- Project Runeberg -  Mårbacka /

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det var den sjuttonde augusti år 1919.

Jag hade låtit binda en krans sa vacker, som den kunde åstadkommas på Mårbacka, och med den framför mig i droskan åkte jag till kyrkan. Jag var högtidsklädd själv, åkdonet var nymålat och blänkande, och hästarna hade de bästa selarna på sig.

Det var den vackraste dag man kunde tänka sig. Det låg solsken över jorden, det fanns värme i luften, och några vackra, vita molntappar summo fram över himmelen. Ingen blåst, ja, inte det minsta drag kändes från något håll. Det var söndag, och jag såg helgdagsklädda barn leka på gårdarna och helgdagsklädda människor rusta sig till kyrkresa. Varken kor eller får eller höns gingo i vägen för droskan, när den for genom Ås by, såsom de brukade göra om vardagarna.

Det var en årsväxt, som om vi skulle ha kommit tillbaka till den gamla, goda tiden. Alla de hörännen, som jag for förbi, voro så fullstoppade, att dörrar och luckor inte hade kunnat stängas. Alla rågåkrar voro betäckta med täta rader av skylar, alla de äppleträd, som växte framför Ås-husen, voro fulla av rodnande äpplekart, och alla de nysådda trädesmarkerna voro fulla av nyuppkommen brodd, som just höll på att gå över i grönt.

Jag satt och tänkte på att det här skulle allt löjtnant Lagerlöf, som i dag hade sin hundraårsdag, ha tyckt om att se. Detta var välmåga, det var inte som under 1918 och 1917 och 1915 och 1914 och 1911, dessa förfärliga år, då det inte hade gjort annat än torkat. Åt det här skulle han ha glatt sig, han skulle ha nickat för sig själv och besannat, att det i alla fall inte fanns något ställe i Värmland, där det kunde växa så som i hans socken.

Under hela kyrkresan hade jag honom i tankarna. Den här vägen genom Ås hade han rest otaliga gånger, och jag kunde föreställa mig med vilket intresse han skulle ha lagt märke till alla förändringar. Vartenda hus, som var ommålat, vartenda fönster, som var upphugget, vartenda tak, som hade blivit omlagt med tegel, skulle han ha pekat på och yttrat sig om. Stugan Där Fram i Ås skulle han ha blivit glad åt, därför att den var sig alldeles lik. Men när han fick se, att det gamla boningshuset hos Jan Larssons, som var det förnamsta på hans tid, hade blivit rivet, skulle han inte ha kunnat låta bli att känna en riktig saknad.

Han hade ju aldrig varit någon motståndare till förändringar och förbättringar, även om det hade funnits en del gammalt, som han inte hade velat rubba på. Säkert skulle han ha sagt, att vi voro ena stackare, som ännu i dag hade likaså sneda och lutande gärdesgårdar som på hans tid. Och att vägdikena alltjämt voro igengrodda och broarna klena och fulla av farliga hål och att gödselstäderna ännu lågo kvar i vägkanten, det skulle inte ha glatt honom.

När jag kom till vägkorset, där det var slut på bygatan och stora landsvägen tog vid, skulle det ha varit bra roligt att få rikta hans blickar uppåt mot badhotellet, som låg där i backarna, och berätta för honom, att Ås brunn numera besöktes av hundratals badgäster varje sommar. Det skulle ha glatt honom, att den tanken, som han hade haft, att där borde kunna bli en stor badanstalt, inte hade varit så alldeles förfelad.

Jag skulle allt bra gärna ha velat ha honom bredvid mig i vagnen, när jag for över Ämtbron. Det hade varit roligt att få visa honom, att älven dessa sista år äntligen hade blivit utgrävd och låg rak mellan sina stränder. Nu hade den inte mer makt att stiga över sina bräddar vid varje regnfall och förvandla dalbottnen till en sjö ända från Mårbacka och hit ner till bron.

När jag for förbi Östanby skolhus, tyckte jag mig se honom stå på skolgården lycklig och nöjd, såsom alltid, då han hade fullt med barn omkring sig, och med fulla händer kasta ut kopparslantar bland småttingarna.

Otaliga gånger hade jag hört honom säga, att folkundervisningen var en olycka och skulle bringa oss på fall, men ändå reste han ner till Östanby skolhus varje examensdag och höll ut där i timtal, medan hans goda vän klockar Melanoz frågade ut barnen i katekes och historia och visade hur skickliga de voro i räkning och skrivning. Och jag tror inte, att det fanns någon i skolsalen, som var så glad som han åt alla lyckade svar och åt alla vackra betyg och premier. Jag mindes hur ofta jag hade förvånat mig över detta förr i världen. Nu förstår jag ju, att så snart som det gällde barn, då kastades principerna åt sidan.

Jag kom så väl ihåg hur det var, när vi körde in på platsen framför kyrkan förr i världen, då folk sprang åt sidan för vagnen under glada hälsningar och löjtnant Lagerlöf satt där och smålog samt oupphörligen förde handen till hattbrättet. Nu, då jag åkte fram över samma plats, tycktes det mig, att det var bra ensamt och tomt omkring mig. Ensam satt jag i vagnen, och bland alla, som voro komna till kyrkan, var jag ensam om att minnas, att denna dag var min fars hundraårsdag.

Jag steg ur åkdonet och gick till graven borta på kyrkogården med kransen för att lägga ner den. Och mitt sorgsna hjärta grät över att de lågo där döda, alla dessa, som jag älskat. Far och mor, farmor och faster och den gamla hushållerskan -- alla hade jag varit med om att mylla ner här i djupet.

Jag längtade efter dem, jag önskade, att de åter skulle komma och befolka detta Mårbacka, som de hade byggt upp med sitt arbete.

Men stilla, tysta och otillgängliga sovo de där nere. De tycktes inte höra mig.

Kanske att de dock gjorde det. Kanske att dessa minnen, som ha kringsvävat mig de sista åren, voro utsända från dem. Jag vet inte, men jag älskar att tro det.


Project Runeberg, Sat Jan 13 00:05:51 1996 (runeberg) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mbacka/44.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free