Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.124
Han mindes, hurusom han en gång hade mött henne
på gatan. Han hade gått ensam på den öde Slottskajen,
ett ekipage hade kommit långsamt rullande, och han och
kejsarinnan hade för ett ögonblick befunnit sig ansikte
mot ansikte. Utan att invänta hans hälsning hade hon
med en trött, invand rörelse böjt på sitt vackra hufvud
med det bleka ansiktet under den svarta slöjan. Som
det händer ibland vid dylika flyktiga möten mellan
obekanta människor, hade den snabba blick de växlat varit
divinatoriskt genomskådande. »Sådana stackars sorgsna
ögou!» tänkte han, och plötsligt kom det för honom,
att hon måste lia tänkt detsamma om honom. Det var
som om två öden hade löst sig ur evigheten för att
blixtlikt sammansmälta i detta enda, flyktiga ögonblick
och sedan åter skiljas i evighet.
Han hoppade öfver »Elisabet Alexejevna» och sköt
på nästa butelj i ordningen.
När han skjutit sönder alla tretton utom en, ställde
han upp nya. Och åter:
— Alexander.
— Konstantin.
— Michael.
Skärfvorna dansade utåt golfvet med ett klingande
läte muntert som barnaskratt. Där han stod, svart och
lång och mager, i deu hvita, eldblixtrande röken, var
han lik ett spöke.
Och den lille Petka åsåg med förtjusning, hur rätt
den store Petka siktade — ingen enda gång bommade
han. Öfver bägges ansikte låg samma leende.
Och ännu en lång stund fortsattes det oskyldiga
nöjet — målskjutningen på tombuteljer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
