Det är inte så lätt att förklara hur det tillgick, att den sjuttonde augusti, löjtnant Lagerlöfs födelsedag, blev en så stor dag, som den blev. Men man får ju tänka sig, att när det fanns så mycket begåvat folk samlat på ett ställe som i Östra Ämtervik, så var det ju nödvändigt, att de åtminstone en gång om året fingo visa vad de dögo till.
När det till exempel fanns tre sådana talare som ingenjör Noreen på Herrestad och riksdagsman Nils Andersson i Bävik och handlanden Teodor Nilsson i Visteberg, av vilka den förste gick i den patetiska och den andre i den seriösa och den tredje i den poetiska stilen, så hade det väl varit stor synd, om de aldrig skulle ha fått uppträda annat än på småkalas och sockenstämmor.
Och när det fanns att tillgå en sådan versskrivare som klockar Melanoz! Han hörde varje dag hur barnungar stavade och stammade och stakade sig genom svenska språkets labyrinter. Han behövde väl åtminstone en gång om året låta detta illa behandlade språk klinga ut i högstämda hyllningsdikter.
Och när det i socknen fanns en kvartett, bestående av sådana sångare som Gustav och Jan Asker av den gamla spelmanssläkten och av de två bröderna Alfred och Tage Schullström, som hade handelsbod nere vid kyrkan! Nog voro människor tacksamma mot dem, när helst de läto höra sig, men för dem själva var det ju både uppryckande och livande att få sjunga vid ett stort och högtidligt tillfälle, då de hade fordrande och kritiska åhörare.
Och gubben Asker, som brukade spela dansmusik på bondbröllop, där ingen bryr sig om vad som kommer fram ur klarinetten, bara det finns takt och kläm i det, han var allt bra lycklig, då han fick gå till Mårbacka den sjuttonde augusti, för ungdomen där, den förstod ju vad hans konst var värd och sade till honom, att det fanns ingen musik i världen, som det gick så lätt att dansa efter som hans.
Och när det fanns en mässingssextett med inspektorn på Gårdsjö och Tage Schullström och sergeant Johan Dahlgren och ett handelsbiträde och två musikaliska småskolelärare som deltagare och dessa hade kostat på sig instrument och noter och övat in marscher och valser och ouvertyrer och urval ur folkvisor, så skulle det väl ha varit bra illa, om det inte hade funnits en enastående högtidsdag, då de fingo njuta triumfens lön för sin strävan.
Och när det dessutom bland släktingarna, som vistades på Mårbacka om somrarna, funnos två sådana rolighetsmakare som auditör Oriel Afzelius, som var gift med fru Lagerlöfs syster, och hennes bror Kristofer Wallroth, så var det ju väl, att det så där långt borta på bondlandet fanns en högtid, som var så pass storartad, att det var frestande för dem att låta höra sig.
Och när det dessutom bland gästerna fanns en sådan född primadonna som fru Hedda Hedberg, den vackra och glada stockholmskan, som var sångerska och skådespelerska och helt och hållet skapad för teatern, fastän hon hade gått och gift sig med en fattig värmländsk löjtnant, då kan man ju nästan säga, att det var en stor och nödvändig sak, att det firades en sjuttonde augusti på Mårbacka, så att hennes och alla dessa andras talanger fingo komma till sin rätt.
Under de första åren, som löjtnant Lagerlöf bodde på Mårbacka, firades den sjuttonde augusti bara som en vanlig födelsedag, med blommor på kaffebordet och bladgirland omkring löjtnantens kopp. De närmaste grannarna kommo för att gratulera, och de fägnades såsom på en vanlig bjudning med kaffe och saft och punsch och toddy och åto kvällsvard klockan nio. De roade sig med vanligt småprat, och efter kvällsvarden brukade de flytta ut bordet ur salen för att få dansa litet.
Men så måtte det visst ha spritts ut i trakten, att dessa små födelsedagskalasen på Mårbacka voro bra trevliga, och som det aldrig kom i fråga att sända ut bjudningsbrev, utan vem som ville var välkommen, så samlades där så småningom mer och mer folk.
Familjerna växte ju också till, och så snart som barnen började kunna tulta och gå, så skulle de med till Mårbacka och fira löjtnant Lagerlöf. Det hände ju också ofta, att de av grannarna, som hade varit med från begynnelsen, hade främmande hos sig, och då blevo dessa naturligtvis medtagna.
Ensamma ungherrar, som på den tiden kunde fara flera mil för att få dansa en smula, började ta sig för vana att uppvakta löjtnant Lagerlöf den sjuttonde augusti, och de långväga släktingarna, som brukade gästa på Mårbacka om somrarna, ställde så småningom alltid sina resor så, att de fingo vara med om hans födelsedag. Och som det alltid var vackert väder den sjuttonde augusti, så länge som löjtnant Lagerlöf levde, så brukade gästerna fördriva tiden med att gå omkring och se på hans byggen och trädgårdsanläggningar. Ifall det fanns mycken ungdom församlad, så började de dansa redan före supen. Trevligt och angenämt hade de nog, men inte mer än på något annat ställe.
Men så kom löjtnant Adolf Hedberg och hans unga, vackra fru av en eller annan anledning att bli bosatta i Östra Ämtervik. Och nästa gång löjtnant Lagerlöf firade födelsedag, hände det mittunder gästabudet, att en gammal bondkvinna kom in i köket med en korg ägg, som hon ville sälja. Hon blev genast avvisad, därför att ingen hade tid att köpa ägg under kalasbrådskan, men hon förlorade inte modet fördenskull, utan hon tog sin korg och gick upp på verandan, där löjtnanten satt med fullt av herrkarlar omkring sig. Hon blev visst inte generad för sällskapet, utan rörde tungan så rappt och kvickt och var så påträngande, att han måste köpa hennes ägg för att bli av med henne. Men när hon hade fått pengarna och stoppat dem i kjortelsäcken, så ville hon ändå inte gå, utan nu skulle hon ha reda på vad de andra herrkarlarna voro för ena och yttrade sig kanske litet för ogenerat om deras utseenden. Till sist tyckte unga löjtnant Hedberg, som också satt med i kretsen, att skämtet gick väl långt, så att han öppnade sin tystlåtna mun och sade:
»Det är nog bäst, att du slutar opp med det här nu, Hedda.»
Varpå bondgumman rusade bort och gav honom en riktig liten sittopp, i det hon ropade:
»Men, Adolf, hur kan du vara så elak och tala om, att det är jag!»
Och visst var det synd, för hon hade varit så väl utklädd och hade talat en sådan ypperlig värmländska, att ingen hade kommit på den tanken, att det kunde vara den söta Stockholmsfrun.
Men denna lilla lustighet hade satt de andra förmågorna i gång, och
frampå kvällen började Kristofer Wallroth sjunga Erik Böghs visor.
Han hade just ingen stor röst, men han lade så mycket mer an på
utförandet, och alla hans åhörare lågo dubbla av skratt. Och allra
sist hade auditör Afzelius knutit en liten sidenduk om huvudet och
kastat en mantilj över axeln för att deklamera och sjunga
Medan allt detta pågick, måtte visst klockar Melanoz ha suttit och förargat sig över att det bara var sådant där stadsfolk, som förstod sig på att ställa till något roligt för löjtnanten och hans gäster. Han tyckte nog, att detta gick hans ära för nära.
Nästa år var det han, som slog ett stort slag. Det var så, att löjtnanten hade skänkt en hop små gevär, som voro tillyxade hemma på Mårbacka, till Östanby skola, för att skolbarnen skulle kunna lära exercis. Han hade till och med skickat en gammal sergeant till skolan för att undervisa dem i de första handgreppen. Härav tog sig klockarn anledning att marschera till Mårbacka med alla sina skolbarn på löjtnantens födelsedag.
De buro en fana i spetsen, de trummade på en trumma, och de hade sina gevär på axeln. Det såg ut som en hel krigshär, när de tågade utför allén. De voro så många, att deras tåg räckte från drängstugan ända fram till verandan, där klockarn, som anförde skaran, lät den göra halt.
Först sade han några ord om att dessa barnen voro komna för att tacka löjtnant Lagerlöf, som hade tänkt på att deras kropp behövde utbildning likaså väl som deras själ. Sedan lät han dem visa hur de kunde marschera och göra höger om och vänster om och sluta leden och skyldra gevär.
Det var en präktig överraskning, som klockarn hade funnit på. Löjtnanten blev lycklig över den, och hans gäster voro roade.
Vad den gamla hushållerskan och mamsell Lovisa och fru Lagerlöf tyckte, när de mittunder ett stort kalas måste skaffa kaffe med dopp åt sextio barn, det kan man också tänka sig. Varje ny sjuttonde augusti kommo de med förskräckelse ihåg det stora barntåget och hoppades, att klockarn inte skulle infinna sig så manstark någon mer gång.
Denna samma dag, som klockarn kom med skolbarnen, hade ingenjör Noreen och hans hustru också råkat tänka på att det var olämpligt, att utsocknes folk skulle ensamma ställa till något roligt den sjuttonde augusti. Frampå kvällen blev det vackert månsken, och då iförde sig ingenjörn en kort, svart sammetskappa och en plymprydd barett och fru Emelie en gammaldags klänning med höga puffärmar. Och så uppförde de på sandgången nedanför verandan ett par scener ur Börjessons Erik XIV. Detta uppträdande i månskenet var vackrare, än någon kunde tänka sig, för Erik Noreen hade så alldeles levat sig in i kung Eriks roll, att man tyckte, att varje ord var som taget ur hans eget hjärta, och hans hustru var söt och blyg och litet förskrämd, såsom en Karin Månsdotter borde vara.
Nästa år var det mera folk än någonsin på Mårbacka den sjuttonde augusti. Den ena vagnen och trillan och åkkärran körde fram efter den andra. En sjuttio, ja, kanske åttio människor kommo på en liten stund. Det var ju klart, att det hade spritts ut åt alla håll, att på Mårbacka kunde man den dagen få vara med om många roliga saker, som inte stodo till buds någon annanstans.
Men den gången var löjtnanten rätt generad, därför att det inte fanns något märkvärdigt att bjuda de främmande. Denna dag gick det till på Mårbacka som på ett vanligt kalas. Ungdomen fick börja dansa i god tid på eftermiddagen, herrkarlarna sutto och språkade vid sina toddyglas, de äldre damerna hade slagit sig ner i förmaket och njöto av bär och konfekt. Ingen hade tråkigt, för auditör Afzelius och prosten Hammargren på det ena hållet och fru Hedda Hedberg och fru Nana Hammargren på det andra, de kunde konsten att underhålla ett sällskap. Men ingen tycktes ha berett sig på något uppträdande. Inte en gång så mycket som ett vanligt födelsedagstal gick av stapeln.
Löjtnanten kastade blickarna åt alla håll. Ingenstans märktes några hemlighetsfulla miner och beskäftiga förberedelser.
När det började skymma, kom en myckenhet folk från hela omnejden vandrande till Mårbacka. De stodo i mörka massor på den breda sandgången utanför boningshuset och väntade. Löjtnanten tyckte, att det var synd, att alla dessa hade gjort sig besvär att gå dit. Där fanns ju ingenting att se.
När kvällsvarden var äten, märkte han ändå, att det gick en liten rörelse av spänning och förväntan genom sällskapet.
Man kom fram till honom med en blomstersmyckad länstol och bad, att han skulle ta plats. Och knappt satt han där, förrän han lyftes i höjden på starka armar. Jan Asker stämde upp en marsch, herrarna bjödo damerna armen, och i ett långt tåg bar det av ut i natten. Men länge gick man inte i mörkret. Stegen ställdes åt trädgården, och bara man hade vikit om hörnet av manbyggnaden, såg man hela området framför sig upplyst av en massa kulörta lyktor.
Löjtnanten bars genom de illuminerade gångarna ända ner till den lilla parken. Det var första året, som man på Mårbacka hade försökt sig på dylik eklärering, och han blev rent häpen över hur vacker trädgården tedde sig. Kunde det vara samma mark, där han och den gamla trädgårdsmästarn hade gått och stakat och mätt bara några få år förut?
Från alla håll hördes hänförda utrop. Vad buskagerna stodo mörka och hemlighetsfulla, vad gångarna voro djupa och oändligt långa under sina lövvalv! Vad blommorna lyste fagra i den skiftande belysningen, och hur hängde inte bladmassorna över träden som kostbara, mångfärgade draperier!
Tåget stannade i en av uthuggningarna i parken. Löjtnantens stol sattes ner, och hans bländade ögon sågo in i en grotta, rest av blommor och blad, där Flora stod på en piedestal med en hop smånymfer omkring sig och med härligt klingande röst avsjöng en tacksamhetssång till trädgårdens skapare.
»Å, jag kunde väl veta, du Hedda,» ropade löjtnanten till den sköna blomstergudinnan, »jag kunde väl veta, att du inte skulle ha glömt bort mig.»
Klockan är ungefär fyra på eftermiddagen den sjuttonde augusti, och de yngsta småflickorna på Mårbacka, Selma och Gerda, hålla på att kläda om sig till festen, då innepigan kommer in på vindskontoret, där de hålla till, för sitt eget rum ha de naturligtvis avstått till resande släktingar.
»Selma och Gerda får lov å komma ner å ta emot,» ropar hon. »Ingen ann' ä färdig, å di första åkdona kommer redan utför allén.»
Nu få småflickorna minsann bråttom, men på samma gång far en ilning av lycka igenom dem. Tänk, att det börjar, tänk, att det är den sjuttonde augusti, som börjar!
De knäppa sina klänningar, sätta fast halsduksrosetten och skynda ner. Ingen vuxen syns till. Inte en gång deras äldre syster kan hjälpa dem att ta emot, därför att hon håller på med generalrepetitionen av aftonens teaterstycke.
De främmande sitta redan på verandan. Det är herr Nilsson ifrån Visteberg med hustru och en tre, fyra barn. De komma alltid för tidigt till bjudningar, men aldrig göra de sig så bråttom som den sjuttonde augusti. Och det undra de små flickorna inte alls på. Alla människor måste ju längta efter att få komma till Mårbacka en sådan dag.
Det blir kanske litet långsamt både för de främmande och deras små värdinnor, innan nästa åkdon kommer och hemfolket börjar visa sig. Men i dag är det den sjuttonde, i dag fäster man sig inte vid småsaker.
De, som komma därnäst, äro långväga folk. Det är pastor Alfred Unger från Västra Ämtervik och hans familj. De komma i vagn med två hästar för och ha åkt över två mil. Vagnen är full av fruntimmer och barn, men själv sitter pastor Unger på kuskbocken och kör, för han är en riktig hästkarl.
Löjtnant Lagerlöf är äntligen färdig och kommer just ut på verandan, när pastor Unger kör in på gården.
»Men vad tusan, Alfred,» ropar han åt honom, »vad har du gjort åt hästarna dina? De är ju lika som två bär.»
»Tyst med dig, och förråd inga hemligheter på din födelsedag!» ropar pastor Unger tillbaka.
Se, saken är den, att han har två vackra vagnshästar, som skulle ha varit alldeles lika varandra, om inte den ena hade haft en bläs i pannan. Men pastorn har hittat på att sätta in ett par vita skinnstycken mellan remmarna, som korsa sig över pannan på hästarna, så att ingen kan tro annat, än att hästarna äro alldeles lika.
Man skulle alls inte ha kunnat misstänka knepet, men pastor Unger var så stolt över sitt påhitt, att han berättade det till höger och vänster, och på så sätt hade löjtnanten fått reda på det.
Men det är för resten inte bara en vagn, som kommer från prästgården i Västra Ämtervik. Nu visar sig också en höskrinda, full av ungdom. Det är släktingar från Karlstad, som ha råkat komma så lämpligt, att det passar sig för dem att resa med till Mårbacka.
Vagn efter vagn fortfar att rulla in på gården. Där komma Gårdsjöborna, som äro de käraste gästerna. De köra fram med en hel rad av åkdon. Dels äro de många själva, dels ha de Oriel och Georgina Afzelius samt Kristofer Wallroth och hans unga syster Julia boende hos sig.
I en av Gårdsjövagnarna fraktas några stora, märkvärdiga, vita bylten, som skola bäras upp på teatern. Selma och Gerda bli förfärligt nyfikna. De fråga småflickorna Wallroth vad detta kan betyda, men de äro bundna av tysthetslöfte och få ingenting säga. Bara så mycket kunna de förmås att förråda, som att morbror Oriel har hittat på något obeskrivligt roligt.
Sedan kommer gamla ingenjör Ivan Warberg från Angersby, körande en trilla, som är alldeles full av vackra flickor.
Det blir ett jubel på verandan. En sådan inbiten ungkarl som Ivan Warberg! Vad har det tagit åt honom?
Allesammans veta för övrigt mycket väl, att de unga flickorna äro hans systerdöttrar, som gästa honom under sommarn, men de kunna inte låta bli att göra Ivan förlägen.
Småflickorna Lagerlöf säga till varandra, att det är märkvärdigt, att inte fru Hedda syns till. Hon bor inte i Ämtervik nu längre, men de ha ändå hoppats, att hon skulle komma och ställa till något roligt. Det kan liksom inte bli en riktig sjuttonde augusti, om inte hon är med.
Nu komma också de närmaste grannarna. Pastor Milén och hans pojkar ha
flyttat till en annan socken. I dag är det den långa, vackra pastor
Lindegren och hans lilla trevliga fru, som komma vandrande från
prästgården. Från den andra granngården,
De äro visst inte det enda bondfolket, som vill gratulera löjtnanten. Gubben Jon Larsson i Södra Ås, han, som är den rikaste i socknen, kommer med sin dotter. Riksdagsman i Bävik är där med sin hustru och kyrkovärden i Västmyr likaså med sin.
Eftersom ingen är bjuden, är det ganska spännande för de små flickorna att stå på verandan bredvid löjtnanten och se vem som kommer. En, som de vänta med stor oro, är gamla Jan Asker. Bara han inte har blivit stött på något vis, så att han inte infinner sig!
De försöka räkna dem, som komma, men det går inte. Folk strömmar till från alla håll. Månne det kan vara hundra gäster anlända? De önska det livligt, de tycka, att det låter så präktigt, när någon säger, att det var hundra personer samlade på Mårbacka den sjuttonde augusti.
Men detta mottagandet är ju bara inledningen till det, som komma skall. På samma sätt är det med kaffedrickningen ute på gräsplanen. Det är sådant, som barnen längta att få slut på.
Äntligen kommer det till en början. Mässingssextetten ställer upp sig framför trappan med sina blänkande horn. Herrarna bjuda damerna armen, en marsch spelas upp, och med musiken i täten tåga alla paren genom trädgården neråt den lilla parken.
Man samlas omkring ett bord, där en massa glas stå påfyllda med bischoff och punsch, för vin, det förekom just aldrig på Mårbacka, och glasen langas ut till de närvarande. Och nu står det ju klart för var och en, att stunden är kommen för födelsedagstalet och skålen för löjtnant Lagerlöf.
Ingenjör Erik Noreen och riksdagsman Nils Andersson i Bävik och herr Nilsson i Visteberg, de stå där alla tre med sina tal färdiga. De se på varandra och tveka och undra. Ingen vill tränga sig fram och ta ordet från medtävlarn.
»Nå, ska det inte bli något av?» säger löjtnanten. Sådana där högtidliga tal äro inte i hans smak, så att han bara längtar att få denna del av programmet överstökad.
Då hörs en klar röst med klingande stockholmskt uttal tätt bakom honom, och då han vänder sig om, träder en skön zigenerska fram ur snåren och ber att få spå honom. Hon fattar hans vänstra hand mellan sina och börjar förklara dess linjer.
Löjtnant Lagerlöf hade legat farligt sjuk föregående vinter, och för att återvinna hälsan hade han under sommarn gjort en ny resa till Strömstad. Men alla de mandater och bedrifter, som han har utfört på denna sista resa, dem läser nu zigenerskan i hans hand, och, vad mera är, hon återger dem på klingande vers.
Det är roligt, och det är också litet näsvist och elakt, så att folk får skratta, och löjtnanten blir förtjust.
»Du är ändå numro ett, du Hedda,» säger han.
Men då fru Hedda har utbringat hans skål och själv anfört hurraropen och sextetten har tutat en fanfar, ger hon de tre talarna fran Östra Ämtervik ett svepande ögonkast.
»Förlåt, att jag kom i vägen och störde! Nu är det de insocknes tur.»
»De insocknes är redan slagna till slantar, fru Hedberg,» säger ingenjör Noreen.
Just i detsamma ljuder gamla Jan Askers klarinett långt uppe i trädgården. Och på samma gång ser man ett skimmer av blanka hjälmar och harnesk uppe mellan träden.
Det visar sig, att Jan Asker och klockar Melanoz på vägen ha råkat på tre av de odödliga åsarna, Freja, Oden och Tor, som ämnade sig till Mårbacka, men hade råkat vilse. De ha hjälpt dem till rätta, och nu, då de väl äro framme, lämna de åt de strålande gudomligheterna att själva föra sin talan.
Nej, ingen talan. De tre gudarna sjunga på den kända melodien till
»Melanoz är styv i dag,» säger han. »Nu tror jag ändå, du Hedda, att det är de insocknes, som rår.»
Härmed är då festen lyckligen och högtidligen inledd. Sedan sprida sig gästerna i trädgården, de hälsa på i bärbuskarna och i klarbärsträden, ja, några vilja pröva om möjligen de goda astrakanerna på Mårbacka redan ha börjat mogna.
Men om en stund ljuder en ny fanfar. Återigen bjuda herrarna armen åt sina damer, och nu föra de dem ur trädgården in i huset och uppför den vådliga vindstrappan.
På vinden äro åskådarplatser ordnade framför en liten teater, uppsatt av vita draperier. Hela teatern är fru Lagerlöfs verk och är det nättaste man kan tänka sig.
En stunds väntan, och ridån går upp för ett allegoriskt sångspel, som
har diktats av Oriel Afzelius samma förmiddag och bär titeln
Händelsen är förlagd till löjtnant Lagerlöfs första födelsedag, den sjuttonde augusti 1819. Vid den nyföddes vagga visa sig inte de vanliga feerna, men två symboliska personligheter, en munk och en dansös. Och dansösen vill av pilten göra en glad och levnadslustig kavaljer, munken däremot önskar, att han skall bli en askesens och allvarets man. Efter en livlig tvist enas de dock om att leda var sin hälft av det lilla Mårbackabarnets levnadsbana. Det skulle alltså till en tid glatt få leva om som ung officer, därpå, under senare hälften av sitt liv, skulle det få slå sig i ro och öva abstinens och goda gärningar med Mårbacka till kloster.
Det är storartat, storartat. Oriel Afzelius som munk och Kristofer Wallroth som dansös, klädd i slöjor och flor, sjunga arior och duetter på melodier ur de mest kända operor, de gestikulera och parlamentera med högtidligaste patos och sluta äntligen tvisten med ett uppsluppet pas de deux.
Då ridån har fallit, vilja applåderna aldrig sluta. Man ropar, stampar och viftar. Fru Lagerlöf sitter där och är ängslig för att vindsgolvet inte skall hålla denna storm, men löjtnanten ropar med ljudlig röst:
»Aj, aj, Melanoz, nu är det igen de utsocknes, som har övertaget.»
Ungdomarna på Mårbacka ha övat in ett litet teaterstycke, och det är fördenskull, som teatern har blivit iordningstalld. Men de känna sig modfällda nu, då de skola börja. De ha ju ingenting att visa, som kan tävla med morbror Oriels allegori.
Anna Lagerlof är nu fjorton år, och det är första gången, som hon
skall uppträda i en verklig roll. Stycket heter
Det blir alls intet nederlag emellertid, och det är lilla Anna Lagerlöfs förtjänst. Var i all världen tar den lilla flickan sitt mod och sin förmåga ifrån? Hon spelar så näpet och så säkert, att åskådarna inte kunna upphöra att förvånas. »Den där flickan kommer att bli en hjärteklämma,» säga de. »Nej, men den lilla tösen är ju riktigt vacker,» heter det på annat håll. »Och så väl hon spelar sen!»
Det blir applåder och inropningar utan någon ände.
»Ser löjtnanten,» ropar klockar Melanoz mittigenom larmet, »att de insocknes står på sig!»
Till sist praktiserar man sig dock ner för vindstrappan, och nu griper man sig an med dans och prat, med toddydrickande och historieberättande, som man ända hittills inte har fått tid till.
Supen serveras framemot midnatt, och efter den följer tändandet av de kulörta lyktorna. Den saken får inte fattas. Den kommer tillbaka år efter år.
Denna natt har man för omväxlings skull förlagt ekläreringen till gårdsplanen.
Ack, det är bra vackert, då mamsell Lovisas blomgrupper stå i mångfärgat ljus, när hängasken genomstrålas som en lykta, när de mörka buskagerna fyllas såsom av eldblommor!
Nu komma alla människor ut för att se på illuminationen. Man blir stående som förbländad. Var har all denna skönhet kommit ifrån? Man befinner sig ju i ett sagoland.
Kvartetten börjar sjunga med detsamma. Tonerna komma och fylla ut stämningen.
Då händer något märkvärdigt. Det är, som om en söt, ljum vind komme susande. Ja, egentligen vet man inte vad det är, men alla dessa människor, som under en samvaro av snart tio timmar ha pratat, dansat, lekt, sett skådespel och hört sång och tal, de äro nu likasom tillräckligt förberedda. Då de möta nattens och sågens skönhet, fyllas de av en ljuv yrsel, av en mild hänförelse. Vad livet är skönt, vad ögonblicken äro dyrbara, vad varje andedrag är för en njutning!
Allt, vad sångarna sjunga, varje ord, varje ton finner gensvar. Och än mer: man känner, att dessa känslor äro gemensamma. Alla äro förenade av en stor lycka.
Fru Hedda Hedberg får en idé. Hon ställer sig på verandans översta trappsteg och börjar sjunga Värmlandsvisan.
Alla sjunga med. På detta sätt finna de ett uttryck för sina känslor. Ack, Värmeland, du sköna, du härliga land!
Man tycker sig höra hur det sjunger borta i buskar och snår. Man tycker sig ana, att Mårbackas tomtar dansa en kontradans nere under de stora lönnarna till denna sköna melodi.
Man trycker varandras händer. Man ser tårar i varandras ögon. Man förvånas inte. Det är ju en sådan outsäglig lycka att vara till, att man inte kan låta bli att gråta.
När sången tystnat, stiger ingenjör Noreen fram på den plats, som fru Hedda nyss förut hade intagit. Också han vill tolka stundens stämning.
»Det är detta, som är den sjuttonde augusti,» säger han. »Det är inte sången, inte skådespelen, inte dansen, inte människovimlet, utan det är detta, som vi nu känner, den stilla, högtidliga lycka, som nu har trängt in i våra hjärtan, den kärlek och genkärlek, som genomströmmar natten.
»Det är detta, som vi längtade efter, då vi reste hit. Det är detta, som vi ska komma tillbaka för att söka nästa år.
»Kära bror Erik Gustav, hur kommer det sig, att vi måste fara hit till dig för att känna oss försonade med vårt öde, stolta över vårt land, lyckliga över oss själva och över alla, som omger oss? Du är ingen stor och märkvärdig man. Du har inte utfört några märkvärdiga ting. Men du äger den stora välviljan, den öppna famnen. Vi vet, att om du förmådde, skulle du vilja omfatta oss och hela världen i ett stort famntag.
»Därför är det, som det varje år lyckas dig att för några timmar
skänka oss litet salighet, litet paradis, litet av detta, som vi på
vårt språk här i Östra Ämtervik kallar
