- Project Runeberg -  Selim Mirza /
13

(1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sparkade upp jord med hofvarna. Utan att bry sig om
vägen stirrade officern med bakåtlutadt hufvud upp mot
ballongen och skrek på tyska:

— Nu ha vi er! Nu ha vi er!

— Stopp en smula! svarade Selim skrattande.

Vi hade nu kommit fram öfver en hed, bevuxen med
porsdungar och tydligen något sumpig, ty ulanernas
hästar började snafva och falla. Hälften af förföljarna
hade redan stannat ett långt stycke efter oss, men officern
och ett tjog andra ryttare höllo ännu jämna steg med
oss.

— Hvilka präktiga hästar! sade jag åt Selim.

— Skulle vi inte kunna skjuta nu? anmärkte han.

Vi befunno oss i själfva verket icke mer än två hundra
fot öfver marken, men det var svårt att skjuta på grund
af att gondolen gungade så, att den ibland nästan stod
vinkelrätt mot marken.

— Skulle herrn inte kunna laga så att den här satans
jullen inte guppade som en dansös! skrek Selim med
stark stämma, som om hr Vaucourt varit döf.

Nous sommes perdus! gnällde hr
Vaucourt till svar. Med ena handen hållande sig fast i ett
rep, reste sig Selim upp och siktade på officern med
bössan i den andra handen, som om det varit en
pistol.

— Du bommar! varnade jag.

— Vi få väl se.

— Det ljöd en dof knall, som besvarades af ett
genomträngande skrik nedifrån. Då jag blickade ned, låg
officern med ansiktet mot hästens man och ramlade kort
därefter ned på marken.

Men samtidigt sjönko vi så, att den nedhängande
linan nästan släpade mot marken. Lyckligtvis hade
ulanerna hållit inne sina hästar vid officerns lik, och på
grund däraf lyckades vi åter få en smula försprång.

Herr Vaucourt, som vaknat till sans, kastade ut ur
gondolen allt, som ännu fans kvar. Men vare sig att ballongen
gått sönder upptill eller att gasen sipprade ut genom
det uppblötta tyget — nog af: släplinan började nu
oupphörligt slå mot marken, så att gondolen skakade allt
häftigare.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 7 21:17:03 2017 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mirza/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free