Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Luthers lära om rättfärdiggörelsen genom tron - I. Den katolska kyrkans rättfärdiggörelselära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förelöpare, såsom en Huss, en Wiclif m. fl., hade mer eller
mindre klart hävdat denna lära. Men det var först
genom Luther, som den vann seger och blev känd och
förstådd av den stora allmänheten.
Jesu och apostlarnas, särskilt Pauli, tydliga framställning
om människans fullkomliga oförmåga att av sig själv kunna
taga initiativet till sin frälsning eller göra något, varigenom
man kunde förtjäna Guds nåd, blev även smart grumlad i
kyrkan. Augustinus hävdade även denna lära om människans
fullkomliga vanmakt på det kraftigaste, men mot honom
uppträdde den s. k. pelagianismen, som ansåg, att människan
hade förmåga att av egen fri vilja göra det goda, under det
att en förmedlande lära, semipelagianismen, uppstod, där
man menade, att människans egen förmåga tillsammans med
Guds nåd voro de verkande faktorerna i fråga om
människornas frälsning. Och de olika kyrkolärarna i den
katolska medeltidskyrkan hade en massa olika teorier i fråga
om människans förmåga eller oförmåga i detta avseende.
Luther skildrar utförligt i sin utläggning av Galaterbrevet
den katolska uppfattningen i fråga om rättfärdiggörelsen
vid reformationens framträdande. Och vi vilja såsom en
bakgrund till hans egen lära i detta stycke och för att
bättre kunna fatta den här göra ett utdrag av denna hans
skildring. Han kände ju den kyrkliga uppfattningen av egen
erfarenhet och genom ingående studier av den härskande
kyrkoläran och de olika kyrkofädernas framställning bättre
än någon annan. Vi anföra därför här följande skildring av
densamma:
»Man måste alltså förkasta den skadliga och gudlösa
inbillningen hos de påviska, som mena, att gärningen i och
för sig (opus operatum) förtjänar oss nåd och syndernas
förlåtelse. De säga nämligen: den goda gärningen före nåden
bidrager till att utverka nåd, på det sätt att människan
genom den gör sig skicklig till nådens emottagande (de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
