- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det var inte i vår tid, som detta hände. Det var så långt tillbaka som på adertonhundratrettiotalet.

Gymnasisterna i Karlstad hade varit ovanligt stillsamma av sig i början av höstterminen. De hade varken ställt till slagsmål med gatpojkarna eller haft något annat spektakel för sig. Hela staden var förvånad och glad och tacksam, på samma gång som man nog kände en viss tomhet.

Men när det led framemot höstmarknaden, då folk från hela Värmland kunde väntas till länsstaden, kände gymnasisterna på sig, att de måste göra något för att bevara sitt anseende. Nu var det ju inte bara fråga om Karlstad, utan om hela provinsen. Efter grundliga överläggningar och sedan många olika förslag hade blivit framställda och förkastade, blev en skolgosse, som hette Fredrik Sandberg, uppkallad till gymnasisterna.

Han lydde förstås, för på den tiden dugde det inte för skolgossarna att sätta sig upp mot gymnasisterna. De voro deras överhet, och det skulle inte ha gått den väl, som hade försökt att komma ifrån en befallning från det hållet.

När Fredrik Sandberg kom upp till gymnasisterna, blev han påkladd skjorta med stärkkrage och krås och storblommig sidenväst och gråa byxor med hällor och blå frack med blanka knappar och blankskinnsskor. Han fick håret bränt och upplagt i tupé, handskar och spatserkäpp i handen och hög skorstenshatt med svängda brätten ovanpå alltsammans. Om bara inte Fredrik Sandberg hade varit så liten, att byxorna slogo veck och frackskörten nära nog släpade på marken och hatten hängde ner på öronen, skulle han ha varit en så elegant kavaljer, som någonsin trampat en stadsgata.

Så snart Fredrik Sandberg var färdigklädd, fick han ge sig av till mamsell Broström.

Och när han kom in på vindskammarn, där mamsell Broström bodde, stod hon framför kakelugnen och gräddade gorån. Hon var inte så särdeles omsorgsfullt klädd. Hon stod i livstycke och underkjol, och den lilla skolgossen tyckte, att han aldrig hade sett sådana armar och ben och sådana händer och fötter och sådan kropp och sådan styrka.

»Mitt namn ar Fredrik Sandberg,» sade han, »och jag skulle i all ödmjukhet fråga om jag kunde få lov att bjuda mamsell Broström på marknadsbalen på frimurarlogen.»

Mamsell Broström hörde just inte med bland societeten och hade visst inte ämnat att gå på marknadsbal. Men då hon blev inviterad av en så elegant kavaljer, tänkte hon inte ett ögonblick på att säga nej, utan hon neg för Fredrik Sandberg och sade, att hon var tacksam och hedrad och att hon med storsta nöje skulle infinna sig.

Fredrik Sandberg var glad, att han hade blivit så väl mottagen, för det kunde också ha gått på annat sätt, och så fort han kunde, sprang han till gymnasisterna och berättade för dem hur allt hade avlupit.

Åtta dagar efteråt blev Fredrik Sandberg än en gång uppkallad till gymnasisterna. Han blev iklädd stärkskjorta med krage och krås, spännhalsduk och sidenvist, grå byxor med hällor, blå frack med blanka knappar och blankskinnsskor. Han fick håret bränt och upplagt i tupé, handskar och spatserkäpp i handen och hög skorstenshatt med svängda brätten ovanpå alltsammans. Och sedan han väl var färdigklädd, blev han än en gång uppskickad till mamsell Broström.

När han kom in på vindskammarn denna gången, stod mamsell Broström framför spegeln och provade en röd tyllklänning. Hon hade bara armar och bar hals, och hon vred och vände sig otåligt och såg ut att vara vid ett förskräckligt humör.

Fredrik Sandberg stod och såg på de tjocka armarna, som stucko fram ur den röda tyllen, och de starka benen, som skymtade under de korta kjolarna. Han såg på den stora människan, som var dubbelt så hög som han och dubbelt så bred och dubbelt så stark. Han såg på de grova kinderna, som hade blivit kopparfärgade, därför att mamsell Broström ständigt stod framför kakelugnen och gräddade gorån. Han såg på det yviga svarta håret, som stod i ett burr omkring ansiktet, han mötte den skarpa blicken ur de rödsprängda ögonen, han hörde den mullrande rösten, och han blev rädd. Han skulle ha velat springa sin väg, men han var ju utsänd av gymnasisterna, och han visste vad det ville säga att vara olydig mot den överheten.

Därför bugade han sig för mamsell Broström.

»Jag skulle ödmjukast fråga,» sa Fredrik Sandberg, »om jag kan få lov att dansa första valsen på marknadsbalen.»

Mamsell Broström hade den morgonen varit rätt betänksam och ångerköpt och undrat om hon skulle gå eller inte. Det kan hända, att hon hade slagit hela balen ur hågen, om inte Fredrik Sandberg hade kommit och bett om första valsen.

Nu blev hon genast i gott humör igen, när hon var säker om kavaljer. Och hon svarade Fredrik Sandberg, att hon kände sig både hedrad och ärad och att han med största nöje skulle få dansa med henne.

Samma dag var det marknadsbal, och mamsell Broström gick upp på frimurarlogen mittibland Karlstadsbor och marknadsresande. Hon gick igenom fruntimmersförmaket och in i balsalen. Där satte hon sig på ett av de små stoppade sätena, som löpte runtom hela rummet.

Mamsell Broström var klädd i röd tyll, som var det vackraste hon visste, och hon var nöjd med sig själv. Hon såg nog, att folk stirrade på henne, men det brydde hon sig inte om, för när hon en gång var bjuden, så hade hon likaså god rätt som någon annan att dansa på marknadsbalen. Hon såg, att de andra damerna hade bekanta, som de talade med, men det brydde hon sig inte heller om, för bara det blåste upp till dans, så skulle de få se, att hon hade en kavaljer, likaså fin som någon av de andras.

När regementsmusiken spelade upp första dansen, såg hon hur bruksbokhållarna bjödo upp brukspatronsdöttrarna och löjtnanterna officersfruntimmerna och bodbetjänterna köpmansflickorna. Var tog sin och somliga en annans, men alla människor kommo upp på golvet och yrade och svängde, utom mamsell Broström, som satt och väntade på Fredrik Sandberg.

Gymnasisterna voro uppe på läktarn hos musiken och sågo hur mamsell Broström satt i röd tyllklänning mittpå ena långväggen, så att den hon väntade inte skulle ha svårt att få syn på henne.

Landshövdingskan satte upp lornjetten och undrade vem det var, som satt så grann och stor mittpå salens långsida. Brukspatronsdöttrarna rynkade på näsan åt henne, och adelsfröknarna undrade på att en sådan person hade kunnat komma upp på en marknadsbal, men mamsell Broström blev sittande på samma plats helt ensam. Fredrik Sandberg visade sig inte, och ingen annan tänkte på att bjuda upp henne.

Det blev supé, och det blev dans efter supén, och de fina familjerna bröto upp, och herrarna började på att se litet echaufferade ut, men mamsell Broström satt kvar.

Till sist kom ändå garvar Grunder och bjöd upp henne till polkett.

»Det var så dags, det,» sa mamsell Broström.

Och det sade hon så högt, att det hördes över hela salen, och orden blevo sedermera till ett ordstäv i Värmland.

Garvarn hade suttit i smårummen hela tiden och spelat kort, och han visste om ingenting, och nu ville han ha sig en sving, och han såg ingen annan dam ledig, och han märkte inte vad mamsell Broström var i för sinnesstämning.

När hon nu reste sig för att kasta sig in i dansvimlet, så ville garvar Grunder visa sig artig och förbindlig.

»Befaller mamsell Broström, att vi ska dansa framåt eller baklänges?»

»Det gör detsamma, bara det går,» sa mamsell Broström.

Hon sade det högt, så att det hördes över hela salen, och även de orden blevo sedermera till ett ordstäv i Värmland.

Dagen efter marknadsbalen blev Fredrik Sandberg på nytt uppkallad till gymnasisterna. Han blev iklädd stärkskjorta med krage och krås, spännhalsduk och sidenväst, grå byxor med hällor, blå frack med blanka knappar och blankskinnsskor. Han fick håret bränt och upplagt i tupé, handskar och spatserkäpp i handen och hög skorstenshatt med svängda brätten ovanpå alltsammans. Och sedan blev han än en gång uppskickad till mamsell Broström.

Då han kom in till henne på hennes vindsrum, stod hon som förr framför kakelugnen och gräddade gorån. Hon var inte klädd i röd tyllklänning den här gången, utan stod där i livstycke och underkjol, och skolgossen tyckte, att han aldrig hade sett sådana händer och fötter och sådana armar och ben och sådant vresigt ansikte och så uppburrat hår och sådan väldig kroppshydda och sådan förfärlig styrka.

Orden ville fastna i halsen, men tre av de allra farligaste gymnasisterna stodo utanför dörren och lyssnade, och Fredrik visste vad det ville säga att komma i onåd hos överheten.

»Jag skulle ödmjukast be att få veta om mamsell Broström hade roligt i går på marknadsbalen,» sade Fredrik Sandberg och bugade sig.

Något mer finns inte att berätta, för hur Fredrik Sandberg kom ut ur rummet och över vinden och ner för trappan och ut på gatan, det visste han inte själv, och på samma sätt var det med de tre gymnasisterna, som hade stått på lur bakom dörren. De visste inte, de heller, hur de blevo hjälpta utför trappan. Men det var rätt gott, att de voro med, så att Fredrik inte blev ensam om välfägnaden. Den räckte rikligen till för både dem och honom.

---

Men löjtnant Lagerlöf, som gick i Karlstads skola på den tiden, då detta hände, bevarade äventyret outplånligt inristat i sitt minne, och när han satt i gungstolen om kvällarna, brukade han berätta händelsen för sina små barn. För se, nog var han själv en mäkta snäll och ofarlig karl, men ett äkta tjuvpojkstreck, det kunde han inte upphöra att glädjas åt.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:48 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/36.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free