- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
6

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 1. VELKOG

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beslut att skynda bort, ehuru han anade, att det var hennes
afsigt att återlemna penningarna. Han nalkades henne med en
bönfallande uppsyn.

”Tro icke, Lanni!” talade hon, ”att jag icke skulle förstå
din vänskap och din välmening. Men du måste komma ihåg,
att min far lefver ännu, och att mycket och oförtänkt kan
ändra sig. Hvem vet om jag någonsin behöfver en annan
boning, än fyra bräder? Behåll derföre dina penningar, Lanni!
Förvara dem du, ty du kan det bäst. Skulle jag behöfva dem,
låt mig då få säga dig det och låna dem af dig. Jag vet att
det skall gläda dig, att låna mig dem. Nu kan jag omöjligen
emottaga dem. Jag säger dig det, Lanni, om du icke tager
dem sjelf, så lemnar jag dem åt min far och ber honom
återställa dem åt dig!”

Lanni kände en ovillkorlig undergifvenhet för den
bestämda ton, hvarmed flickan uttryckte sig. Då hon sträckte påsen
med penningarne emot honom, tvangs han af en besynnerlig
känsla, att emottaga dem. Men hastigt ljusnade dervid hans
drag vid en ny tanke och han sade: ”Velkog är klokare än
Lanni, och hon må råda nu. Men ett säger jag, och det
ordet vill jag att Velkog aktar på. På andra sidan om kyrkan
lekte en dag två barn. Gossen var en fjällets son, flickan var en
lilja af åkerns folk. Der vexte, mellan höga fjållklintar, på ett
litet stenrös en vacker angelikastängel. Den hvita flickan ville
så gerna leka med blomman, men hon sade intet, ty hon
mindes huru han plockade blommor i elfven, så att hon måste
räcka honom sin hand och hjelpa honom ur djupet. Gossen
såg på hennes blåa öga hvad hon önskade, och han tog en
sten och kastade och slog kronan af blomman så att hon föll
ned och flickan kunde sjelf plåcka den. Har Velkog sett, att
angelikan vexer der ännu?”

Flickan rodnade. ”Hvarje sommar har jag hemtat en
blomma från det kära stället,” sade hon.

”Så hör då, Velkog!” återtog Lanni: ”Under rötterna på
den Angelikan skall jag gömma detta silfver. Jag skall
förvara det under snö och sten, så att ingen annan än Velkog skall
ana, att hennes penningar ligga der!”

I detsamma Lanni gömde påsen i sin barm, framtittade
Huljos ansigte bakom knuten, och det lyssnande örat var
befriadt från mössan, liksom han med detsamma velat göra sin
afskedshelsning.

”Farväl!” sade Lanni med en beslutsam blick. ”Farväl,
goda Velkog! Jag flyttar kanske ännu denna natt till Norrige.
Helsa då till Storfar. Jag kommer igen nästa år!”

Huljo tog afsked med den krypande ödmjukhet, som han
lärt i fängelset, och de båda Lapparne aflägsnade sig. Det var
icke utan en sällsam känsla, som flickan såg de båda
hvarann så motsatta fjellboarna aflägsna sig. Det var ädelheten och
brottet, båda i så kallade vilda menniskors bröst, som nu
vandrade tillsammans förbi kyrkan bortåt fjällen. Lannis hund
var deras enda följeslagare.

Lanni hvälfde mångahanda tankar inom sig. Han hade
icke mycken håg att samtala med missdådaren, som följde
honom med en misstänksam och bevakande uppmärksamhet. Men
han måste det likväl, för att dölja sina planer.

”Hur är det, Huljo?” frågade han. ”Jag tror du har svårt
att följa med. Du har glömt att gå på skidor.”

”Ja, jag finner det tungt nog,” svarade Huljo. ”Men jag
skall snart blifva van igen. Gå bara icke för fort i
början.”

”Jag tror att vi begifva oss till gamle Snattja,” inföll
Lanni, ”och blifva hos honom öfver natten. Du kan då hvila
ut tills i morgon. Vi ha hela Månvattnet att färdas öfver,
innan vi komma till Vaddo-Tjavelk.”

Från Elfdraget bortom kyrkan togo de båda vandrarne
vägen snedt öfver Månvattnet till Stenviken. Det var just i
solgången de ankommo dit. Så snart de, på det lappska
sättet, helsat den gamle fiskaren i sin koja, framtog Lanni sin
matsäck och undfägnade de andra. Under måltiden, som hölls
vid skenet af furubrasan, var Lanni särdeles tystlåten. Han
märkte huru Huljo, under det han gaf sin tunga ett fritt lopp
och berättade en mängd skrytsamma bofstreck, hvilka
förstenade gubben, i känslan af bestörtning och fasa, icke upphörde att
emellanåt betrakta barmen, der Lanni gömt sin silfverpåse.
Huljos blickar röjde allt mera lystnad och hans berättelser
blefvo allt ohyggligare.

Så snart de tre männerna utsett sina platser på golfvet,och
de båda andra lagt sig ned, för att taga sin hvila, gick
Lanni ut.

Öfver Månvattnets vida snöfält, öfver skogarna vid dess
stränder låg ett klart månsken, som nyss utplånat
aftonpurpurn och utbredt öfver hela naturen det allvar, som just
tillhör det bleka skenet i de nordliga länderna. Lannis blickar
sökte borta vid horizonten i öster de honom så välbekanta
bergskullarna i kyrkans grannskap. Helt sakta gjorde han sina
skidor i ordning och snart ilade han ditåt.

Nära elfdraget, der en mängd vägar eller rättare skidspår
korsade sig, tog han af inåt en stenig trakt, som bestod af
slingrande skrefvor mellan klipporna.

Sedan han noga sett sig omkring och funnit att han var
obemärkt, ställde han skidorna ifrån sig. Med spjutstångens
tillhjelp, hvilken är försedd med ett renhorn i ena ändan, så
all den bildar ett slags spade, gräfde han sig snart igenom
snön till ett stenröse. Med kraftig ansträngning undanröjde
han några stenar och nedlade i hålan sin silfverpåse. (Se pl. I.).
Han lade derjemte de Lappska husgerådssakcr han medfört. Det
var en egen finkänslighet, det var ett slags den naturliga
känslans omedvetna behagsjuka som låg deruti, att han tänkte sig
penningarne borta och använda af den, åt hvilken de voro
ämnade, men han ändock ville, att det skulle finnas något
sådant qvar, som icke var skäl att utgifva, utan skulle tjena till
ett minne af gifvaren.

Efter fullbordad nedgräfning återstod för Lanni det
svåraste arbetet, som bestod uti att utplåna spåren efter sig och
sin hund. Han gjorde först vägar eller skidspår åt flere håll,
sprang upp på höjderna och vände sig der, liksom någon varit
ute för att se efter en renhjord. Derefter åkte han tillbaka,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free