Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
viil Vegeholm och först då uppsatte han en originalbeskrifning för den.
Den saknas därför också i Fauna Svecica af 1746. Släktet Emberiza
omfattar de typiska arterna gul-, ortolan- och säf-sparf, under det att de
mera afvikande lapp- och snösparf ställts pä annat häll. Den senare,
som uppfördes två gånger ställdes första gången med rätta allena. Med
afseende pa andra fördelningar af arterna är det af intresse att finna,
huru Linné, såsom numera i allmänhet sker, utbröt gråsparf och pilfink
i ett särskildt släkte Passer. Han bibehöll dock siskor, egentliga finkar
och grönfink i ett och samma släkte, som han kallade Lin aria. I detta fall
har nutiden gått längre, men i alla fall var Linné äfven här mera modern
1731 än senare.
Några af de släktnamn, som användes i detta manuskript, voro
tydligen uttänkta af Linné själf såsom t. ex. Budbeckiana och Carolina.
Detta ådagalägger liksom så mycket annat Linnés själfständighet. En
annan ytterst viktig sak är, att Linné tydligen redan nu kommit till
uppfattning af betydelsen af fasta släktnamn. Detta är ej att förstå så, att
ej Hera släkten senare skulle kunna sammanslås eller en fågel flyttas från
ett släkte till ett annat, utan just i modern nomenklatorisk mening, att
en grupp af befryndade arter sammanfördes under ett visst bestämdt namn.
Linné visar sig alltså redan 1731 ha fattat en af nomenklaturlagarnas
grundprinciper. Detta är redan ett långt framsteg framför Lixné’s närmsta
och bästa föregångare Rajus, hos hvilken bestämda släktnamn alldeles
saknas. Man finner nämligen hos denne oupphörligen sådana uttryck
som: » Fringillago seu Parus major», »Luscinia seu Philomela»,
»Atri-capilla sire Ficedula», Pl at ca sire Pclecanus o. s. v.
Ett annat stort framsteg framför äldre ornithologiska arbeten hvilket
kommer till synes i detta manuskript är den fasta systematiska indelningen
i vissa hufvudafdelningar, som visserligen här kallas »classes», men som
motsvara »ordines» i senare arbeten, samt i undergrupperna, »sectiones»,
under dessa. Och härvid begagnade Linné sig uteslutunde af morfologiska
karaktärer. Detta senare är en viktig sak, ty Linnés föregångare
använde ofta desslikes biologiska förhållanden till indelningsgrund, så att
man fick t. ex. en grupp af fåglar, som »vistas vid vatten», såsom
motsats till en annan bestående af »fåglar, som simma på vattnet». Ehuru
dylika biologiska förhållanden äro mycket väl värda att studera kunna
de gifvetvis ej ge upphof till en systematisk indelning, emedan den senare
bör vara fotad på naturlig frändskap ingalunda på likartadt lefnadssätt,
ty parallelismer i lefnadssättet utan därmed förbunden släktskap äro
särdeles vanliga och hänsyn till förekomsten blir alltså vid uppgörandet af ett
system alltför ofta missledande. Likaledes undvek Linné i sin »Methodus»
en annan af Raji svagheter nämligen grupperandet efter relativ storlek t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
