Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arabistan. Inom stadsmurarna hade jag dagligen legat på
mina tankars och minnens sträckbänk, men här
skramlade — min stigbygel mot min tatariske broders, i handen
höll jag min andra broder, karbinen, framför mig låg den
vida slätten med frihet, glömska af lifvet, berusning,
död...
Om icke faran för mina kamrater afhållit mig, skulle
jag velat höja ansiktet mot himlen och skrika af alla
krafter, så att det brusade i hela ödemarken, och sedan
andäktigt lyssna till ekot i skogen, på hvars trädgrenar
vinden spelade som en orgel. Lithauens vilda
skogsromantik vaknade åter inom mig, och det tycktes mig att
jag var någonstädes i den berömda kronoskogen
Bialowiezy bland honingsblommor och träsk, där vattnen
porlade mystiskt i midnatt, där älfvornas gälla rop
susade genom luften, där det lyste i murkna trädstammar
med blåbleka lågor och där vilddjuren hade sina
mötesplatser vid gränsstenar.
Jag tänkte ej längre på den fara, som hotade oss,
och brydde mig ej om någonting. Men Mirza var
påpasslig. Hans rynkade ögonbryn förrådde en spänd
uppmärksamhet, och med blicken genomforskade han hvarje
busksnår och trädstam. Vägen blef allt smalare och såg
snarare ut som en af kreatur trampad skogsstig.
Efter en halftimmes ridt sade Selim:
— Vi måste låta hästarna hvila.
Vi veko af åt sidan hundra steg in i skogen, stego af
hästarna, togo af dem betslen, men släppte ej tyglarna.
Så lade vi oss under några träd utan att säga något,
ty vi voro mycket uttröttade. Tystnaden afbröts blott
af gräsets knastrande mellan hästarnas tänder.
Sedan vi tillbragt en kvart i denna tystnad, reste
Selim och jag oss plötsligt på samma gång.
— Hvad är det? frågade vi samtidigt.
Ur skogens mörker och tystnad nådde oss ett
underligt läte; det var något midt emellan ett litet barns gråt
och ett lamms bräkande.
— Det är en stork, som klapprar, menade Mirza.
— Nej, det är en natthäger, svarade jag.
Samtidigt upphörde hästarna med sitt betande och
började spetsa ögonen och gnägga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
