Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
ganska bristfälliga och äfven diagnoserna ofta otydliga. Han urskilde
dock 6 släkten efter näbbens och fötternas byggnad. En del arter äro
baserade på Rudbecks figurer, andra på litteraturuppgifter hos äldre
författare. Härigenom orsakades, att ljungpiparen och större strandpiparen
uppfördes två gånger och att former med mindre karakteristisk
färgteckning eller fjäderdräkt äro svåra att identifiera, desto mer som citaten
ej alltid åsyfta samma art.
Skärfläckan hade Linné ännu ej lärt känna, men när han läste om
den i litteraturen, att den hade uppåtböjdt näbb och sedan såg, att
Rudbecks bild af myrspofven eller roströda långnäbban visade en liknande
egenskap, indrog han denna under släktet »Becurvirostra». Denna
uppfattning bibehöll Linné i första upplagan af Fauna Svecica, sedan han
äfven lärt känna den verkliga skärfläckan från Ottenby på Öland. Men
i Syst. Nat., ed. x., rättas saken, så att myrspofven ställes bredvid sin
samsläkting rödspofven.
Linnés osäkerhet på detta område visar sig äfven däri, att han ej
vågade upptaga några af Rudbecks bilder såsom typer för egna arter,
utan blott anförde en kort diagnos utan nummer. Detta gäller t. ex.
Rudbecks »Gallina aquatica minima», som föreställer Tvinga alpina,
och densammes »Gallinula aquatica minor», som är Totanus glareola.
Den senare upptogs dock sedan i Fauna Svecica på Rudbeck’s auktoritet.
Utan nummer är också rödbenan, som äfven fanns representerad bland
Rudbecks planscher. Angående strandskatan finnas endast senare tillfogade
svenska namn jämte beskrifning införda under Ölands-Gotlandsresorna.
Till och med morkullan har först i ett. senare tillägg införts efter
storspofven.
Denna tredje klass delades i 2 sektioner, men indelningsgrunden —
rakt näbb — krökt näbb — var allt för ytlig och artificiell för att
lämna tillfredsställande resultat.
En intressant omständighet är att Linné ställde sothönan bland
vadarna, ehuru den af Rajus betraktades som simfågel.
Till den fjärde klassen förde Linné de större vadarna delade i två
sektioner och 4 släkten. Dessa äro naturligt begränsade, utom att den
svarta storken inordnades bland hägrarna. Däremot fick tranan i gynnsam
motsats mot, i Linnés senare arbeten bilda sitt eget släkte, Gvus.
Skedstorken fick sig pälagdt såsom svenskt namn »Pelekan», hvilket väl
berodde på, att Linné vid första nedskrifvandet af manuskriptet var obekant
med den rätta pelikanen, hvarförutom äldre författare äfven brukat nämnda
namn för skedstorken och till och med Rajus1 skref »The Pellicane or
Spoonbill».
1 Synopsis methodica avinm, 1713.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
