Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Två canzoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÄ CANZONER
139
pricka in kärleksbrev i magnolieblommarna.» —
»Kanske de göra så än.» — »Akta dig, jag skall
nog se efter vad du har skrivit, då du är gången.»
— »Du kan ju inte läsa.» — »Men jag har
Gaetano.» — »Och Luca! Det är visst bättre du vänder
dig till Luca.»
Men då donna Micaela kom hem, ångrade
hon sig. Skulle nu donna Elisa verkligen visa
blomman för Gaetano? Nej, nej, donna Elisa var
för klok. Men om han själv hade sett henne från
sitt verkstadsfönster? Nå ja, han komme inte att
svara något. Men det var hon, som gjorde sig
löjlig.
Nej, aldrig, aldrig mer skulle hon göra något
sådant. Det var ju bäst för henne att ingenting
veta. Det var bäst för henne, att Gaetano inte
frågade efter henne.
Dock gick hon och undrade vad svar hon
skulle få. Men det kom intet.
Och så var åter en vecka gången. Då fick
don Ferrante det infallet, att han ville fara ut och
åka om eftermiddagarna.
Det fanns i sommarpalatsets vagnsskjul en
ålderdomlig galavagn, som säkert var mer än hundra
år gammal. Den var mycket hög, den hade en liten
och trång vagnskorg, som gungade på läderremmar
mellan bakhjulen, vilka voro så stora som
vattenhjulet i en kvarn. Den var målad i vitt och guld,
den var klädd med röd sammet och hade vapen
på vagnsdörren.
En gång hade det varit en stor heder att åka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
