- Project Runeberg -  Svenska national-drägter /
15

(1845-1849) [MARC] Author: Robert Wilhelm Ekman, Gustaf Henrik Mellin - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LAPPLAND. 3. SVART-ANUND

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

”Han har varit här!” utropade Anund. Derefter vände han
sig ånyo med dyster uppsyn emot Ristin och sade: ”Du måste
här vända om, ty jag går. Nu vet jag att min far lefver.
Ban har varit här och satt tecken åt mig!”

”Jag vill också gå till honom ” sade hon. ”Jag vill
säga honom, att han skall få så många renar han hehöfver både
till föda och muddar, så länge Ristin har någon arfsrätt efter
sina föräldrar.”

”Ristin!” inföll Anund: ”Jag har hos Unnas hvarken
hungrat eller frusit. Jag vet, att jag icke heller härefter skulle
göra det, om jag blef qvar. Men inom mig känner jag en
längtan, som är starkare än hungern, och som värmer mitt
blod, om jag också icke egde en enda renshud, att kläda mig
med. Jag måste gå öfver fjellen till min far.

”Jag känner också en sådan längtan, Anund!” invände
hon, ”och det är derföre jag följer dig.”

”Du får icke följa mig!” ropade han vildt. ”Du får icke
gå ifrån dina föräldrar; ty jag vet icke, om jag kommer lefvande
fram. Men gå måste jag, på lif eller död. Farväl, Ristin!”

Som en blixt hoppade Anund ned från klippan och sprang
in i björkskogen, som icke var högre än hans egen föga
resliga gestalt. Han kände hvarje stig, hvarje klyfta, hvarje hörn
af klipporna på Tjeggelvas. Han ville derföre springa bort
från flickan. Hundarna, som följde honom, sökte han att jaga
bor med en staf, som han bar i handen, men de höllo sig
allt emt i hans spår.

I stället för att skynda till sjelfva spetsen af Tjeggelvas,
beslöt Anund, som bättre kunde gömma sig i den låga
björkskogen, än på det nakna fjellet, att gå omkring dess topp och
derefter nedstiga i de vestliga dal sträckningarna, som skiljde det
från det egentliga stora fjellet. Sedan han derföre kommit till
vestra sluttningen af Tjeggelvas, begynte han att genomtränga den
der mötande barrskogen. Han hade intet annat vapen, än en
spetsad staf, och födan bestod i en liten renost, som han
medtagit som matsäck. Men hans beslut var oryggligt, och han
drefs framåt, liksom af en osynlig kraft.

Då man nalkas storfjellet med sina snömassor och isfält,
mötes man först af de sorlande småbäckar, som den af
sommarvärmen undansmältande isen bildar. Vid fjellets fot
underhålla de vextligheten, men ju närmare man kommer
snögränsen, desto blekare och knotigare blifva alla vexter, desto
kallare kännes blåsten, som slutligen liknar en kall dödsflägt öfver
den utdöda, förfrusna naturen. Man kommer till de hemska
trakter, hvilka ingen lefvande varelse, utom menniskan och
hennes följeslagare, hunden, besöker. Der har allt ett helt annat
utseende, än i lifvets, så väl vextlifvets som djurlifvets
regioner. Dödens rike synes vara det mäktigaste. Det framtränger
oupphörligt inpå lifvet. Fjellens isfält vexa med en underbar
styrka, och skjuta beständigt längre ned på dalarna. Då
deras fortvext icke synes den hemska köldjätten gå nog hastigt,
rycker han stundom lös en snöboll högst uppe bland sina
snötoppar och rullar den utföre. Den vexer med hvarje
ögonblick, under det den flyger allt närmare nedersta brädden af
isfältet. Isblock, stenar, snöklumpar och massor af jord och
gyttja, som sommaren bildat deruppe, rycker den
förfärliga bollen med sig, tills han vext så, att han, störtande
utför isfältet och ytterligare förstärkt af de kolossala kristaller
han lösbryter från dess brädd, rusar emot skogsregionen och
vräker omkull träden, så att rötterna uppslitas ur sitt djup.
Det är endast den alltmera tätnande hären af väldiga
stammar, stödda mot ett mötande berg, som förmår den ishjertade
förödaren att stanna. Men så snart härjaren stannat i de
varmare dalarna, är han förlorad. Han smälter bort, och
endast en massa af jord, stenar och krossade träd utvisar hvar han
slutade sin bana.

I de hemska fjellarna är gränsen mellan vinterns och
sommarens, mellan snöns och vextliglietens områden icke så skarp
och bestämd, som i brantare alper. Man möter snöfläckar
redan i skogsregionerna, och ofvanför snö- oeh isfälten blommar
ännu här och der en liten dal, en isöknens oas.

Fjellet bär en hjelmhatt af snö, men hjelmens brädd
utgöres af den vexande isen. Ofvanpå hjessan förmår solen
aldrig upptina den eviga snön, så att der icke ens is kan bildas.
De förfärliga isfälten, hvilka ingen lefvande beträder, äro dock
lifvets begynnelse. Ur dem droppa källornas vatten och
uppspringa bäckarna, som sedan vexa till väldiga elfvar. Isfältets
vägg uppreser sig till flera hundrade fots tvärbranta stupor,
hvilka, då de skrida utföre, skjuta framför sig en
sammanstaplad massa af jord, gyttja och otaliga stenblock, de sednare
ofta af flera famnars tvärlinje. Denna höga vall, isfältets
bålverk, åker långsamt undan. Man hör det skridande isfältets
rörelse. Oupphörligt brista och brytas de kantiga pyramider,
som bilda isväggen, och störtas, brakande och dånande, i
djupa hvalf och hålor, som gapa, kolsvarta, i de undre islagren,
derifrån vattnet framrinner. Här och der slå sig
remnor genom ismassan, öfver dera faller sedan snö, som
packar sig i remnans mynning, och förrädiskt döljer den, så att
man har exempel på att lappar, som velat drifva sin hjord
öfver snöfjellet, tillika med densamma nedstörtat i remnan och
för alltid försvunnit. Så erhålla de underjordiska makter,
hvilka uti djupet undergräfva isfältet, offer af den lefvande
verlden. Det vatten, som framspringer ur dessa djup, är mörkt,
och sjelfva isväggen har en ohygglig, svart färg.

Anund kände ganska väl den väg lapparna på sina färder
till Norrige, plägade följa, ehuru den nu hade ett olika
utseende mot om vintern. Den ledde långsutmed den nära
halfmilslånga gletschern till riksgränsen. Inom ett par timmar hade
Anund tillryggalagt dalen, som sträcker sig emellan Tjeggelvas
och det stora fjellets mötande isfält. Han stannade vid
stranden af en bäck.

Om vintern, då mäktiga islager hvälfde sig öfver den
bortfrusna bäcken, var det ingen svårighet att komma fram öfver
den. Men nu måste vandraren hoppa och klättra på de
klippspetsar, som stucko upp öfver det brusande vattnet. Dessa
voro dock hala af skummet och isflingorna, som oupphörligt
duggade på dem. Vattnet rörde sig nemligen, som om det kokat
omkring stenarna, men i sjelfva verket var det iskallt, och det
flygande skummet förvandlades till fina iskristaller af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:27:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mghdragt/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free