Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Det gamla martyriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET OAMLA MARTYRIET
251
Det var, som hade benen inte kunnat föra henne
fort nog. Det var, som hade vägen mångdubblat
sig för henne. Då hon äntligen såg teaterknuten
med de röda lyktorna under taket och de stora
bildrika affischerna, var det, som hade hon gått
många mil.
Då hon kom in till don Antonio, satt han
med sitt stora huvud lutat i händerna och
stirrade i bordsskivan. Det var en sorg att se don
Antonio. Under dessa sista veckor hade han börjat
förlora sitt hår. Högst uppe på hjässan var det
så tunt, att skinnet lyste igenom. Var det
underligt, då han bar på sådana bekymmer? Medan
hon hade varit borta, hade han haft alla sina
dockor framme och synat dem. Det gjorde han nu
alla dagar. Han brukade sitta och se på den
dockan, som spelade Armida. Var hon då inte
vidare skön och förledande? kunde han fråga. Och
han försökte bättra upp Rolands svärd eller Karl
den stores krona. Donna Emilia såg, att han
omigen hade förgyllt kejsarkronan, det var väl minst
femte gången. Men så hade han upphört mitt i
arbetet och satt sig att grubbla. Han hade märkt
det själv. Det var inte förgyllning, som fattades
honom, det var en idé.
Då donna Emilia kom in i rummet, sträckte
hon fram sina händer mot sin man.
»Se på mig, don Antonio Greco!» sade hon.
»Jag bär i mina händer guldskålar fulla med
kungs-fikons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
