Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Barnen i prästgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växlande moderna för gravvårdar under tre generationer, från
de gamla nybyggarnas platta, avlånga hällar av röd
sandsten, över perioden av tårpilar och två händer, som höllo
varandra omslutna, och fram till de allra nyaste
smaklösheterna i form av anspråksfulla monument och draperade
urnor. En av de senare, den största och fulaste på
kyrkogården, var »helgad åt minnet» av en viss Alec Davis, som
varit född metodist, men hämtat sin maka från den
presbyterianska släkten Douglas. Hon hade omvänt honom till
sin egen lära. Men när han dog, vågade hon inte döma
honom till en enslig grav på den presbyterianska
kyrkogården på andra sidan viken. Hela hans släkt låg på
metodistkyrkogården, så därför fick Alec Davis i döden
återvända till de sina, och hans änka tröstade sig med att resa
ett monument, så dyrt, att det skulle då ingen metodist
haft råd att bestå.
Barnen Meredith avskydde det utan att precis kunna
säga varför, men de tyckte om de stora flata stenarna runt
omkring det, som man kunde sitta på och mellan vilka
gräset spirade frodigt och högt. Just nu sutto de alla på
en dylik trevlig sten. Jerry, som tröttnat på att hoppa
bock, musicerade på ett munspel. Karl satt intresserat
försjunken över en märkvärdig skalbagge, som han hittat.
Una höll på med att sy en dockklänning, och Faith, som
låg tillbakalutad och stödde sig mot sina smala bruna
handleder, svängde sina nakna fötter i takt med den sprittande
musiken från munspelet.
Jerry hade sin fars svarta hår och stora svarta ögon,
men hans ögon voro ej drömmande utan flammande och
blixtrande av liv. Faith, som kom näst efter honom, bar
upp sin skönhet lika omedvetet som en nyutsprucken ros.
Hon hade guldbruna ögon, guldbruna lockar och rosiga
kinder. Hon skrattade mer än församlingsborna gillade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
