- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
5

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 1. VELKOG

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vet icke heller någon menniska. Allt sådant bestyr nog
Herren, som vedergäller.”

Flickan var icke nöjd med de undvikande svaren. Hon
kände fjällfolkets tänkesätt och lynne, och visste hura djupt
ett ärfdt hat hos de vilda slår sina rötter, men hon visste också
att hon genom att ytterligare vidröra detta ämne endast skulle
ännu mera blåsa på den glöd, som kanske förborgades inom
Lannis sinne. Hon bad honom sätta sig och bjöd honom
förfriskningarna.

Den sittande ställningen på en stol var för Lappmannen
ingen hvila, men han bibehöll den under del han tigande
förtärde välfägnaden.

Sedan han slutat sin lilla måltid, gick han fram till henne,
tog hennes hand och såg henne med ett underbart uttryck i
ansigtet.

”Velkog!” sade han; ” Jag vill alltid kalla Storfars dotter
så! Velkog skall draga söderut, har jag hört, hon skall icke
mera blifva den fria liljan på fjället, som lyser i hela nejden
rundtomkring, utan hon skall följa en man till hans hus. Har
jag hört rätt?”

”Du har icke hört rätt, Lanni!” sade flickan med en
darrning på rösten. ”Så länge min far lefver, öfverger jag aldrig
detta mitt barndomshem.”

I Lannis drag målade sig uttrycket af en underbar glädje,
hvilken han dock undertryckte, så att den icke enligt
vildarnes vana, fick gifva sig luft i högljudda utrop: en sådan
verkan utöfvade flickans närvaro på honom. Han var liksom tämd,
när han var i hennes sällskap. Men hastigt flög en ny tanke
genom honom.

”Velkog är ung,” sade han. ”Storfar är gammal. Om
vår Herre kallar bort honom, vill den unga likafullt stanna
qvar här vid elfven, vid byn, vid kyrkan? Se, den arme Lanni
har intet bättre och vet intet bättre, än om han en gång
hvarje år får tala med Velkog. Det blir då ljusare kring Lannis
hjerta. Derföre vill Lanni förskaffa en boning åt Velkog.
Svenskarne bygga goda hus för god betalning. Lanni vill
lemna Velkog renar. Så länge Lanni lefver skall Velkogs visthus
aldrig vara tomt.”

”Du är besynnerlig i dag, Lanni,” sade flickan. ”Du
talar om saker, som jag hoppas aldrig skola komma i fråga.
Men nog finner jag, att du menar väl med din barndomsvän.”
Hastigt framtog Lanni ur sin barm en påse och ställde
den på bordet bredvid flickan. ”Der är Velkogs hus!” utbrast
han och ilade ut från den bestörta. Hon ville skynda efter
honom, och fattade i påsen. Dess innehåll var klingande. Med
en viss känsla af nyfikenhet ville hon öfvertyga sig om
innehållets beskaffenhet och dröjde ej att öppna den. Den befanns
innehålla ett ganska betydligt antal specieriksdalrar.

Visserligen var det henne ganska väl bekant, att Lanni
hade ett mera upphöjdt sinne än hans landsmän i allmänhet,
men detta drag af en djupt liggande välmening och omtanka,
förenad med en sådan storsinnad frikostighet, gjorde ett häftigt
intryck på henne. Hon utbrast i tårar. Blygsamheten återhöll
henne från att för honom yppa sin rörelse så att hon
stadnade, för att först gråta ut, och derefter borttorka sina tårar,
innan hon uppsökte honom för att återgifva honom
penningarna.

Lanni begaf sig genast till Haljo, och helsade honom på
svenska sättet med att taga af sig mössan.

Ur sina sneda ögon sköt den frigifne missdådaren en
listig och misstänksam blick på Lanni, men besvarade
helsningen till och med ödmjukt.

”Vill du följa mig och bli min gäst, gamle Haljo?”
frågade Lanni, utan omsvep. ”Jag har godt om renar i år. Det
finnes både renost och kött och säd i mitt förråd, så att du
också kan bli mätt!”

”Huljo har lärt mycket” blef svaret, ”och han har haft en
sträng husbonde. Men mat har icke trutit honom. Väl ville
jag gerna komma i fjällen igen, men jag måste bida till
Storfar kommer. Mitt pass måste lemnas till honom.”

”Det kommer väl sedan an på huru länge Storfar vill
behålla den gästen han fått, medan han var borta” invände
Lanni. ”Storfar är en klok gubbe, och fogdarne och länsmännen
våga intet annat än lyda honom.”

Huljo ryckte ofrivilligt på axlarna. Han hade lärt så
mycket under sin fångenskap, att han visste huru lätt han kunde
förpassas till korrektionshuset, och det var en viss aningsfull
fruktan för detta öde, som genomträngde honom. ”Säg ett
godt råd, Lanni!” sade han. ”Du är den klokaste man i
fjellet, och jag lofvar dig, det skall icke blifva dig olönt, om du
hyser och försvarar mig. Huljo vet mycket, som den klokaste
kan behöfva veta.”

Lanni insåg att han vunnit sin afsigt att öfvertyga Huljo
om nödvändigheten att taga sin tillflykt till fjällarna. ”Men du
måste vara omtänksam, Huljo!” tillade han. ”Man har fått höra
i fjällen att du är återkommen, och mången fjällbo har
hvässat sin spjutstaf. Tar vargen en ren, så blir han nog
ostraffad, så länge du går fri i fjällen och man har dig att
skylla på.”

Huljo förmådde icke dölja sin fruktan. ”Jag vill icke låta
skicka mig än en gång ner åt landet,” sade han. ”Hellre än
jag släpper fogden och länsman på mig igen, vill jag lefva af
bara renmossa och hjortron. Hjelp mig, Lanni, och svik mig
icke. Du skall hafva godt deraf, det kan du lita på!”

”Om du vill, följ mig med detsamma!” yttrade Lanni. ”Du
kan väl få låna dig ett par skidor af drängarna. Min kåta
ligger bortom Månvattnet och vi kunna vara der inom några
timmar.”

Huljo gick till drängstugan, för att rusta sig i ordning till
färden och hemta sitt bylte, hvars smutsiga innehåll var
sorgfälligt insnördt och förvaradt.

Medan Lanni vid förstugudörren satte sina skidor i
ordning, framträdde hastigt den unga flickan. Hennes öga
fästades med ett talande uttryck på den skyndande fjällbon,
hvilken i början icke ville låtsa se henne, till dess hon uttalade
hans namn. ”Lanni,” sade hon. ”Jag vill tala några ord
med dig!”

Då Lanni hörde hennes röst, kunde han icke fullfölja sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free