Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCH ES-S1ND1BAD, BÄRAREN.
47
kupol. Jag stod upp för att beskåda det och kom, just under det
köpmännen kastade sten på ägget. Då ropade jag till dem: gören icke så!
Fogeln rokh skall då komma och försänka vårt skepp. — Men de ville
icke lyssna till mina ord.
Men under det de voro sysselsatta såsom ofvan berättades, si! då
blef solen undanskymd för oss. och dagsljuset förvandlades till mörker,
och öfver oss utbredde sig ett moln, som -fördunklade himmelen. Då lyfte
vi upp våra hufvuden för att se, hvad det kunde vara, som för oss
undanskymde solen, och snart varseblefvo vi, att det var fogeln rokh, som
med sina vingar undangömde solljuset för oss, så att himmelen blef
förmörkad. Men när fogeln rokh kom närmare och såg sitt ägg
söndér-slaget, gaf han upp ett hotande skri; då kom hans hona till honom, och
bägge började de flyga i kretsar öfver skeppet, derunder uppgifvande läten,
mer fruktansvärda än åskans dån. Då ropade jag på skepparen och
sjömännen, sägande till dem: sätten af från land, och låtom oss söka
undkomma, eljest skola vi snart förgås! Skepparen dröjde icke att efterkomma
min tillsägelse, och så snart köpmännen kommit oin bord, lade han ut
med fartyget, så att vi kommo bort ifrån ön. Men när jättefoglame sågo,
att vi hade lagt ut från land, aflägsnade de sig ifrån oss för en kort
stund. Vi hastade så mycket vi kunde, för att komma undan dem och
bort ifrån deras område; men si! de hade fö|jt med oss, och nu nalkades
de till oss, hvardera hållande i sina klor en ofantlig klippmassa, som de
lösryckt ur ett berg; och hannen kastade på oss den klippmassa, som
han höll uti klorna. Skepparen styrde dock undan med skeppet, så att
den ofantliga stenmassan föll ett litet stycke på sidan derom. Hon
nedföll i hafvet bredvid skeppet, och detta hoppade upp och ned med oss,
så våldsamt slungades klippan mot vattenytan; ja, vi kunde till och med
se hafsbotten, så stark var stenmassans fart. Men sedan kastade
rokh-honan öfver oss den klippmassa, som hon medfört; denna var icke så
stor som den fört-a, men efter ödets beslut föll hon ned på skeppets
akterdel och krossade densamma, så att rodret brast i tjogtals stycken, och
allt det, som fanns på skeppet, sjönk ned uti hafvet.
Jag ansträngde alla mina krafter för att rädda mig, ty lifvet var mig
dyrbart, och Gud (hvars namn vare upphöjdt!) tillstadde mig att uppnå
en af de till skeppet hörande plankorna; i denna grep jag mig fast,
lyckades sätta mig grensle derpå och böljade kafva mig framåt med händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
