Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Profanmysteriet under medeltiden från dess första framträdande till omkring 1550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der fjorton- och femtonhundratalen, då de medeltida
diktarterna långsamt gå sin upplösning till mötes, och nya
andliga strömningar, om ock ännu länge omärkligt, från
Italien söka sig*väg till Frankrike, som vi se
profandramer sporadiskt uppstå. Direkt låter dock ej deras
framträdande binda sig vid någon renässanströmning från
Italien. Men det finnes också tillräckligt med literära
förebilder inom Frankrike sjelf, hvilka man tycker långt förut
borde manat fram en profanliteratur på scenen. Det
egendomliga är just, att riddaredikten och novellen icke redan
tidigare omskrifvits till dramer. Ty skilnaden mellan ett
religiöst medeltidsdrama och ett profandrama förefaller oss
så obetydlig, att man tycker, att det skulle legat lika nära
att dramatisera den ena arten som den andra. Och dock
uppträder profandramat först i slutet af trettonhundratale£
i Frankrike. Åtminstone finnes inga bevarade från ett
tidigare stadium; och det är icke troligt, att man förut
skrifvit sådana, ty ej heller i kringliggande länder finnes
spår af en dylik produktion — och det är i allmänhet från
Frankrike, som de literära rörelserna utgå äfven under
medeltiden. Att profandramat uppträder så sent visar,
huru länge man under medeltiden fasthöll vid den
synpunkten, att dramat var en religiös handling, och att det
trots alla afvikelser från urtypen — det liturgiska dramat
— dock alltid stod i ett slags förhållande till kulten.
Af alla konstarter är dessutom den dramatiska den
mest konservativa, den som är mest ovillig att öfverge
sina en gång antagna former. Och skälen dertill äro lätta
att inse. Dramaturgen är liksom hvarje annan författare
beroende af publiken, hvilken måste vinnas. Men innan
han ens kommer i beröring med denna, måste han först
hafva eröfrat en skådebana: han måste spelas. Men här
träffar hvarje nytt försök på ett segt motstånd i den redan
befintliga teatern. Ty denna är ju en hel institution med
sina en gång för alla fastslagna och konventionella former,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
