnant Lagerlöf och barnen kommo överens om att kalla stället för Lilla Mårbacka. Det var väl den högsta äretitel, som ett hus i en främmande stad någonsin kunde få.
Framför det lilla huset fanns en trädgårdstäppa inom ett spjälstaket, och under täppans lummiga träd gbrukade de äta frukost och kväll, som lagades hemma. Bakom huset fanns en annan liten jordlapp med ett par potatisland, och ovanom dem, tätt under branta berget, låg en stor stuga, som inte var mycket större än hytten på »Uddeholm». I den stugan bodde deras värdinna, kaptenskan Strömberg.
De hade kommit underfund med att under vintrarna bodde kaptenskan själv i det större huset, men om somrarna hyrde hon ut detta till badgäster och flyttade in i den lilla kabyssen. Där satt hon från morgon till kväll med stora, blommande neriumträd omkring sig och alla bord och hyllor betäckta med märkvärdiga saker från främmande land, som kapten Strömberg hade fört med sig hem.
När fru Lagerlöf och mamsell Lovisa gingo på kafferep till sina vänner och löjtnant Lagerlöf var ute och dörjade makrill och Anna hade gått till sockerbagardöttrarna och Johan till krabborna, tog Back-Kajsa sin lilla flicka på armen och vandrade upp till fru Strömberg i den lilla kabyssen.
Hon var deras synnerligen goda vän. Det var lika lugnt att sitta hos henne under neriumträden som hos farmor i hörnsoffan på Mårbacka. Fru Strömberg kunde inte tala om sagor, men hon hade många märkvärdiga ting att visa dem. Storasnäckor, som voro fulla av ljud och susade, då man förde dem till örat, porslinsgubbar med långa hårpiskor och långa mustascher, som skulle vara ifrån Kina, och två ofantliga skal, av vilka det ena hade varit hölje för en kokosnöt och det andra för ett strutsägg.
Back-Kajsa och fru Strömberg talade oftast om allvarliga och gudliga ting, som barnet inte förstod, men ibland kommo de in på enklare områden. Fru Strömberg berättade om sin man och hans resor. De fingo vet, att han hade ett stort, vackert fartyg, som hette Jakob, och att han just nu gjorde en tur ner till S:t Ybes i Portugal för att hämta hem salt.
Back-Kajsa undrade hur fru Strömberg någonsin kunde ha ro i sin själ, då hon visste, att hennes man drev omkring på det förskräckliga havet. Men fru Strömberg svarade, att nog fanns det En, som skyddade hennes man. Hon var inte mer ängslig för honom, då han var ombord på sitt skepp, än då han gick hemma på gatorna i Strömstad.
Strax därpå vände sig den snälla fru Strömberg till den lilla flickan och sade, att hon hoppades, att hennes man snart skulle komma hem, för det fanns något på Jakob, som hon nog skulle tycka om att se. Där fanns en paradisfågel.
Barnet blev genast ofantligt intresserat. »Vad är det?» frågade hon.
»Det är en fågel från paradiset,» svarade fru Strömberg.
»Nog har Selma hört sin farmor tala om paradiset,» sade Back-Kajsa.
Ja visst, nu mindes hon. Farmor hade berättat henne om paradiset, och hon hade tänkt sig, att det såg ut där som i det lilla roskvarteret utanför västra gaveln på Mårbacka. På samma gång hade hon klart för sig, att paradiset hade något att göra med Gud, och hur det nu bar sig, fick hon den uppfattningen, att den, som skyddade fru Strömbergs man, så att hon var likaså lugn för honom, då han befann sig ombord på Jakob, som då han gick hemma i Strömstad, det var just paradisfågeln.
Hon ville verkligen bra gärna råka den där fågeln. Den skulle kanske kunna hjälpa henne. Alla människor tyckte ju, att det var så synd om hennes pappa och mamma, därför att hon inte blev frisk. En så dyr resa, som de hade kostat på sig för hennes skull!
Hon skulle bra gärna ha velat fråga Back-Kajsa eller fru Strömberg om de trodde, att paradisfågeln ville göra något för henne, men hon var för blyg. Hon trodde, att de skulle skratta åt henne.
Men hon glömde inte det där samtalet. Var dag önskade hon, att Jakob måtte komma, så att paradisfågeln skulle kunna flyga i land.
Bara några dagar efteråt fick hon höra, att Jakob verkligen var kommen.
Det var en stor glädje, men hon talade inte med någon om det. Det var för henne något mycket högtidligt med hlea saken. Hon mindes hur allvarsam farmor hade varit, då hon hade talat om Adam och Eva. Hon ville inte säga till Johan och Anna, att ombord på Jakob fanns en fågel från paradiset och att hon ämnade be honom bota hennes ben. Nej, inte en gång till Back-Kajsa.
Det var märkvärdigt, att inte fågeln visade sig. Var gång hon kom in till fru Strömberg, väntade hon, att han skulle sitta och sjunga i neriumträden, men han syntes inte till.
Hon frågade Back-Kajsa efter den, men Back-Kajsa trodde, att den var kvar ombord på Jakob.
»Men Selma får snart se'n,» sade hon. »Löjtnanten har sagt, att i morron ska vi allesammans gå ombord på Jakob.»
Back-Kajsa hade verkligen rätt. Kapten Strömberg hade knappt varit hemma en dag, förrän han och löjtnant Lagerlöf blevo riktiga hjärtevänner. Löjtnanten hade varit ute på Jakob flera gånger, och han tyckte mycket om sig där. Nu skulle hela familjen dit för att se hur trevligt där var.
När de gingo hemifrån, var det visst ingen av dem, som riktigt hade tänkt sig in i vad ddet ville säga att gå ombord på Jakob. Den lilla sjuka flickan åtminstone trodde, att den skulle ligga invid kajen på samma sätt som de stora ångbåtarna.
Men det gjorde den visst inte. Den låg långt ute i sjön, och de måste sätta sig i en båt och ro ut till den. Och märkvärdigt var det att se, att ju närmare de kommo, desto mer växte Jakob i höjd. Den låg där snart hög som ett berg, och det såg alldeles omöjlit ut, att de, som sutto i den lilla roddbåten, skulle kunna klättra upp på den.
Faster Lovisa förklarade också ganska riktigt, att om det var till den där höga båten, som de ämnade sig, då kunde hon inte komma med ombord.
»Vänta bara lite, Lovisa!» sade löjtnanten. »Du ska få se, att det går bättre, än du tror.»
Men mamsell Lagerlöf förklarade, att lika gärna kunde hon försöka klättra uppför flaggstången på Laholmen. Hon tyckte, att det vore bäst, att de vände om med detsamma.
Både fru Lagerlöf och Back-Kajsa gåvo henne rätt och röstade för att det skulle vända hem.
Men löjtnant Lagerlöf var envis och höll i med sitt. De skulle nog komma ombord, det var ingen fara för den saken. Detta var kanske enda gången i livet de kunde få se hur det såg ut på ett handelsfartyg, och det tillfället borde de inte försumma.
»Ja, om vi kommer ombord, så kommer vi aldrig ner igen,» sade faster Lovisa.
Mittunder färden mötte de en båt, fullastad med säckar.
»Ser du den där båten?» sade löjtnant Lasgerlöf till sin syster. »Vet du vad som finns i de där säckarna?»
»Nej, kära Gustav, hur skulle jag veta det?» sade mamsell Lagerlöf.
»Jo, du, det är saltsäckar ifrån Jakob,» upplyste hennes bror. »De har varken armar eller ben, men när de har kunnat komma ner ifrån fartyget, så måtte väl du kunna göra det.»
»Ja, du skulle en gång klä dig i krinolin och långa kjolar, så bleve du nog så lagom morks,» sade mamsell Lovisa.
Så där gnabbades de under hela utfärden. Den lilla flickan, som så gärna ville råka paradisfågeln, önskade av hela sitt hjärta, att hennes far skulle kunna förmå faster Lovisa och de andra att gå ombord, men hon tyckte som de, att det såg omöjlit ut.
De lade i alla fall till under en svängande fallrepstrappa, och ett par av Jakobs matroser hoppade ner i båten för att hjälpa till med uppstigandet. Den första, som de fingo tag i, var den lilla sjuka. En av dem hyvade upp henne till kamraten, som bar henne uppför stegen, eller vad det skulle kallas, och satte ner henne på Jakobs däck. Där lämnade han henne för att hjälpa de andra gästerna, och hon blev stående ensam.
Hon blev förskräckt, därför att hon endast hade en smal rand av däcket att stå på. Framför henne öppnade sig ett stort, gapande hål, och djupt nere fanns något snövitt, som höll på att lastas i säckar.
Hon blev rätt länge stående ensam. Det måtte nog ha rests motstånd nere i båten mot ombordstigandet. Ingen syntes till, och när hon hade hunnit sansa sig litet, började hon naturligtvis se sig om efter paradisfågeln.
Hon tittade efter den uppe i tackel och tåg. Hon hade fått för sig, att den skulle vara minst så stor som en kalkon, så att det borde inte vara svårt att få ögonen på den.
Men när ingen fågel syntes, vände hon sig till kapten Strömbergs kajutpojke, som stod i närheten, och frågade var paradisfågeln fanns.
»Kom med, så ska du få se honom,» sade han. Han räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom.
Nere i kajutan var det mycket fint. Det blänkte av mahogny både på möbler och väggar, och där fanns verkligen paradisfågeln.
Den var ändå underbarare, än hon hade tänkt sig. Den var inte levande, men stod där ändå mittpå ett bord, hel och fin med alla sina fjädrar.
Hon klättrade upp på en stol och från den upp på bordet. Och där satte hon sig bredvid paradisfågeln och beskådade dess skönhet. Kajutvakten stod bredvid och visade henne de långa, ljusa, hängande fjädrarna. Sedan anmärkte han: »Se, det syns, att han är från paradiset. Han har inga fötter.»
Det passade mycket väl in i hennes föreställningar om paradiset, att man inte behövde gå där, utan kunde reda sig endast med ett par vingar, och hon betraktade fågeln med stor andakt. Hon knäppte sina händer, liksom när hon skulle läsa sina böner om kvällarna. Hon undrade mycket om kajutpojken visste, att det var fågeln, som skyddade kapten Strömberg, men hon tordes inte fråga.
Hon kunde ha suttit där hela dagen i sin stora förundran, men hon
stördes av höga rop från däck. Det lät alldeles, som om man skulle
skrika
Strax därpå kommo de ner i kajutan fort och ivrigt: löjtnant Lagerlöf och Back-Kajsa, fru Lagerlöf och mamsell Lovisa, kapten Strömberg, Johan och Anna. De voro så många, att hela kajutan blev full av dem.
»Hur har du kommit hit?» frågade de och sågo alldeles förfärligt häpna och förundrade ut.
Med detsamma kom hon själv att tänka på att hon hade
»Kom nu ner på golvet,» sade de, »så får vi se om du kan gå.»
Hon kröp från bordet till stolen och från stolen till golvet, och när hon kom ner på golvet, så kunde hon både stå och gå.
Vad de blevo glada och lyckliga! Nu var ju avsikten med resan uppfylld, det dyra företaget hade inte varit förgäves. Det lilla barnet skulle inte bli en hjälplös, olycklig krympling, utan en riktig människa.
De stora stodo med tårar i ögonen och talade om att det var de präktiga baden i Strömstad, som hade åstadkommit förbättringen. De prisade luften och havet och hela staden och voro så lyckliga över att de hade kommit dit.
Den lilla flickan hade sina tankar för sig. Hon undrade mycket om paradisfågeln verkligen hade hjälpt henne. Var det det lilla undret med de dallrande vingarna, som hade kommit från landet, där man inga fötter behövde, som hade lärt henne gå här på denna jord, där det var en så högst nödvändig sak?
