- Project Runeberg -  Regnbågens dal /
146

(1927) [MARC] Author: Lucy Maud Montgomery Translator: Karin Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Mera skvaller

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Jag tyckte alltid om att råka Myra, återtog fröken
Cornelia. — Hon hade ett mycket glatt och jämnt lynne
och såg alltid saker och ting från den ljusa sidan.

— Det är sant, instämde Susan. — Hennes svägerska
berättade för mig, att när doktorn slutligen sa till henne,
att han ingenting mer kunde göra för henne och att hon
aldrig mer skulle komma upp ur sängen, så sa Myra helt
glatt: »Ja, det var då för väl, att jag åtminstone hann med
all syltningen och saftningen. Och nu slipper jag alltså
den stora höstrengöringen. Det går väl an med storstök
på våren, sa hon, men den där stora jordbävningen på
hösten har jag alltid tyckt är så tråkig. I år slipper jag
den, Gud ske lov och tack!» Det finns folk, som skulle
kalla det där lättsinne, fru Elliott, och det föreföll nästan
som om svägerskan var smått generad. Hon sa, att
sjukdomen hade nog gjort Myra litet konstig i huvet. Men jag
sa: »Ånej, fru Murray, sa jag, det behöver ni visst inte
tro. Det var bara Myras sätt att alltid ta fasta på den
ljusa sidan.»

— Nå, den förmågan hade då åtminstone inte hennes
syster Luella, sade fröken Cornelia. — För henne fanns det
ingen ljus sida, de var bara svarta och grå och grimliga.
I många år gick hon omkring och sa, att hon skulle dö i
nästa vecka. Jag ska inte länge vara en börda för er,
snart slipper ni mig, sa hon och suckade. Pytt dog hon!
Och om någon av de anhöriga vågade tala om sina små
framtidsplaner, så gnällde hon till och sa: »Jaha, se det
får inte jag vara med om.» När jag gick och hälsade på
henne, brukade jag alltid hålla med henne, och det gjorde
henne så förargad, att se’n var hon alltid mycket bättre i
flera dagar. Nu har hon i alla fall starkare hälsa, men inte
är hon gladare för det.

— Det är då inte ofta man har orsak att tycka synd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:19:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mlmregn/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free