- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
19

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

19

kommer den trettonåriga kajutvakten, som allaredan gjort
tvenne resor till Amerika, att mata hönsen, öfver hvilka det
tillhör honom att hålla vård. Der fägnar sig skeppshunden
med höga glädjesprång öfver att hafva fått en kamrat i Fille.
Fran hytten på däck höres kaptens kanariefogel
uppmuntrande helsa oss med sina driller.

Men däcket klaras upp tidigare än vanligt; en viss
sabbatsstillhet inträder, ty i morgon är Pingstdagen, och det
tyckes vara ovisst huruvida skeppartimman skall lyktas med
den dagen.

Pingstdagen. Den 30 Maj. Glada helsa vi hvarandra
"god morgon" efter vår första natt om bord, och en god
morgon tyckes det äfven i sjelfva verket vara. Naturen står
helgdagsklädd, lik en vacker landtflicka med psalmboken i
hand vid kyrkdörren. Till höger och venster om oss ligga
på något afstånd små holmar, såsom blomstrande
pingstliljor omkring dopfunten i en landtkyrka. Framför oss är
det öppna hafvet, krusadt af en sakta vind, förgyldt af den
uppgående sommarsolen, en bild af det Eviga, der tron
söker och finner hvad ögat ej skönjer: en hamn.

Vinden, ehuru det är så lugnt att det knappt kan sägas
vara någon vind, blåser mot land. Det är således icke
troligt att kaptenen skall komma om bord, eller att vi på
förmiddagen komma att gå till segels. Kyrkklockorna ljuda på
afstånd och kalla till gudstjenst; men vi ligga temmeligen
långt från staden, och våga ej aflägsna oss från skeppet, i
den händelse vinden skulle blifva mera gynnande och
kaptenen anlända. Vi samlas i stället i salongen till gemensam
andakt, och från en af de predikosamlingar vi medfört
föreläses en predikan. Det var vår första gemensamma
gudstjenst. Då två eller tre sålunda äro församlade i Hans namn,
som har lofvat att äfven då vara midt ibland dem, så tyckes
det, som uppläte sig deras hjertan icke blott för Gud, utan
äfven för hvarandra. I sådana stunder lära de att bättre
förstå hvarandra; de träda hvarandra närmare. Det
förefaller mig, som vore .det så, ehuru thy värr, jemte att ofta
lättsinnigt hafva uraktlåtit och glömt den enskilda
andakten, jag äfven hittils, åtminstone sedan min barndom,
nästan aldrig deltagit i den husliga. Om äfven under
vanliga förhållanden, den måste medföra en välsignelse, och
ega en verkan, sådan som jag här antydt, huru mycket mer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free