Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om den senare att den har en hvit rand öfver ögat.1 För biätaren (164)
använde Linné i detta arbete släktnamnet »Ispida», men ban synes
tve-hågsen, om detta är riktigt, såsom en senare tillfogad anmärkning visar.
Emellertid användes samma släktnamn äfven i Fauna Svecica 1746. 1
Syst. nat. ed. x. 1758 är det dock rättadt till Merops. Orsaken hvarför
Merops ej förr kom till användning för biätaren, är antagligen den, att
Rudbeck använde detta namn för törnskatan. Linné kallade också
törnskatan i en något senare till detta manuskript fogad beskrifning »Merops».
En del vanliga småfåglar voro Linné ännu alldeles okända vid denna
tid. Att en del små svårskiljbara sångare saknas i manuskriptet är ej
underligt, men mera egendomligt förefaller det, att en så vanlig och i
ögonen fallande fågel som buskskvättan ej skall finnas upptagen. Det
samma gäller om svart och hvita flugsnapparen. Måhända var den senare
då ej så allmän som nu. En sak som möjligen tyder härpå är, att
Linné i Fauna Svecica af 1746 om den uppgifver »Jiabifaf in Scania
fagetis», som om den ej skulle finnas annorstädes. För samma sak talar
ock, att denna tagel saknas i Rudbecks planschverk. Gärdsmygen saknas
äfven och rödhaken har först tillkommit i ett något senare tillägg under
rödstjärten.2 Gulnäbbade hämplingen, som ju ännu är sällsynt hos oss,
kände Linné 1731 blott genom Rudbecks plansch.
Liksom i föregående delar af manuskriptet visar sig Linné äfven
här inom den åttonde klassen mera mera böjd för uppdelning i ett flertal
släkten än i senare arbeten. »Motacilla» af 1758 motsvaras här af ej
mindre än 7 släkten. Flera af dessa äro obetingadt goda som t. ex.
ärle- och skvätte-släktena. Mindre nödvändigt var ju att skilja på
näktergalar och rödstjärtar, ehuru det också mycket väl kan försvaras och
numera ofta brukas. Förenandet af kungsfågel och löfsångare skulle nog
finna förespråkare i nutiden. Järnsparf, svarthätta och grå fiugsnappare
var dock ingen lycklig sammanställning, allra helst som ärtsångaren fick
bli alldeles ensam. Att stjärtmesen skiljdes från de andra mesarna, var
naturligtvis bättre än att förena dem alla i ett släkte, som skedde i
senare arbeten och äfven var fallet hos Ra.jus. Släktet Loxia af 1758
motsvaras här blott af »Cocothraustes» och Pyrrhula. Det förra var
här ej så onaturligt sammansatt af tallbit och korsnäbb och vida enklare
än »Loxia» i senare arbeten. Anledningen hvarför här släktnamnet
»Coc-cothraustes» användes, är den, att Linné tydligen upptagit citat, som rörde
stenknäcken men till grund för beskrifningen haft tallbitar. Den verkliga
stenknäcken lärde Linné ej känna förr än långt senare under sin Skåneresa
1 I Lachesis Lapponica» säger han oek, att han hörde »Turdus iliacush från
grantopparne vid Högsta 1 Vi mil från Uppsala.
3 Både buskskvätta och rödhake äro afbildade af Budbeck, och möjligen
syftar tillägget om Phoenicurus minor (se pag. 74) på den förstnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
