Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 3. SVART-ANUND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvart och när hon ville. Ingen visste således att de båda
unga följdes åt bortåt fjellet.
De talade i början icke mycket med hvarandra; men snart
frågade Ristin efter ett och annat ställes namn, hvilket Anund
då nämnde för henne. Då berget Ramin visade sin sällsamma
gestalt tvärtöfver sjön (de båda vandrande befunno sig på
norra sidan af sjön Tjeggelvas), stannade Anund. Det var en
skara af minnen, djupt upprörande, som drogo igenom hans
själ. Hans drag lifvades af ett ovanligt uttryck, och Ristin
stod bredvid honom, betraktande hans ansigte. I den unga
flickans inre rörde sig en känsla af innerligt deltagande.
”Det var ju der, som min far tog dig, Anund”, sade hon,
”och förde dig hem till oss. Du sköt då Tjonk i bröstet, så
att han bär märke efter det än i dag.”
”Tala icke om det, Ristin!” sade ynglingen: ”Jag kan icke
glömma huru de jagade mig och min gamla far, såsom ett par
fjellrackor. Jag måste skjuta Tjonk, eljest hade han skjutit mig.
Din far, Ristin, var god emot oss, men de öfriga —!” Han
bet harmfullt tänderna tillsammans.
”Du vet icke hvart din far sedan tog vägen?” frågade hon.
”Han begaf sig till Norrige”, sade Anund. ”Jag tror att
han lefver der ännu, ty jag hörde fader Unnas säga, att
Sjoibma träffat honom på andra sidan om fjellen.”
”Skulle du vilja se honom?” frågade hon.
Det flög som en eld genom Anunds blickar. ”Fråga mig
icke, Ristin!” sade han upprörd. ”Min gamle far hungrade
och frös och röfvade och slogs, för att skaffa sitt barn föda.
Kanske sliter han ännu ondt, derborta i det andra landet.
Om jag då kunde arbeta för honom! Vet du, Ristin, att om
jag skulle skjuta många flera fiender, än Tjonk, så ville jag
likväl söka upp min far och arbeta för honom. Mins du,
Ristin, huru presten förklarade för oss det fjerde budet?
”Anund!” sade hon* ”om du vill arbeta för din far, skall
jag hjelpa dig. Jag skall följa dig öfver fjellen, om du vill.”
”Skulle du vilja öfvergifva din fader, den gamle Unnas,
och din moder Sissa?” frågade han med glänsande blickar.
”Ja!” svarade hon:
”Men vi måste skynda vesterut”, afbröt Anund, efter
några ögonblicks besinning. ”Kanske vi finna våra renar på
Tjeggelvasfjellet.” ^
Han började åter den afbrutna vandringen, och flickan
följde honom tigande. Hundarne, som ströfvade omkring dem,
visade sig emellanåt bland träden och klipporna, men föröfrigt
syntes ingen lefvande varelse till i trakten.
Vid foten af Tjeggelvasfjellet stannade Anund ånyo. Han
vände sig hastigt till flickan. ”Vänd nu om, Ristin!” sade han.
”Jag kommer här till min fars land. Det är min arfvedel.”
”Jag följer dig, Anund!” yttrade hon.
Utan att svara, återtog han vandringen. Båda klättrade
nu allt högre uppåt fjellet, emellan dess klippor och klyftor.
Ju högre de stego, desto vidsträcktare blef utsigten bakom
dem, äfvensom åt båda sidorna. Ristin såg sig esomoftast
omkring, men Anund, försänkt i djupa tankar, betraktade endast
de närmaste klyftorna och stenmassorna, bland hvilka han
skyndade framåt, utan att egentligen upplyfta sina ögon.
Slutligen kommo de båda unga till ett röse, hvarest på
en mullhög bland stenarna, gräs växte, och här och der
multnade trädstycken och brända kol voro synliga. Det var
lemningarna efter en menniskoboning, men en sådan, hvars like
fornforskaren i sydligare länder, med djup eftertanke
begrundar.
Anund stod också och begrundade lemningarna af den
bostad, der hans ungdomsår förflutit. För hans minne sväfvade
de upplefvade vexlingarna af nöd och öfverflöd, af hunger och
frosseri. Det var bilderna af strider och mödor, belönade med
seger och byte, som flögo fram för hans själ. Det var taflan
af ett lif, fullt af en helt annan verksamhet, helt andra
njutningar, än det fredliga arbetet med renarnes vård, än den
lugna förnöjsamheten i den förmögne nomadens tjäll.
Samvetet kastade mörka skuggor öfver taflan, sedan ynglingens själ
numera erhållit ljus och bildning. Men likväl vaknade hos
honom underbara saknader. Det var en inre makt, som drog
honom tillbaka till hans barndoms känslor och lefnadssätt, och
gaf en hemlig tjusning åt sjelfva brotten, som tidigt utgjorde
hans bragder.
Ehuru den unga vilden icke klart kunde förstå och
bedöma sina känslor, än mindre uttrycka dem i ord, hänfördes
han dock af deras makt, och hos honom vaknade det dunkla
men öfverväldigande begäret att lefva såsom i barnaåren, på
egen hand och med djerfva äfventyr. Han betraktade den
unga flickan med dystra blickar. ”Ristin!” sade han: ”Nu får
du icke följa mig längre! Här måste vi skiljas. Din väg måste
gå tillbaka till frid och öfverflöd i dina föräldrars boning. En
dag skall din fader välja en förmögen yngling af din stam till
man åt dig. Då flyttar du till egen boning, till en egen hjord.”
”Jag vill icke hafva någon egen hjord!” svarade hon. Jag
följer dig.”
”Du får icke följa mig!” utbrast han häftigt: ”Jag vill gå
ensam.”
”Hvart vill du gå, Anund?” frågade hon.
”Jag vill gå och söka min far”, svarade han lugnare.
”Du vet ju icke hvar han är”, återtog hon. ”Kanske kan
du lättare finna honom, då jag följer dig och hjelper dig att
söka och fråga.”
Anund svarade intet. Han betraktade med en sorglig
blick de ödsliga mullhögarna och gruset omkring sig. Den
yppiga fjellvegetationen, som på en kort tid, flygtig men
obeskrifligt skön, frambryter på sidorna af bergen, låg kringströdd,
såsom en mångfärgad virkning af smakfulla händer, kastad
öfver en vidsträckt, ännu på långt när icke färdig duk, på
fjellets sluttning. Granen och tallen hade egentligen sin gräns
nedanför den plats, der Anunds fädernekoja hade stått. Der
vexte blott den låga, ljusgröna björkskogen, med undantag af
ett par magra tallar, som sökte skygd omkring en klippa.
Men just till denna klippa skyndade Anund. Han sökte der
och fann en stör, fast och stadigt nedsatt i marken mellan
stenarna, och starkt lutande mot vester.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
